På gymmet är det som det brukar. Men jag är ingen morgon människa, så jag går inte dit förrän till eftermiddagen. Det är inte några stenhårt pass jag kör, utan mer lagom tempo. Pulsen på lagom nivå och så kör jag lite längre istället. Några små pauser så att vätskenivån håller måttet och nån frukt mitt på dagen, men i övrigt är det raskt tempo som gäller. Man får inte stå och bli kall, då kommer flunssan som jag dragits med sedan nyåret att komma på returen. Det har den visserligen nog gjort lite redan, men den är inte värre än att man kan hålla den i schack med lite huskurerande på kvällen, och lite halstabletter.
Redan efter någon timme känner jag att blusen jag har på mej är fuktig, men det är inte lönt att skena och byta, det blir bara bättre för stunden, och sen är det likadant igen. Nej hellre jobbar man på i samma tempo och värmen hålls uppe. Byta skjorta får man göra sen när man slutar. Det som är viktigt på gymmet är att man jobbar med alla muskler, inte lyfter med ryggen och… ja, ni vet allt det där… Det som är det svåra är att komma ihåg sej i alla rörelser, och att inte laga tyngderna för tunga, lagom är bäst, men ibland så blir det alldeles för tungt, då får det ligga kvar där det kommer ner och pappa får plocka ihop med skogskran, den håller bättre än min rygg.
Jag är naturligtvis i skogen – Ytterholms gym. Det är nära. Det är gratis. Man får träna alla muskler i naturlig kompott, när man stänger av sågen är det tyst, när man sågar lyssnar man till nyheter och musik. Där jag håller på nu skall det småningom bli till bete, så jag får betesmark röjd och till på toppen blir det ved till så många vintrar, att det understa kommer att hinna ruttna innan jag har plockat det genom mina kakelugnar och köksspis. “Som tur är” finns det fler kojor på holmen som kommer att behöva ved, så jag är inte orolig att det inte kommer till nytta det jag sågar.
Det är ungefär här jag håller på för tillfället. En gammal åker som har växt igen. När åkern senast var i bruk har jag ingen aning om, men med tanke på att träden som står på åkern är fullväxta, är det långt före min tid. Åkern är så igenväxt att det endast finns smala stigar mitt på åkern som man kan färdas på med mönkkiä. De yttersta dikena får man krypa in under stora täta granar för att hitta. Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att peta fram åkern till sin fullstora storlek igen, men med tanke på att jag på två dagar nu kommit kanske 20 meter längs en sida, lär det ta några vintrar. Men det får det göra. Att det tar tid har fler förklaringar, för det första är jag inte den snabbaste och flinkaste med motorsågen, för det andra städar jag noga efter mej, varenda riska skall brännas upp och för det tredje orkar jag inte dona mer än från 13 tiden tills mörkret lägger sej. Hinner låter ju bättre så man kanske ska flika in det här också, att jag egentligen inte hinner mer heller, fåren ska ha sitt, det skall köras balar, man skall laga mat och så skall holmens kakelugnar och spisar och pannor hållas varma 🙂 Och till sist så är jag så noggrann med veden jag sågar, jag rafsar int av kvistarna lite sisådär. Det finns inget värre än när man sen skall klabba upp veden genom klyvaren och för varje klabb man sågar av och ska dra fram så fastnar och hänger det hela upp sej bakom nån pigg. Eller, när man skall dra veden efter sej och piggar fastnar fast i alla tänkbara ställen. Eller, sen när man krånglat det till klabbar och skall bära in veden och piggarna sticker en i armen, man får det inte skapligt radat i vedlidret för veden är full av piggar… Aargh!!! Nej, ved ska inte se ut som igelkottar. Trädets kvistar ska sågas rakt av längs med stammen. Punkt. Är petig med sånt där, och vet att jag kommer att få höra om det här, 😉 men, eftersom jag är så petig, så gör jag det själv.
Här på bilden går yttersta diket till vänster om de stora tallarna. Frågan är nu, ska jag ta ner dem också, eller ska jag spara lite nöje med de större träden till ett annat år?
Hos oss kallas en som kvistar dåligt för “knaggfabrikant” :-). Jag var förr mycket viktig med att det inte fick bli knaggar för det gav sickor i flisen och då krånglade matningen. Med den nya mataren går ungefär vad som helst.
I kakelugnar och i vedspisen bränner vi mest skräp och “tjeppvid” – alltså riktigt klena pinnar. Det är en tradition som redan min morfar sysslade med. Min moster Anni (jag hade 7 mostrar) som var en skojare bad en gång sina vänner på kaffe för “ti fiir att hon hadd hitta eitt kluviträä i vidaliidre” (att fira att hon hittat ett kluvet vedträ i vedlidret).
Hej Nisse 🙂 Jasså, knaggfabrikant, det var ett användbart ord 😉
Jag eldar i köksspis och kakelugnar, så det ska gärna vara blandad kompott, stort och smått. Stora knosor som brinner länge till kakelugnen och småved till köksspisen, men, dom flesta är nog kluvna 😉 Har fått berättat för mej kommentaren som jag kläckte när jag var en tvärhand hög och min moffa sa: Jaha, om vi sku lägg eld i spisen… Jag: Ska du elda pinnar? Veden som moffa eldade med var betydligt mindre än de som jag sett pappa eldade med i stora pannan där hemma. Min vedåtgång är ganska marginell då jag också har jordvärme – golvvärme i hela bottenvåningen, men snål som jag är 😉 eldar jag hela tiden när jag är hemma, värmen blir en helt annan när man får lägga eld i spisen 🙂
Tidigare kvistade jag så rent att det blev slätt som ett borstskaft men numera kvistar jag för det mesta bara 2 sidor och det mest för att kedjan skall riva sönder barken och underlätta torkningen. Det jag hugger längs åkrarna kvistar jag inte alls för att slippa plocka ris på åkern. Men det ryms inte så värst mycket på lasset med den metoden så från avlägsna skogsskiften passar det inte då det blir alltför mycket transporterande.
Det här gäller alltså klenvirke som går till flis. Grövre virke som jag gör en del brännved av kvistar jag nog rent för annars blir det en massa hål på kläderna vid brosslingen, detsamma gäller ju förstås också sågstockarna.
Det är inte nödvändigt att kvista flisveden så ordentligt annars men jag har så litet utrymme för lagringen att jag för den skull kvistar ganska grundligt. I princip skulle det annars vara bra med litet kvistar så hopen blir luftigare och veden torkar bättre.
Förra vintern lagade jag ingen spisved alls för jag måste tömma vedlidret och staga mellantaket men nu måste det lagas ved igen. Och det blir faktiskt kluven ved för vi har en massa torra träd (granbarkborre !) som skall bort. Helst ser jag till att veden är överårig (=torkat minst två somrar) för då brinner den mycket bättre.
Vedhanteringen måste planeras om för nu börjar ungdomarna också elda med ved för att spara elkostnader. Så vi bygger troligen ett nytt vedlider bredvid vägen så det är lätt att lasta ved i bilen eller traktorskopan.
Just nu tänker jag i alla fall sitta inomhus för vi har -28 grader och då kör man bara sönder nånting.
Precis Nisse. Att kvista slarvigt ger en lite luftigare hop som torkar bättre och så får man ju ut lite mera massa från skogen. Har mest relativt frodiga skogar av blåbärstyp så näringen räcker nog till även om lite ris följer med hem.
Förslagsvis får du bygga ytterligare ett växthus för vedhanteringen Nisse! Effektivare soltork till överkomlig kostnad är det svårt att bygga. Med ventilationsöppningar nere vid marken och i nocken blir det ett effektivt torkande luftdrag!