Kvigan Isolde började närma sig sin beräknade kalvningsdag så det var dags för henne att flytta in till ladugården. Då hon hämtades från betet lade Antte märke till att hon såg ganska smal ut, inte så där rund som ett djur som ska kalva inom ett par veckor brukar göra. Juvret hade också lite fyllts, men inte helt och hållet.
Vi misstänkte att hon hade kalvat för tidigt, men då hon togs in syntes ingen kalv i hagen och Isolde själv stod och betade i all sköns ro bland med andra djuren. Det här var på eftermiddagen och följande morgon hade juvret fyllts betydligt, så våran praktikant åkte på nytt till hagen för att ännu en gång kolla om där fanns en kalv och visst fanns där det! (Första OHO!) En brun, väldigt spänstig och snabb liten kalv som sprang och gömde sig i skogen, så att Antte och praktikanten inte fick syn på den på nytt. Jag tog bilen och åkte dit för att hjälpa till och där låg kalven in på betet bredvid vägen.
Kalven Kalle fick skjuts hem och direkt var han fast i spenen och Isolde var nöjd att få kalven till sig igen. Var han fanns när Isolde kom hem vet vi inte ännu heller, någonstans låg han och tryckte så att ingen fick syn på honom.
Följande dag åkte praktikanten igen mot betet för att börja fixa på ett annat stängsel och då kom andra OHO! En kalv till. Den var också brun, väldigt spänstig och lika snabb som sin bror. Kalle-Kakkonen fick också han skjuts hem och var helt förståeligt hungrig, men annars i gott skick. Att en kviga får tvillingar är så vitt jag vet ganska ovanligt, men det tycks hända ibland. Det förklarar varför Isolde hade kalvat nästan ett par veckor i förtid. Båda pojkarna växer och mår bra och har inte tagit någon som helst skada från sitt “äventyr”. 🙂
Tredje OHO, kom i förrgår då vi fick meddelande om att avelsfirman är intresserad av Kalle och Kalle-Kakkonen och därmed satte jag igår i posten ett hårprov för genomtestande. Kanske vi får säga OHO! ännu en fjärde och femte gång? 😉
