Jag brukar låta naturen ha sin gång, låta ormar och rovfåglar sköta sitt som ett exempel. Åtminstone så länge dom håller till i skog och mark. Men härom dagen kunde jag ändå inte låta bli att blanda mig i tornfalkens jakt på de halvvuxna tofsviporna. En delorsak till att jag blandade mig i var att jag delvis på sätt och vis var delaktig i falkens jagande. Normalt när fara som flygande falkar, smygande rovdjur och vandrande människor hotar så brukar vadarfåglarnas ungar på varning av föräldrarna lägga sig ned och ligga blickstilla litandes på att den förträffliga skyddsfärgen gör dem osynliga. Men som i det här fallet när jag kom körandes med traktorn så springer ungarna undan för maskinerna utan att lägga sig ned. Vet ej om de inte uppfattar traktorn som ett jagande väsen utan räknar med att det räcker om man håller sig undan, markvibrationer, ljud och dylikt kanske får dem att bete sig som dom gör?
Hur som helst så är dom lättare att upptäcka för traktorföraren då dom rör på sig och det är på så vis lättare att väja för de små liven. Det här med att fåglarna rörde på sig och är lättare att upptäcka utnyttjade nu också tornfalken. Så fort jag kom till åkern började den cirkla över traktorn för att se vad jag lyckades skrämma upp. Den var hårt uppvaktad av de fullvuxna viporna men brydde sig inte desto vidare om deras attacker. Den ena dagen slog den en närapå fullvuxen tofsvipa som den med nöd och näppe orkade lyfta med. En stund senare återvände den och tog en ganska lite vipunge. Några dagar senare när jag återvände till åkern med traktorn var falken där igen. På håll såg jag hur den slog en halvvuxen vipa och en halvtimme senare kom den igen för att ta en dylik på dikeskanten endast ett 20-tal meter från traktorn. Det var då som jag tyckte att nu får det räcka till så jag hoppade ur traktorhytten och rusade till undsättning. Falken flög iväg utan byte och jag lyfte upp vipan ur diket dit dom rullat under striden. Falken hade tydligen inte hunnit sätta de sylvassa klorna i fågeln och på så vis punktera dess lungor för efter att ha ruskat om sig lite sprang vipungen synbarligt oskadd iväg.
Missförstå nu inte mitt ingripande som om att jag skulle ha något emot falkar, nej dom värnar jag också om, dom tar ju hand om en hel del sork och dylikt som är till harm i mina odlingar. Men jag tyckte nu att den kunde hålla sig till sorkdiet framom att jaga vipungar.
För några år sen räddade jag faktiskt en tornfalk som trampat fast foten mellan slangarna på bevattningsmaskin.
Och den här ormen som jag höll på att sätta mig på då jag tagit mig till skogs för att uträtta diverse behov fick också ostört slingra iväg för jakt på sorkar och möss. Med risk för att betraktas som vulgär så hann jag ändå tänka vad frugan skulle ha sagt om jag återvänt från skogen med av ormbett svullen “familjelycka” 🙂
