Aj aj aj… Jag borde kanske inte… men då det är så roligt!
Skena på i skogen. Hostan vill inte ge sej, jag tutar i mej “allvärldens braheter”, men den släpper inte. Vet att jag kanske skulle borda hålla stilla och sitta inne och uggla. Gjorde nog också det när temperaturen kröp så lågt, att min temperaturmätare bara sade LL,L grader. Den gick tydligen inte lägre än till -20. Men jag konstaterade att när den inte visar grader mer, är det lika bra att hållas hemma, inne.
Men så fort som temperaturen närmade sej -10 trakten var jag ute med sågen igen. Fast jag kanske inte borde… Men då det är så roligt!
Men, det skall erkännas att jag nog funderar, när jag sen står där, i ett myrvel av tall- och björkkvistar, som spretar åt alla håll, fryser som en nakenhund, eftersom det inte tillverkas skogsbyxor för tjejer. … Det är ju så, naturligt svängt, att kvinnor är större runt baken än män, har man dessutom bak mot den större sidan, blir det inte så mycket extra löst tyg för extra stoppning kring rumpan i ett par skogsbyxor… Alltså, tokigt att dom lagar byxor med minst tyg där man är som störst…
Nåja, i alla fall så börjar man ju fundera, hur roligt är detta egentligen när svetten rinner, baken fryser, ryggen börjar säga ifrån och allt är ett allmänt kaos. Så stannar man upp, stänger av sågen, tar av hörselskydden. Så blir det tyst. Brasans sprak är det enda som hörs. När man stannat känner man att kylan söker sej sakta innanför jackan. I lite för stora, och lite för tunga stövlar försöker man ta sej mot brasan, tvärs över slagfältet, med någonting som skall lika älg-kliv. Över kvistar och nån stock. I verkligheten lyfter inte fötterna så högt ovan jord som man tror, och det händer att man gör en och annan djupdykning bland kvistar och bråte. Likt en skalbagge kravlar man sej upp, och tar ny fart.
Så når man målet, värmen vid brasan. Svänger baken till så rygg och bak får lite extra värme, man söker sej en mandarin och lite te ut den obligatoriska matkassen och så tittar man sej runt. Allt som ligger i kaos kringspritt, stock, ved och kvistar, det ser man inte för tillfället, innan dagen är slut kommer det att vara på ordning. Stockarna lite ihop knuffade för sej, veden ihop plockad för sej och kvistarna uppeldade. Men det är helheten man ska se på! Va fint det blir! Sakta börjar man se de gamla dikena. Tänk när dom gick och öste upp varendaste kvist ur dikena för att det inte skulle stocka sej. Hur förmårrade skulle inte dom vara om dom sett hur det ser ut för tillfället, men till lika tror jag att dom skulle vara glada över kaoset jag skapat. Att någon alls bryr sej!
Det finns mycket gammal åkermark som växt igen. En del av den mark jag nu odlar har också varit rena rama urskogen. Den här åkern kommer jag knappast någonsin att odla, men fåren skall få gå här i sommar, och man ska ju aldrig säga aldrig… Men nu ska de bli bete, sen hålls åkern i skick. Där det går får “lönar” det sej att röja och grejja. Går det inga får skulle det komma att växa igen på bara något år igen.
Man står där med sin mandarin och filosoferar lite och tycker att man är lite allmänt duktig. Det jag gör kanske inte skulle värderas så himla högt för en annan, men så länge jag själv är nöjd med det jag gjort så, vad är bättre än det?
Så är mandarinen slut, tungan lite småbränd för att termosen är en BRA termos, och så stoppar jag i mej en halspastill som jag i ett jehu råkar svälja ner hel, i första bästa kvist jag stular i. Konstaterar för mej själv att när jag nästa gång ska äta en burana eller liknande, är det bara att ta på sej skogskläderna och gå en sväng i skogen. ( Är hopplöst dålig på att, ännu i 30-års ålder svälja hela tabletter…) Så tankar man sågen och så är det bara att peta ner följande träd, mera såga, mera ved, mera svett, mera muskler, mera kondition, mera …. ja, mera av allt, bara positivt!
