Med mycket möda och stort besvär släpade jag lilla roddbåten någon 100 meter till öppenvatten. Till vilken nytta kan man fråga sej när det för varje dag som går försvinner mer och mer is. Ena dagen stod jag och stampade med foten nedanför suden på båten, på isen, för att känna hur mjuk den var. Det var de inte alls. Hård som berget och 15cm tjock, men full med välslipade hål. Vattnet rörs och slipar isen varje sekund, lite sol till på det och följande dag var isen borta på det stället där jag dagen innan stod och stampade med foten. Men till öppen vatten fick jag båten. Att stiga i båten, vingla till lite eftersom vintern sitter i benen, och sen lägga ut ett nät. Ja, det är bland det roligare man kan göra på våren.
Jag rodde inte någon längre sträcka med mitt nät, utan fick just ner ett kort nät bakom “mommos uddan” mellan berget och iskanten. Ett långt nät skulle jag ha fått lägga längs med land för att få det att rymmas. Jag övervägde en stund om jag skulle behöva sänka “netilete”, men konstaterade för mej själv att kvällen var kall, det blåste inte, och den lilla vind som drog, drar från land och leet. Så jag var ganska lugn. Man brukar om våren, vara tvungen att sänka netiletena. Om det blåser och driver omkring isflak eller landkallar, så kan leetena fastna i isen och så drar dom iväg med leet, nät och alltihop, sänker man leetena en bit under vattenytan gör det inget om isflaken seglar ovanför på ytan, näten ligger kvar, MEN, man skall komma ihåg var man lade ut näten… Så var det bara fara hem och sova och invänta morgonen då fångsten skulle bärgas, och mycket riktigt morgonen kom. Först på tur stod fåren, sen nätet…
Här går det bra att se hur långt det är mellan årtagen… Längre bort kan man se “gammal” is, men för att komma till nätet var det blåis. Fördelen var ju att leete låg stadigt kvar där jag lämnade det på kvällen, det var fastfruset. Jag rodde fram och tillbaka över där som nätet låg och så började jag dra… Vattnet var klart och efter bara någon meter siktade jag någonting silvrigt som när det kom till ytan sprätte till och for sin kos… – en liten sik. Efter en stund kom det en till, den satt bättre fast, och var lite större, och den följde snällt med upp i båten, efter några tag till om flarnteln kom en abborre, och så var nätet slut, men glädjen var stor. Färsk fisk! 🙂 Abborren saltades, den ska kokas. Siken frös jag ner. Med “blodad tand” lade jag ut på kvällen igen och fick därpå följande morgon två abborrar. De fileade jag och stekte direkt. Att i april filea abborre är som att filea vykort, och få någonting kvar att äta kräver lite knix, men visst blev det filéer i alla fall blev det benfritt och stekt fisk, om man sen precis kan kalla de små knyrrorna i stekpannan för filee kan man ju diskutera… Gott va det i alla fall. Nu är det gott med fisk, i augusti-september brukar man ha så lejdon på filee att man om natten drömmer om korvsås. 😉
Förlåt, Lotta
en stadsbo och sommarfågel: vad är en “leet”?
Finner man underliga dialektala ord så brukar man oftast kunna finna dem i Rietz Dialektlexkon (finns numera inskannad på nätet): Flöte på strömmingsgarn (FI)
“Kärt barn har många namn”, leet, kobba, märk, netimärk – det lilla flötet som talar om var man lagt sitt nät 🙂