… till dörren.
Ja, nästan i alla fall, så nära man kan komma ambulans på Ytterholm.
Nej, det har inte hänt en katastrof, stukat foten bara, men ont gör det också! Jag skulle flytta bagglammen och så var de påväg in i potatislandet… För att förhindra att de kom in bland den höga blasten och råddade omkull stakorna skulle jag skena dit och mota dem, jag skulle skena tvärs över ett hörn av en hage och ta mej över staketet för att stoppa dem. Totala sträckan var bara några 10-tal meter, men efter 5 meter bar det omkull.
Jag trodde inte diket jag trampade i var så djupt som det var och i någon vända landade foten snett, jag hann i någon sekund känna att det inte vart bra så jag kastade mej omkull, lät hela mej bara dråscha i backen, för att försöka förhindra att det inte skulle braka till ordentligt i foten. Om det var smart att landa bland nässlorna vet jag inte, men nog kunde foten ha blivit värre. Med foten som ett dunkande paket linkade jag mårrande vidare och fick ropat på hjälp utav pappa och Mathias som så lägligt satt i grävmaskinen och grävde bara 30 meter bort. Det krävdes dock att jag tog i ända ifrån tårna för att de skulle höra mej, men när de väl gjorde det, förstod de att nu var det inte riktigt bara bra…
Baggarna fick vi snabbt motade från potatislandet och efter bara någon minut var de på rätt. Jag tog mönkkiäambulansen hem snabba ryck, och kladdade på ett tjockt lager ice-power och lindade stöd om foten.
Nu blir det att hållas lite stilla… tur att jag har hjälpredan hemma.
Baggarna skulle ha vatten och vattenbalja, vallpojken startas, gurkor skulle plockas och … ja, diverse såntdär som alltid finns att göra, men nu blir det stop på endel. Det viktigaste får man ju gjort på något vänster, men skenar gör jag inte de kommande dagarna.
Det är vid sånahär tillfällen man blir påmind om hur man bor – utan väg. Skulle det hända någonting att man skulle behöva riktig ambulans… ja, då … blir det antagligen helikopter om det är riktigt kris. Mönkkiän är fruktansvärt behändig vid såna här situationer. Med den tar man sej snabbt över holmen, och behöver inte krypa hem, om man stukat foten… Vilket har hänt sej ibland. Det är vid några tillfällen jag har haft för bråttom i fårhuset, trampat snett och fått krypa in till “kontoret” där jag har första hjälpen för diverse åkommor, men sen när man skall hem har jag ringt efter pappa att han kommit och skjutsat hem mej med mönkkiä, krypa i fårskitsblandad lervälling om hösten är ingen höjdare, tro mej – jag vet!
Man blir också påmind om att alltid ha telefonen med sej och berätta för dom övriga på holmen vad man har för planer för dagen, en olycka händer så lätt…
Själv är bästa dräng alltför ofta på “laande” och snart också i “Staan” med nuvarande samhällsnedskärningspolitik… tyvärr måste man veta när gränsen går för “ömhet” resp. “brutet någonting” för man kan få bestående men om ett brott sköts fel eller inte alls, och dagens hälsovård är ofta av typen “int så faarlit, faar heim o viila o taa naet piller” som dämpar smärtan och käften ett tag. Sedan klagas det på bristande vårdkunskap och läkartider men inget görs med motiveringen att pengarna saknas. Självklart saknas pengar alltid, det har det alltid gjort, frågan är ju bara vart pengarna sätts, man kan ju bygga Guggenheimmuseer och kärnkraftverk i tiotals år utan att de ger en cent för folkets hälsa i retur….men vad är det som är viktigt?