I dag kom det officiellt en ny bonde på Bos-Sestu. Den gamla bondlurken, dvs. jag, fortsätter i alla fall en tid ännu. Vi har haft som tradition att halva stället (det består av två registernummer) flyttar över till följande generation i ett tidigare skede. Min pappa hade också halva stället (gården) fram till år 2003. Det har i alla fall brukats som en helhet. Med på överlåtelsen var också följande generation: Lovis Husberg som nyss fyllt två år. Här kommer de nya bönderna:
Mamma var på jobb. Det är numera vanligt att inte bara en utan båda i en bondfamilj jobbar med annat. Henrik är också speciallärare i Kyrkslätt. Det är svårt att få det att gå ihop annars med de nuvarande priserna.
Man funderar på om det är bra eller illa att barnen vill fortsätta med jordbruket. Förstås är det trevligt att det finns fortsättning på en tusen år gammal bondgård (+ – 300 år) men hårt är det just nu. Ändå ser jag optimistiskt på jordbrukets framtid på längre sikt. Det sker stora förändringar som ökar efterfrågan medan odlandet har svårt att hänga med. Det borde öka på lönsamheten. Jag är så gammal att jag minns tiden efter kriget då det verkligen lönade sej att odla så mycket man orkade.
Och så ser jag positivt på själva arbetet. Det är annorlunda men inte sämre än stadsjobbena. Man måste vara mångsidig – specialisering passar inte en bonde. Rådgivarna må nu sedan prata vad de vill. Det är alltför dyrt att anlita andra så man måste kunna fixa en hel del själv. Det gör också arbetet mångsidigt. Helst borde man vara utbildad – förlåt, ha kunskap menar jag – på ett dussin olika områden. Vara rädd för gyttja är olämpligt för ibland är man dränkt upp över öronen. Å andra sidan är det bara hälsosamt. Kroppsarbete bör man inte heller vara rädd för men man behöver inte slösa tid på gym. Bara man arbetar hela tiden så kan man ta ledigt precis när man vill. Pengar har man inte men behöver inte heller. Resor till södern bör man glömma men det är bara bra för jag avskyr sådana.
Nu är den nya bonden (nå, ny och ny – han har varit med sedan barnsben) vildmarksguide och bergsklättrare så månne han inte klarar den tuffare sidan av bondjobbet också. Gamla gubben (=jag) får hjälpa till litet ännu misstänker jag. Farsan var 86 år då han ännu plöjde. Pension – vad är det ? Man är bonde tills man dör.
Troligen kommer jag att stuffa omkring och krångla här på stället ännu en tid (20-30-40 år) ifall jag inte blir deporterad till Sverige. Det är inte så lätt med flera generationer på samma ställe. Redan verktygens placering brukar vara en källa till olika åsikter. I alla fall så bygger de unga om Ribackstuvun enligt eget huvud. Jag gav Henrik en kofot (en äkta Hultafors) till födelsedagen så han lättare kan riva det jag byggt upp. Men det är livets gång. Man måste riva litet för att kunna bygga om. Någon större skillnad syns knappast i morgon på Bos-Sestu men en stor förändring har ändå börjat.
Fastän jag inte är aktiv bonde själv skriver jag gärna under många av dina tankar här ovanför.
Lycka till både yngre och äldre bonden!
Va roligt att det lever vidare 🙂 Lite udda system har ni helt tydligt på vem som tar över vad och när, så jag klådda bort mej, men det gör inget 🙂
Som du skriver vet man inte ibland hur man ska svänga sej med barnen. Jag och Mats har båda börjat i princip från noll med att bygga upp det som finns idag, och man vill ju gärna att någon en vacker dag skall finna glädje och fortsätta gå i samma stigar man själv trampat upp, men å andra sidan…hohho… Ja, det är inte lätt. Mathias är rysligt intresserad av det jordiska, han hackar potatis, sätter lök, kör traktor och mönkkiä hur bra som helst redan, men till lika har han som alla andra barn också andra drömmar vad beträffar “vad man skall bli när man blir stor”, på hans lista finns allt från brandman och polis till “frankkistillverkare” och lokförare på Åland. 🙂
Vad jag har förstått är att köpa tjänster framtidens melodi? Kan ju knappast vara lönsamt att äga alla dyra maskiner för några timmars åkerjobb?
Tack, tack. Henrik har varit med sedan barnsben och klarar det mesta så inte är jag orolig för annat än ekonomin. Även om ungdomarna klarar dubbla jobb så kommer en tid då det börjar kännas tungt. Jag lämnade dubbeljobbet för tio år sedan och det har varit mycket lättare att bara ha ett arbete – som redan det kräver jobb så mycket man bara orkar och hinner.
“Framtidens melodi” har använts för att lura allt möjligt fånigt på folk. Som till exempel trådlösa datanät. Det är ett helt irrationellt argument.
Men en mera intressant frågeställning är maskiner och lönsamhet. Man kan inte räkna med timmar per år för maskinerna har ett mycket litet tidsfönster då de kan och måste användas. I motsats till industrin. Om man inte sår just de få dagar då det går att så så kan hela årets skörd gå åt pipsvängen. En del säjer att det är fråga om timmar på våra lerjordar. Så jag har gått in för egna maskiner men begagnade som är betydligt billigare. I stället har jag en stor verkstad för att reparera dem. Men inte är det så enkelt för om en dålig maskin går sönder just då den behövs så står man där … Då är det lika illa som gemensamma maskiner (som alltid nån annan använder just då man absolut behöver dem).
Så nu har jag dubbla gamla usla skrotmaskiner :-).