Månad: januari 2013

Slut på båtåkase

Ja, det var den säsongen det, nu plockas båtarna upp en efter en. Idag plockade vi upp snurran och pappa kör pråmen till upptagningsplatsen för den, på Kirjais. Det enda som vi har i vattnet ännu är systers båt och den kommer att komma upp endera dag, antagligen imorgon.

Temperaturmätaren visar ca +0,5 men det som kommer ovanifrån, faller till jorden i form av snö. Snön som landar i vattnet smälter inte, det blir till snögröt, alltså är vattnet nu mycket kallt. Vattnet fryser inte så länge temperaturen är runt nollan, men så fort det blir en grad på kallt kommer det att “slå lock på”. Att vattnet börjar vara kallt märktes redan för någon vecka sedan när isen i bottnet på båten inte smalt underifrån, utan hålls fruset fast det mildnade i. Är vattnet “varmt” är ofta vattnet i bottnet på båten fruset ovanpå, men i vattenform under den isen, då som det var ner mot 10 grader kallt och båten var fylld med snö fanns det några cm vatten i botten, is på det och sen snölager ovanpå som isolering. Kanske rörigt, men det är enkla tecken som man noterar och följer med, och funderar lite på sådär i vardagligheten.

Nu väntas det kallt om någon dag, allt tyder på att nu kommer vintern. Visserligen har vi haft en sorts vinter länge redan, på sätt och vis, men det har ända tills nu gått att köra båt. Vinter blir det när isen lägger. Nu återstår det att se hur långt menföre det blir. Eftersom vi har en gångbro blir vi aldrig isolerade, men omvägen är så pass lång ändå, att man inte gärna bär så tunga matkassar över bron. Vi var och handlade igår, fyllde förråden med lite sånt som man kan ha hemma, ketchup, havregryn, grädde, socker, osv… och bensin till motorsågen, sånt man kan ha hemma som man inte gärna släpar extra på över bron. Det gäller att se lite längre fram i tiden och handla för lite längre tid än bara en vecka.

Jag tror ändå inte att menföret blir så långt, pappa var nämligen redan ut och provade isen som legat en längre tid längst inne i den flada som ligger mellan Kirjais och Ytterholm, det höll, men var inget att färdas på, så han svängde om. Isen var i det skicket att den var hård, men inte allt för tjock, ca 5 cm, men den kunde ha varit svagare vid det lilla strömdrag som finns, det håller väl kanske med 5 cm, men far det bort en halv cm så kan det vara för svagt, med andra ord exakt sådan is som folk går ner sej på…

Så nu sitter vi här, stuvar undan snurror, tätar tutar ( som skall tätas när isen lägger ) bär in lite extra potatis “under golvet” så man inte behöver gå och öppna källaren mer än nödvändigt och så ska frostvakten till källaren kopplas på. Fårstängslet som finns runt fårhushagen skall kollas att det håller alla på insidan, och grinden måste absolut vara stängd, isen är lömsk och farlig, för tillfället inget för varken folk eller fä! Lyd ett råd, gott folk, hålls på land!!!

Den flytande Ankan

Nytt år och nya utmaningar. Ja, den här senaste veckan har varit en enda stor utmaning vad gäller förbindelsebåtstrafiken. Från och med årsskiftet har vi nämligen haft en “ny” förbindelsebåt, Nordic Duck. Ny är ett relativt begrepp, hon är nämligen från 1960 och är troligen den äldsta förbindelsefartyget som används (har inte kollat upp det, men det där årtalet är nog svårt att klå).

Hur har vi fått hit en sådan gammal plåthög? Ett ord; konkurrensutsättning. Visst sysslar vi själva med det också på vår gård genom att jämföra priser på t.ex. kraftfodret. I de flesta fall brukar vi nog välja det billigaste alternativet men det är ingen självklarhet. Om en leverantör klarar av att erbjuda bättre service än den andra och prisskillnaden inte är oöverkomlig så kan nog också det dyrare alternativet vinna.Huvudsaken är att helheten blir så bra som möjligt Det här skulle jag kalla för sunt bondförnuft.

Tyvärr saknas detta förnuft hos vissa instanser och i fallet med förbindelsebåten så är det pengarna som avgjorde saken. Ryktet säger att skillnaden mellan vår tidigare m/s Viken (som alltså förlorade) och “Ankan” inte skulle ha varit stor. Så i stället för att säkerställa en fungerande trafik med en pålitlig och för denna rutt planerad förbindelsebåt, så väljer NTM-centralen att lägga in en gammal båt som på inget sätt passar in i våra förhållanden. Sen är det ju också en sak för sig hur det över huvudtaget är möjligt att en båt som måste grundförbättras kan vara billigare i drift än en båt som är s.a.s. färdig…

En vecka har hon alltså varit i gång och hon har varit just så usel som vi befarat. Det har varit problem med hydrauliken,elen, styrningen, ljudisoleringen i passagerarutrymmena och p.g.a. hennes konstruktion har hon haft extremt stora svårigheter att ta i land i bryggorna. Vi har här på Heisala en, som jag skulle klassa det, lätt brygga att ta i land i. Ändå tog det henne som värst 5 minuter att ta i land här.

Nå väl, vi må nu ge henne en chans eftersom vi troligen sitter fast med henne de kommande tre åren och igår klarade hon faktiskt av att hålla tidtabellen. Vi väntar dock med fasa på första riktiga stormen och den eventuella isen.

Vi och alla andra som bor här är milt sagt besvikna eftersom vi är beroende av en fungerande förbindelse. Vi har t.ex. mjölkbil varannan dag och  kalvbil, slaktbil, foderbil och diverse transportbilar  måste komma fram till oss då när det behövs. Under Vikens tid behövde man nog inte oroa sig över om de gjorde det, för då kom de nog fram. Klart att Viken också hade sina problem nu och då, vilken teknik går nu inte någon gång sönder? Men ett fartyg som skulle vara antingen skrotat eller museiregistrerat om det vore en bil, kan man helt enkelt inte lita på.

Woki woki

Har din kinakål tappat knastret i bladen? Känner du för någonting lätt och gott till kvällsmål? Har du tröttnat på snabb mikromat? Varför inte pröva att woka kinakålen som ligger där någonstans i kylskåpet? Det är snabbt, enkelt och gott. Det enda du behöver är en inhemsk kinakål, lite olja till wokpannan/stekpannan, lite soja och en god chilisås… om du har, annars kan du krydda med lite vad som helst…

Jamen visst låter det vackert 😉 Egentligen låter det såhär:

Ta en kinakål, slajsa upp den i ca cm breda skivor, sätt det i en stekpanna, fräs, sätt i lite soja och … vad du hittar i kryddskåpet, rör så allt blandas, låt det fräsa en stund till och wolla, färdigt! När man som kinakålsodlare tröttnat på att äta kinakålssallad ( det blir rätt ofta… ) måste man pröva att göra någonting annat av den. Man har ju alltid mat/sallad hemma, det gäller bara att variera resultatet av råvaran man har. Så kom det sej att Dånömatte började Woka kinakål. Det går fort att laga, blir rysligt gott, har man lite dittan och dattan ( smältost, kryddor, och såser av olika slag ) att tråtta med ner i pannan blir det ännu bättre, och så simsalabim så har familjen mat den kvällen också även om ingen hunnit handla den senaste veckan…

Fördelen med att woka kinakålen är att man får användning av kålen även om den tappat spänsten lite. Halvmossig kinakål är det inget fel på, men nog är den som smarrigast till sallad när den är spröd och spänstig i bladen.

steka kinakål

Här fräser jag lite kål åt mej själv, det som finns i panna är alldeles lagom portion åt mej, när vattnet dunstat blir det inte så mycket kvar, så det gäller att ta till ordentligt om man är flera vid matbordet 🙂

11 dagar

11 dagar – så länge höll mitt gamla bilinnerdäck tätt. På fredagen hördes igen ett bekant strilande från vattenkoppen. Nu var det dock betydligt lämpligare tid på dygnet och betydligt varmare så jag kunde åta mej att göra en lite ordentligare reparation. Eller ordentlig och ordentlig, jag plockade bort träkilarna och fixerade istället vattenkoppen med en burk polyuretanskum.  Inte precis som på Strömsö, men jag tror det duger.

Märkligt nog fick jag nu den nya packningen att täta, så mitt påstående att det var en spricka i gjutgodset kom på skam. Jag har faktiskt ingen aning om varför det vägrade fungera den där natten, kanske det bara berodde på mina frusna fingrar som var lite för fumliga. Teorin om att det gått hål på innerslangen visade sig däremot hålla tätt, det fanns ett litet hål som släppte igenom behövlig mängd vatten.

Polyuretanskum måste ju för övrigt vara det närmaste man kan komma ondska på burk. Det låter så bra på pappret: ett spraybart skum som utvidgar sig och fyller ut vilket utrymme som helst, fixerar, isolerar och går att forma med kniv. Verkar finemang ända tills man har det kladdiga eländet på händerna, kläderna, i håret o.s.v.  Jag slår vad om att det står “Made in Gehenna” nånstans på burken om man skulle orka läsa det finstilta. Tur att det var i ladugården man höll till… 🙂

Hursomhelst, koppen sitter stadigt som vore den bultad i urberget och den håller tätt. Ordningen är åtminstone härvidlag alltså återställd.

Lervälling i januari

I går kväll så körde jag ned gamla Zetorn i en grop i skogen och där satt den. Det var ren lervälling och lös gyttja. Inte vad man förväntar sej i januari precis. Det var ingen idé att bråka utan jag fick vänta tills pojken kom hem och så drog vi upp den med stora Zetorn – med nöd och näppe.

Det är besvärligt men man måste köra spår för att det alls skall frysa. Nu skall det vara ett par dagar litet kallare men sedan blir det igen noll grader. Egentlig avverkning har jag inte hunnit med än. Hela december gick till snöarbete och folk kör med slungor och schaktblad till skogen var och varannan dag. Och så finns det en hel del vindfällen tvärs över vägarna. Inte direkt katastrofalt men utspridda över hela skogen så det tar tid att få bort dem.

Snön blir inte blid utan det blev rena sjöar efter jul. Blida är bra för då packas snön under hjulen men den senaste värmeböljan gjorde snön så lös att hjulen går tvärs igenom. Och under finns det ingen tjäle alls. Vi hade ett tjockt snölager före jul men nu ser man svarta ryggar både på åkern och i skogen.

Men det finns hopp för nästa veckoslut skall det bli -20 grader igen. Om det nu blir – väderprognoserna ändras ganska ofta. Vi ligger mitt emellan högtryck och lågtryck så vädret kan ändras mycket snabbt.

Det är svårt att göra leveranskontrakt då vädret är så instabilt. Man måste köra ut det man huggit samma dag för man vet aldrig om det går följande dag. Maskiner i all ära men då de ligger i en gyttjegrop så inser man att det bara är att följa vädrets nycker och inte inbilla sej att man kan planera vad man skall göra längre än någon dag framåt. Människan spår men vädret rår.

 

Work-out

Den här tiden på året är det rätt många som bokar in ett par extra löprundor eller gymbesök för att förbränna julmaten. För egen del har jag inte planerat några större insatser (därmed inte sagt att de inte skulle behövas) men korna sköter ju den biten åtminstone till viss del.

När jag drog ut gödsel ur ladugården på torsdagen noterade jag att Damona hann smita ut genom dörren. Det händer sig ibland att nån ko eller (vanligen) kalv smiter, men de brukar inte gå så långt. Kor är flockdjur och ett ensamt djur vågar sig sällan några längre sträckor, de ser sig omkring lite och sen återvänder de blixtsnabbt till ladugården. Damona verkade dock ha gripits av nån sorts individualistisk eufori eller behov av att självförverkligande och satte av runt hörnet med svansen rakt upp i luften som en radioantenn. Att korna har svansen i den positionen är inte ett bra tecken, det brukar nämligen innebära att sunda förnuftet rätt långt är urkopplat.

Innan jag tog upp jakten på Damona riggade jag ett par fällor; jag öppnade två dörrar in till ladugården samt grinden till övningshagen bakom fähuset. Att fånga henne lyckas garanterat inte, hon måste luras i nånstans där man kan stänga in henne och med tre öppna portar borde nyfikenheten ta överhanden i nåt skede.

Trots mina goda förberedelser fick jag förfölja henne tre varv runt gårdstunet innan hon gick i fällan. Hon körde konsekvent rutten gödselplattan-gamla mjölkkammarn-gungställningen-kohagen-gödselplattan- o.s.v. Jag lunkade efter och försökte schasa henna mot nån av mina “fällor”, men hon var envis och vägrade låta sig luras. Snödjupet är ungefär 40-50 cm och vi har skare på ytan så det blev länk med höga knän för min del. Damona skred däremot fram som en älg, det är inte klokt hur snabba de är då de vill. Svettigt? Jo tack, lite.

Till sist förirrade hon sig dock in i övningshagen och jag kunde dra igen grinden efter henne. För att slippa skrämma henne ännu mera beslöt jag att inte driva in henne i ladugården direkt. Istället öppnade jag dörren och släppte ut alla andra djur också. De sprang runt ett tag, hoppade, skuttade och stångades i snön så det stod härliga kring. Till sist gick alla in igen i samlad tropp, inklusive Damona som då kom in utan att jag behövde jaga henne desto mer.

Händelsen gav dock inspiration till en företagside så här i julbantartider; borde man satsa på nån sorts “Farmer’s Work-out”-verksamhet? Som pulshöjare får man jaga förrymda kor i djupsnö, muskelträningen består i att mocka gödsel i kalvavdelningen och koordinationsförmågan tränas genom att försöka fösa tio småkalvar i en  förutbestämd riktning (det tränar också reaktionsförmågan, kan jag meddela).

Eller finns det bättre förslag på träningsmoment? 🙂