januari 2013 – Sida 4

Så va de is

Dagen före jag for till Geta drogs sista båtarna upp. Jag for på fredag, det var några grader på minus den morgonen och blåste kall nordan vind, upp till 17-18m/sek i byarna enligt väderstationen på Fagerholm. Klockan var ca halv 8 när vi for hemifrån, jag parkerade alla kassar och Mathias i storpulkan och drog iväg med honom inbyltad bland fårfällar och filtar. Till bilen, runt via bron. Vi tog god tid på oss. Båten gick inte förrän 10, men när man ska runt via bron kan man stöta på många problem på vägen. Dessa uteblev, tack och lov, bara sista 100-metrarna måste jag be Mathias gå själv sista biten, det fanns ingen snö och att släpa en pulka på ca 35kg över framtrampade rötter, gräs och stenar blir mycket svettigt. Men Mathias var nöjd med att gå, så det gick utan problem. Till och med bilen startade utan att gnälla, så dagen fick en bra start och fortsatte i samma anda.

Tillbakaresan gick också helt bra, söndag morgon, klockan 9 gick returen. Skillnaden var nu den, att medan jag varit dessa få dagar i Geta hade isen växt till sej så pappa kört mönkkiä över på lördagen redan. Alltså, menföret gick mycket snabbt över. Ena dagen drar man upp båten och två-tre dagar senare är det gång is, ytterligare en dag kallt och det håller för 4-hjuling. Detta tack vare att vi bråkade den is som lade i december och bara ville småkrångla, så vi kunde åka båt länge och att isen längst inne i fladan låg bar, orörd och styrkte upp bra när graderna kröp ner mot -10 grader.

Så jag kunde på söndag glatt sparka mej över fladan med sparkstöttingen som pappa hämtat åt mej att komma över med. På det viset var det raka spåret att gå hem 🙂

När jag kom ut en bit på isen och stannade, så det blev alldeles tyst hörde jag med jämna mellanrm hur isen knakade och arbetade. Vattnet var antagligen påväg upp eftersom det vätte ringar kring borrhålen. Skulle jag inte ha vetat vad det var för ljud skulle jag antagligen ha skidat mej upp tillbaka på land, men det är skillnad på ljud och ljud, isen kan knaka på många vis, och knäcker det under fötterna är det inge bra tecken, om det inte är så att isen är hård och i spänning, då kan den, fast den håller, spricka där man går. Nåja, isen är ändå inget att vara 100% säker på ännu. Efter förklaringar av pappa, som har knatat runt på isen, borrat, hackat, riskat och kollat vet jag nu var jag kan gå, men absolut ingen annanstans heller, det är inte långt efter öppet vatten.

Ibland frågar folk, “-håller isen?” Svaret vi brukar ge är “-Jo, vi går nog över is” men att lova att det håller skall man inte göra. Det är lite så, att när man själv kör traktor över isen, då kan man lova att jo, det håller att gå längs traktorspåren.

Röjknoppningen förutspådde is till mitten av januari… stämmer ganska bra för vår del i alla fall. Spännande tider för ett “väderfreak “som mej 😉 Håller kylan i sej, blir det kallt så det lägger is utanpå också, eller kommer det att komma snö på blåis?

Purjo.

Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan “hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med “blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)

Eleverna var duktiga och med betoning på “learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.

Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att “noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen 🙂 Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.

Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.

WP_001700 — Putsning, tvättning och paketering inför försäljning.

Kårtår

Så har det äntligen blivit skogsväder. Vi körde spår i flera dagar och nu har kölden gjort dem hårda. Trädena (mest stora granar) skall fällas, kvistas och kapas. Men vilka mängder kottar det finns på granarna i år !

Det är ju mums för oss som sysslar med naturlig föryngring. Förstås beror det också på sommaren men jag har sett områden som ser ut som en grön matta med massor av små granplantor. Nu finns det förutsättningar för sådana mattor nästa sommar.

Annars var det en dålig dag i dag. Två tredjedelar av granarna var ruttna och hade den bruna rötan som går långt upp i stammen så det bara blir en stock av ett stort träd där det för ett friskt blir fyra 5,5 meters stockar. Sur blir man då man måste kapa tjocka fina träd till sulfat eller energivirke. Men bort måste de. Det är ingen idé att ha ruttna granar att stå kvar. Jag tror vi lämnar tallar som fröträd för att bli av med granrötan.

Och i går gick den nya lastaren sönder så den står i verkstaden för att repareras. Tur att man har en varm verkstad. Med en 100 kW radiator med fläkt så får man snabbt upp värmen i verkstaden även om man kör in en kall maskin. Det är minsann inte roligt att reparera maskiner utomhus i smällkalla vintern. Vi har nu -21 grader och kallare ser det ut att bli. Tydligen hör vi till östra Finland den här gången.

Och så dagens språkfråga: Vad är “kårtår” ? Vinnaren får evig berömmelse och titeln Äkta Östnylänning. Jag kan tipsa att det har med skog att göra.

Kinakålen på slutrakan.

Den som har tänkt testa Charlottas woki woki gör bäst att inte spara det för länge för säsongen för inhemsk kinakål börjar vara på slutrakan, åtminstone för våran del. Nå i och för sig går det lika bra att göra detsamma på vanlig vitkål eller till och med bättre enligt kocken här i huset.

WP_001859 — Några lådor kinakål kvar men de går bra åt just nu så någon halvannan vecka till finns dom att fås.

Relativt hyffsat har dom stått sig i lagret trots att jag tyckte att kvaliteten varierade en del på grund av det blöta vädret vid skördetillfället.

Driftsbolaget

Igår var det allmän upprednings- och idéspånardag för Östensögårds växtodlingssammanslutning. Namnet till trots är det inte ett registrerat företag utan endast ett inofficiellt samarbete.

Grannen Jonas och jag har i åratal samarbetat kring växtodlingen. Jag harvar åt honom, han sår och tröskar åt mej, vi äger en vält tillsammans o.s.v.. Med tiden har samarbetet blivit så omfattande att vi blivit rätt beroende av varandra. Om den ene gör ett visst beslut kan det få konsekvenser också för den andre, även om han inte får vara med och ta själv beslutet. Därför gick vi 2012 ett steg längre och slog ihop våra åkerarealer när vi gjorde planeringen för årets odling. Båda gårdarnas areal betraktas som en helhet och ingår i samma växtföljd. Vi brukar hela arealen tillsammans som om det vore en gård och delar sen på försäljningsinkomsterna enligt areal.

Dels eliminerar det här dragkampen mellan “dina grödor” och “mina grödor” eftersom alla är “våra grödor”. Dels ger det oss bägge en mer varierad växtföljd än nån av oss kunde ha ensam. Vi har fem-sex grödor vi laborerar med och det ger rätt goda möjligheter att få en vettig och fungerande växtföljd. Dessutom är det faktiskt ganska kul att plötsligt ha en arbetskompis i fältarbetet. Skattetekniskt och i EU-stödrumban är det fortfarande två enheter, det är bara det praktiska arbetet vi slagit ihop.

Namnet Östensögård är ett numera utdött efternamn som funnits i byn och vi tyckte det passade bra, speciellt om vi i framtiden börjar med nån form av egen förädling. (Min försäljning av nötkött har faktiskt redan skett under namnet Östensögård.) Ett alternativ som länge var med i namndiskussionen var ViAgro, men det avstod vi från efter långt och utdraget övervägande. Fast visst hade det varit ett klangfullt namn…

Saldot för dagen var att vi borde fundera lite mer på logistiken kring tröskningen för att höja kapaciteten, eventuellt borde vi också ha en blåsvagn till. Vi skulle gärna pröva på att odla lite senap nåt år och vi överväger att ändra strategi i gödselspridningen. Alltid finns det nåt att fila på.

Att inte gå över ån efter vatten

Om man tillåts göra en liten travesti på julevangeliet såhär i juletider så kunde man kanske skriva såhär: “Och det hände sig på den tiden att på Svedjebäcks hemman så kom årets kortaste dag också att bli den dyraste”

Såhär låg det till. Någon gång tidigare har jag skrivit att jag försöker byta mina maskiner vart tionde år. Orsaken härtill är att man på så sätt får ett skäligt inbytespris för inbytesmaskinen, samt att man i görligaste mån undviker att tillbringa högtidsdagarna på åkern med skiftnyckeln i handen, annat än för att göra nödvändiga inställningar.

Däremot har jag aldrig tänkt att detdär med 10-års intervaller skall tas så bokstavligt som det blev i år.

På grund av den skrala lönsamheten har inga maskiner införskaffats till hemmanet sedan 2007 när den begagnade Claasen flyttade in. Såmaskinen stod på tur men jag har länge dragit på det så den gamla var nu 13 år, alltså levde på övertid. Orsaken till velandet har varit att jag varit osäker på vilken typ av maskin jag skall välja, en vältkombi eller en direktsådd eller möjligen en helt konventionell. Dessutom har jag nött ut flera facktidningar och broschyrer för att komma underfund med om Tume eller Simulta är det rätta valet. Dom andra märkena har jag förkastat som för stora, dyra eller för konstiga.

Sen gick det som det gick. Affär gjordes på en Simulta 3000T, alltså den minsta vältkombi som står att få för pengar. Grundmaskinen kompletterades med skivbillar på gödselsidan, sprutspår, körmarkörer, dator och stigbräden frampå och nu kan jag bara hoppas att jag inte gjort bort mig totalt. Jag är ju som tidigare skrivet lite skeptisk mot vältkombin som fenomen, men 1000-tals bönder kan väl inte ha fel hoppas jag, så nu är då även jag vältkombiägare. Nya maskinen kommer att levereras i mars, så då får vi väl återkomma med en direktrapport.

Nu gav ju detta upphov till ett logistikproblem också. Eftersom Zetorn kommer att svettas blod om jag spänner den framför Simultan så blir jag tvungen att så med Valtra. Eftersom frontlastaren sitter på Valtra och den behövs vid påfyllningen hade jag ställt till lite trubbel för mig.

Vilka lösningar fanns? Jo, inköp av en ny mindre traktor att dra Simultan med? Nej, inte åtminstone i år ännu. Urkoppling av traktor från maskinen vid varje fyllning? Kändes inte attraktivt. Hänga upp storsäckarna i halltaket och fylla så? Nej, låter för bökigt. Äntligen handla ny grävmaskin och således få ny frontlastare? Nä, jag har sökt en grävare som uppfyller mina behov i tre år redan så varifrån skulle jag hitta en sådan nu då helt plötsligt.

En kväll i mitten på december ringde telefonen. Det var en byssbo som ville veta om jag var nöjd med min Valtra. Han skulle köpa en begagnad dylik och ville veta lite om min. I förbifarten nämde han att han skulle byta in en överlopps grävmaskin, varpå jag slött frågade vad han hade för maskin. Frågan var närmast retorisk eftersom jag gett upp hoppet att hitta en Ford 655 med Valtra skopfäste och tredje funktion i lastaren. Det visade sig att han hade en Ford 655 med Valtra skopfäste och tredje funktion i lastaren. Tio minuter senare stod jag och stirrade på den maskin jag sökt i åratal på nätet, både i Sverige och Finland. Den fanns alltså fem kilometer hemifrån.

Efter lite obligatoriskt betänketid gick affären i lås och så stod man där med två fakturor att betala på årets dyraste dag, 21.12 2012.

Så nu har då grävmaskinsflottan gjort ett rejält kliv framåt, årsmodell 1973 Ferguson har blivit årsmodell 1988 Ford. Största problemet nu är att 6-spakssystemet har blivit ett tvåspakssystem och jag är sålunda nybörjare igen. Grävfunktionerna har bokstavligen bytt plats i händerna och just nu blir grävningen till ingenting. Jag får hålla till långt från hus och bilar för att inte vispa ner någonting, men övning ger träning och detta skall väl nog gå att lära sig också. Hoppas jag.