Så här inför lökveckan, vecka 4 är av tradition nationell lökvecka, är det kanske på sin plats att slå ett slag för löken. Jag skrev ju om att purjon börjar ta slut och bra så då den inte går att lagra hur lång tid som helst.
Frisk och vältorkad lök däremot kan lagras länge så det finns möjlighet att hålla sig med inhemsk lök året runt. Nu när det är kallt och snuvan lurar runt hörnet så passar det kanske att mota Olle i grind med lite lök 🙂
På senare år har ju som bekant närmat och direktförsäljning blivit mer i ropet än nånsin förr. Det här har också gjort att en hel del intressanta koncept som man inte sett tidigare dykt upp, exempelvis finns det förmodligen fler gårdsbutiker idag än för 10 år sedan.
De riktigt kreativa har hittat olika metoder för att koppla ihop konsumenten med en specifik producent. Matköparen får “sin egen bonde” som producerar ett eller flera livsmedel just för den kunden. Ett exempel nämndes i svenska tidningen Land idag, när man berättade om dataforskaren Kristofer Franzen som ville förverkliga sin dröm och tillverka egen korv av egna grisar. Grisproduktion och korvtillverkning kräver dock ett visst startkapital. Han löste problemet genom att låta de blivande kunderna vara med och finansiera projektet. Intresserade privatpersoner fick satsa pengar i hans företag och de kommer i framtiden att få tillbaka pengarna i form av kött och korv.
Förutom att det är ett smart sätt att skaffa fram pengar gillar jag själva upplägget. Det knyter ihop jord och bord på ett synnerligen påtagligt sätt och allt som ökar vår medvetenhet om det vi äter är sådär i princip positivt enligt min mening.
En lite spännande tanke vore om en eller ett par bönder kunde åta sig att producera mat specifikt åt ett antal familjer. Konsumenterna skulle veta vem som odlat deras mat och odlarna skulle redan i odlingsskedet vara medvetna om vem som kommer att äta det de producerar.
Inkommande vecka kommer det att ordnas ett möte i mina hemtrakter om en just en sån här form av “skaffa-din-egen-bonde”, nämligen REKO-avtal. REKO är ett ursprungligen franskt koncept där konsument och producent ingår ett sorts förhandsavtal och varorna levereras senare. I normala fall är vi bönder vana med att först odla grödan och därefter försöka få den såld, men i det här scenariot kunde man i vissa fall t.o.m. tänka sig att avtala om avsättningen innan man sått eller planterat nåt. Producenten får en garanterad avsättning, konsumenten får tillgång till produkter man vet varifrån de kommer och vad de varit med om och man slipper en del mellanhänder. Det låter inte så illa faktiskt.
På gymmet är det som det brukar. Men jag är ingen morgon människa, så jag går inte dit förrän till eftermiddagen. Det är inte några stenhårt pass jag kör, utan mer lagom tempo. Pulsen på lagom nivå och så kör jag lite längre istället. Några små pauser så att vätskenivån håller måttet och nån frukt mitt på dagen, men i övrigt är det raskt tempo som gäller. Man får inte stå och bli kall, då kommer flunssan som jag dragits med sedan nyåret att komma på returen. Det har den visserligen nog gjort lite redan, men den är inte värre än att man kan hålla den i schack med lite huskurerande på kvällen, och lite halstabletter.
Redan efter någon timme känner jag att blusen jag har på mej är fuktig, men det är inte lönt att skena och byta, det blir bara bättre för stunden, och sen är det likadant igen. Nej hellre jobbar man på i samma tempo och värmen hålls uppe. Byta skjorta får man göra sen när man slutar. Det som är viktigt på gymmet är att man jobbar med alla muskler, inte lyfter med ryggen och… ja, ni vet allt det där… Det som är det svåra är att komma ihåg sej i alla rörelser, och att inte laga tyngderna för tunga, lagom är bäst, men ibland så blir det alldeles för tungt, då får det ligga kvar där det kommer ner och pappa får plocka ihop med skogskran, den håller bättre än min rygg.
Jag är naturligtvis i skogen – Ytterholms gym. Det är nära. Det är gratis. Man får träna alla muskler i naturlig kompott, när man stänger av sågen är det tyst, när man sågar lyssnar man till nyheter och musik. Där jag håller på nu skall det småningom bli till bete, så jag får betesmark röjd och till på toppen blir det ved till så många vintrar, att det understa kommer att hinna ruttna innan jag har plockat det genom mina kakelugnar och köksspis. “Som tur är” finns det fler kojor på holmen som kommer att behöva ved, så jag är inte orolig att det inte kommer till nytta det jag sågar.
Det är ungefär här jag håller på för tillfället. En gammal åker som har växt igen. När åkern senast var i bruk har jag ingen aning om, men med tanke på att träden som står på åkern är fullväxta, är det långt före min tid. Åkern är så igenväxt att det endast finns smala stigar mitt på åkern som man kan färdas på med mönkkiä. De yttersta dikena får man krypa in under stora täta granar för att hitta. Jag har länge tänkt att det skulle vara roligt att peta fram åkern till sin fullstora storlek igen, men med tanke på att jag på två dagar nu kommit kanske 20 meter längs en sida, lär det ta några vintrar. Men det får det göra. Att det tar tid har fler förklaringar, för det första är jag inte den snabbaste och flinkaste med motorsågen, för det andra städar jag noga efter mej, varenda riska skall brännas upp och för det tredje orkar jag inte dona mer än från 13 tiden tills mörkret lägger sej. Hinner låter ju bättre så man kanske ska flika in det här också, att jag egentligen inte hinner mer heller, fåren ska ha sitt, det skall köras balar, man skall laga mat och så skall holmens kakelugnar och spisar och pannor hållas varma 🙂 Och till sist så är jag så noggrann med veden jag sågar, jag rafsar int av kvistarna lite sisådär. Det finns inget värre än när man sen skall klabba upp veden genom klyvaren och för varje klabb man sågar av och ska dra fram så fastnar och hänger det hela upp sej bakom nån pigg. Eller, när man skall dra veden efter sej och piggar fastnar fast i alla tänkbara ställen. Eller, sen när man krånglat det till klabbar och skall bära in veden och piggarna sticker en i armen, man får det inte skapligt radat i vedlidret för veden är full av piggar… Aargh!!! Nej, ved ska inte se ut som igelkottar. Trädets kvistar ska sågas rakt av längs med stammen. Punkt. Är petig med sånt där, och vet att jag kommer att få höra om det här, 😉 men, eftersom jag är så petig, så gör jag det själv.
Här på bilden går yttersta diket till vänster om de stora tallarna. Frågan är nu, ska jag ta ner dem också, eller ska jag spara lite nöje med de större träden till ett annat år?
Man borde ju veta att man aldrig, och jag menar aldrig, ska tänka tanken att idag gör jag bara det nödvändigaste i ladugården för att komma in igen i god tid på kvällen. Kvällen är ett bra exempel på att det bara inte fungerar så 😛
Då jag gick ner möttes jag av vår tjur Allan. Han hade kommit ut från kättan och ville inte fara in tillbaka. Efter en kvarts arbete hade jag dock lyckas lura in honom tillbaka till sina kompisar. Allan är ingen gårdstjur, utan en några månader gammal tjurkalv som vi genomtestat och nu väntar vi på svar. (Mera om genomtestet i ett senare inlägg)
Efter att jag fått in honom tillbaka gick jag mot roboten och konstaterade att Andra som låg i en box bredvid hade börjat kalva. Allt frid och fröjd tills jag märkte att kalven var fel väg. Om kalven kommer fel väg, d.v.s. med bakbenen före, så gäller det att vara snabb. Kalven börjar nämligen andas så fort navelsträngen brister och om den då ligger med huvudet neråt i fostervattnet är risken stor att den drar i sig vatten och kvävs. Fastän kalven var stor lyckades kon krysta ut den nästan helt och hållet själv ,lite fick jag hjälpa till med att dra. Snabbt gick det och kalven hade inte hunnit dra i sig desto mera vätska, lite fick jag lyfta henne från bakbenen men hon verkar pigg och kry. Då mamman heter Andra efter Sandra, så måste väl kalven få heta Kiandra, eller vad?
Efter att jag jagat in Allan ytterligare två gånger och fått allt annat gjort hade klockan redan hunnit bli halv nio. Fem timmars kvällspass, inte precis vad jag räknat med men färdigt blev det också! 🙂
Skogsarbetet har börjat på allvar och det går ganska bra nu då det frusit på litet. Men inte blir man glad då två tredjedelar av de stora granarna är ruttna. I dag kapade jag de som vi fällde på lördagen och på vissa måste jag kapa tre sulfatpropsar först. Det är 9 meter bort av den tjockaste delen och kvar blir bara en eller två små stockar. Så det här är nånting man alls inte vill se:
Då jag skruvade sönder lastaren så verkade kuggarna i vridmekanismen vara i skick men oljebadet var fullt av vatten ! Och vatten är inte något bra smörjmedel. Det är helt otroligt. Vilken idiot till konstruktör bygger en skogslastare som inte tål regn ? Eller var den konstruerad att användas enbart inomhus ?
Det var en riktigt lömsk sak och det var tur att jag skruvade sönder den. Det finns en propp där man kan kontrollera oljenivån och det hade jag gjort men vatten är tyngre än olja så det fanns bara en liten mängd olja utanpå vattnet – fast det såg man inte genom kontrollhålet. Man kunde ju inte ens föreställa sej att vatten kunde rinna in i oljebadet. Inte vet jag hur man skall kunna täta uppifrån heller. Troligen får jag bara byta olja väldigt ofta i oljebadet så att det inte hinner komma in så mycket vatten. Det är ju en billig lastare men annars verkar den inte vara så dålig. Som gammal ingenjör blir man i alla fall upprörd över en sådan konstruktionsmiss.
Nåja, nu gäller det att såga omkull träd för brinnkära livet. Snart kommer våren och dåligt före och så blir det vårsådd. Många väntar på vår, sol och värme men jag hoppas att det är kallt länge än så man hinner få ut en massa virke ur skogen.
Hönsbesättningen jag berättade om kring julen fick som tidigare nämnts sin upprinnelse i början av sommaren när junior fick överta tre vita Leghorn-hönor och en tupp av en bekant. Alla djur skall ha ett namn, så även hönsen. Sonen gav dem rejäla hönsnamn som Värpan, Vita Madammen och Kam-illa (hon hade en ovanligt stor kam). Tuppen fick det mer kulturellt klingande namnet Tuppelius. Den nyblivna hönsägaren gick in för projektet med hull och hår, vi byggde ett litet hönshus (som förstås fick heta Kuddnäs), ordnade utehage och han tillbringade timmar med att umgås med hönsen. De fick hålla till i ett hörn på gräsmattan och det var riktigt gemytligt att följa deras pickande, kluckande, sandbadande och vilande under syrenbusken hela sommaren.
Tyvärr blev vi tvungna att avliva Vita Madammen och Kam-illa under sommaren och i stället införskaffades Nougat (en Faverolle-kyckling) och Vanilj (en liten blandrashöna som vi inte riktigt vet vad hon är). De fick sina respektive namn på basen av färgen, Vanilj är naturvit och Nougat – ja, nougatfärgad. I slutet av sommaren dog också Tuppelius av hög ålder och vi behövde alltså en tupp. Där införskaffades Choklad (en brun Leghorn) och en Faverolle-tupp. Tuppens namn förorsakade en del huvudbry eftersom vi tyckte han borde få nåt i linje med damernas Choklad/Vanilj/Nougat-serie. Skall han heta Mignon eller Tryffel? Kinuski? Dajm? Till sist kläckte sonen det uppenbara namnet; han skall självfallet heta Tuppla. Tuppla Shuffle, om man skall vara riktigt nogräknad.
