Eftersom den arktiska våren håller sitt grepp om hemmanet och ingenting vettigt kan utföras, förutom att gå från fönster till fönster och morra, så förflyttar jag mig till allmänna delen och skall berätta en historia om hur illa det kan gå när man släpper inkräktare att ta över hushållningen helt på hemmanet.
Vi skall tillbaks till 1982, världens längsta sommar. Det var nämligen den hösten som både jag och grannkompisen skulle få körkort. Absolut största delen av sommaren gick åt till att vara uttråkade och drömma om detta stora som väntade. Uttråkade 17-åringar kan hitta på obegåvade aktiviter, och så gjorde även vi ibland.
Vid denna tid hade vi småhushållning av både svin, pälsdjur och höns på tomten. Och även råttor skulle det visa sig. Vi hade av och till börjat notera långsvansar runt svinhuset, och detta i snabbt accelerarande mängd. Några dagar innan detta hade pappa lagt ut råttgift och nu var det ingen brist på avlidna kräk runtom i uthuset. Härav uppstod den korkade idén. Vi stod som vanligt uppe vid riksåttan och tittade på bilarna som åkte förbi och drömde om körkortet. Då kom någon av oss på att vi kunde packa in en död råtta i presentpapper och lägga på riksvägen och följa med vad som hände på lite behörigt avstånd. Vi behövde alltså en råtta, en låda och lite presentpapper. Råttan var enklast att få tag på, det tog 1 minut.
Under denna manöver förändrades (som tur var) planen till att istället övergå till regelrätt råttjakt meddelst luftgevär.
Det var nämligen så att utanför svinhuset som var inbyggt i uthuset fanns en timrad vägg framför vilken det fanns i nämnd ordning: täckdikesrör i tegel, halm, minklyor och till sist svinfodersäckar. Strax bredvid även en vedhög. Alltså ett sexstjärnigt råtthotell. När kompisen och jag hade skjutit x antal råttor på tio minuter började grannarna, som vid denna tid var numerärt helt annan mängd än idag, att samlas av ljudet av skotten. Bland dessa fanns en emigrerad emigrant som hade jobbat hela sitt liv i hamnen i Stockholm och sett tillräckligt med råttor för att totalt sakna respekt för dessa djur.
Med honom som arbetsledare började vi systematiskt plocka bort det som fanns i materialväg. För varje vedträ smet en råtta som sedan blev antingen ihjälslagen av de som hade den arbetsuppgiften, eller avrättad av skyttarna längst ut på flanken. Detta var mitt ansvarsområde. Med oss hade vi även en lätt funktionshindrad person som gästade en granngård, och hans uppgift var att hojta till när en råtta kom farande.
På detta sätt jobbade vi hela kvällen och fortsatte dagen därpå. Så småningom var det bara tegelrören som var kvar orörda men det var inte så bara, för där bodde eliten, dom riktigt stora och sluga och arga. Sjöbjörnssvensken plockade bort rör för rör. Till en början gick det bra men när det var ca 20 rör kvar började problemen. Råttorna som bodde där – stora som krokodiler – förhandlade inte.
Dom anföll!
Det var en fullständigt fruktansvärd men samtidigt fachinerande syn att se råtta på råtta som anföll och alla med ett mål; sjöbjörnssvenskens hals. Vissa kom uppefter byxbenet, andra kom skrikande genom luften. En råtta fick en högaffel genom sig men lät sig inte hindras av det. Detta slag pågick kanske en halvtimme och efter det lade sig lugnet. Betongplattan på 4 x5 meter var städad och råttorna fanns i 40 kgs fodersäckar, två stycken fulla. Inte en enda en hade vi noterat som skulle ha kommit undan, däremot hade vi räknat till 98 fullvuxna råttor och oräkneligt antal ungar som fick sätta livet till denna sommarkväll i augusti 1982.
Efter denna insats har jag inte sett röken av en råtta i uthuset till dags dato, så utrotningen lyckades väl ganska väl får man säga. Paketet på riksåttan blev det tack och lov inget av med så det behöver man inte ha på sitt samvete.
Tyvärr blev det inte många bilder tagna denna minnesvärda kväll, men denna togs i ett tidigt skede första kvällen. Bakom personerna noteras både minklyor och svinfoder och halm, vilket betyder att dolda på denna bild finns ca 100 råttor runt våra fötter. By the way – det är jag som är randig.
Om någon bekant läser detta och funderar över vem “Sjöbjörnssvensken” var, kan jag väl berätta att han hette Egil Österback och inte hade anlänt ännu när bilden togs.
Hej Kalle, och vilken historia! Den kanske inte är den trevligaste att läsa till lika som jag sitter här och slevar in lingongröt.. men, det gör det samma, vad spännande det måste ha varit! Till lika som jag framför mej ser en hög av råttor när jag läst färdigt, ser jag också hur du går och trampar mellan fönstren och morrar… och jag ler, måste vara en syn för gudarna 🙂 Men du är inte ensam om vädret, också i dom här knutarna går folk och trampar mellan fönsterna, och morrar… 🙂
Den enes död, den andres bröd heter det. Med risk för att få mej kring öronen så måste jag säja att jag är orolig för att det skall bli varmt och snön skall smälta …
Jag har nämligen ännu virke i skogen som borde köras ut och i Tallmosan är det slut då vintervägarna smälter. Hoppeligen får jag igång den andra traktorn så vi kan köra ut under påsken. Det blir knappast någon ledihet utan tvärtom superbråttom då pojken kommer hem. Nu lovar prognosen fortsatt kallt väder i två veckor till och jag hoppas verkligen att det stämmer.
Till allt ur kan ingen göra nånting åt vädret. Tänk vilket himla bråk det skulle bli i så fall. Den ene skall ha varmt och den andre kallt …
I sanning en anmärkningsvärd historia. Trots ganska livligt umgänge med både din mamma och pappa (medan han levde) har det undgått oss att få oss serverade denna otroliga krigshändelse. Hoppas det inte behöver upprepas. Att fred äntligen har slutits och att fienden kapitulerat