Mygg som slavdrivare

Att gräva diken är undervärderat på gymmena. Det är prima träning och bra för fläsket. Och väl organiserat skulle det inte vara dyrt ens. Om man placerar folk att gräva diken i folks trädgårdar (där ingen vill ha stora maskiner) så kunde det kosta bara 10 euro i timmen. Som förstås grävaren betalar …

Den här veckans projekt är att gräva ett dike till växthuset för rör och kablar. Efter två dagar börjar man känna en stor beundran för alla “spadadiikari” som faktiskt torrlade stora områden på 1800-talet. Allting gjordes för hand. Och det var stora åar och diken som rensades. Ännu då jag var liten så fanns det spadadiikari även om grävmaskinerna började komma. Först med stora vinschtrummor och tjocka vajrar som lyfte skopan. Dagens hydrauliska maskiner kom först senare.

Det korta dike som jag gräver är ingenting jämfört med gångna tiders projekt men det blir att byta skjorta flera gånger per dag. Och det går inte att vila på spadskaftet alls på grund av en sak: Mygg ! Det går inte heller att vara lättklädd utan skogsblusen med hög halslinning behövs liksom handskar och stövlar. Så länge man svingar spaden med fart så hinner myggen inte sätta sej i lugn och ro så den är en utmärkt slavdrivare. För mej är det alls inte trevligt då myggen flyger in bakom glasögonen. Då slår man inte efter den utan måste ta bort glasögonen först.

Förutom mygg finns det också rötter och stenar som gör livet surt för en spadadiikari. Rötterna kan vara otroligt sega och krångliga och det blir ofta turer till verkstaden och smärgeln för att vässa spaden. Då är det nödvändigt med stövlar som har ståltåhätta – annars får man lätt sätta nån tå i en plastpåse med is och åka iväg till sjukhuset och hoppas att de kan limma fast den igen. Små stenar är inget problem så länge de inte är stadigt inbäddade i lera men då blir de besvärliga. Jag gräver där den gamla körvägen till vagnslidret gick så visst finns där ett lager med sten.

Då man gräver ett djupt dike (tre skyffeldjup) för täckdikningsrör så måste man ta trianglar turvis från bägge kanterna så bitarna inte fastnar på vägen upp. Och “tramp föri”  ordentligt. I ett dike fungerar stora ögonmåttet inte alls och man vet inte om  man är på väg uppåt eller nedåt så det behövs ett ämbar med vatten och en täckdikeshyvel (till höger med det långa skaftet)  för att hålla djupet.

kaabeldiik.DSCN2525

Kallt väder (men över fryspunkten) och gärna ett stilla duggregn är vad man önskar sej i det här arbetet. Men vi har upp till +26 grader på eftermiddagarna och då diket kommer utanför skuggan på huset så är det slut med grävandet. Diket är i alla fall nödvändigt för växthuset. Där kommer tre rör och tre kablar (inklusive optisk fiberkabel för styrningen). Ett av rören kommer att användas för vatten från egen brunn så man inte behöver vattna med dyrt kommunalt vatten. Ett rör kommer också med det kommunala vattnet för vi har lång erfarenhet av krångel med vattnet från den egna brunnen som är i skogsbrynet en halv kilometer från pumpen. Ute på slätten finns nämligen bara rostvatten.

I dag blir det litet regn och det är åtminstone mulet så det gäller att ta vara på det fina vädret (för spadadiikari) och gräva så länge solen lyser med sin frånvaro.

Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

3 reaktioner till “Mygg som slavdrivare”

  1. En liten kommentar om diikase före grävmaskinernas tid. I lappfors skulle det dikas en del, gubbarna hade möte i en gård och funderade på om de skulle ta grävare från sjöbygden eller anlita HulluJussi. Den grävmaskinen var då ny och frun i huset visste inte vad det var. Då hon hörde att han HulluJussi grävde mera per dag än 8 gubbar, så sa hon med bestämd röst att honom vill inte hon ha i maten!

  2. I Sverige har det s.k. ROT-avdraget för renovering (som ger 50% avdrag på arbetskostnader) lett till att grävarbete som tidigare utförts med grävare nu görs för hand, i alla fall på fakturan!

  3. Nå, där ser man att ROT-avdraget verkligen är nyttigt – även om jag inte är säker på att fakturaövningar är ett bra alternativ till gymmet …

    Dikandet har en lång historia från bonden Paavo som grävde dubbelt större diken till dagens minigrävmaskiner som man sätter på en bilsläpvagn. I början på 1900-talet då vi flyttades ut från den gamla byn vid storskiftet så fanns här bara mossar och man måste ha med sej en “blankå” (planka) att stå på för annars sjönk man in till knäna i gyttjan.

Kommentarer är stängda.