8 år

Tiden går och idag är det exakt 8 år sen jag tog över min hemgård i Kabböle. Det var något jag hade haft som dröm enda sedan liten och inte har jag ångrat det beslutet. Att påstå att det alltid skulle vara en dans på rosor är nog att ta i; djuren blir sjuka, skörden regnar eller torkar bort, ekonomin är inte enkel att få att gå ihop osv. Men trots det skulle jag nog inte byta ut detta yrke mot något annat, för knappast skulle det bli bättre av det ändå? Alla yrken har ju sina för och nackdelar och så länge man tycker om det man gör så orkar man nog 🙂

Jag började som sagt i Kabböle med en liten båsladugård från 1939. Där hade vi 10 mjölkande och ungdjuren till. Som mest hade vi 12 mjölkande. Räknar man ihop skogen och åkern hör det ca. 70 ha mark till gården. Ladugården var väldigt tung skött, all gödsel kastades ut för hand och allt foder bars in för hand. Mjölet malades själv och delades ut för hand i trälådor åt varje ko. Eller egentligen hade vi ett sånt system där varannan ko stod med huvudet in i bordet och åt från fodergropen och varannan fick från sin låda utanför bordet så att de inte kunde ta från varann. Dessutom hade var och en egen foderblandning beroende på i vilket produktionsskede dom var. Min kära man har många gånger haft sig över detta, enligt mig, helt enkla och tydliga system 😛

Nå, så hemskt länge hade jag ju inte djur här eftersom jag 2008 flyttade med mina flickor till Heisala. Fortfarande har jag gården kvar och i dagens läge odlar vi vall och spannmål. Allt spannmål säljs, förutom då utsädet, medan vallen används som foder åt våra djur. Allt torrhö som vi använder på Heisala produceras i Kabböle och också en del av ensilaget.

Av djuren jag hade med mig, totalt 14 st, finns idag ännu Rina, Ylva, Yra, Yrna och Yvonne kvar. Alla dessa har också avkommor som redan mjölkar och dessutom har vi avkommor av de flesta andra som redan  har gått bort.

På ett sätt kan man väl tänka sig att cirkeln i tiderna slöts i.o.m. att Udessa var “min” första kalv som föddes och Yvonne som är hennes dotter var “min” sista som föddes hemma…

Som sagt, tiden går och historien upprepar sig.  I tiderna flyttade pappa från sitt hemställe till Kabböle med sina djur och femdubblade djurmängden. Jag flyttade till Heisala och sexdubblade djurmängden. Tiden får visa om också följande generation tar traditionen vidare?

Författare: Sonja

Jag är en 35 årig mjölkproducent från ön Heisala i Pargas skärgård. Jag flyttade hit från min hemgård i Pernå i februari 2008. I augusti 2005 hade vi generationsväxling på min hemgård, sedan dess har jag varit mjölkproducent på heltid. Då jag flyttade till Heisala tog jag med mig största delen av de djur jag hade hemma i Pernå, dvs. 7 kor och 7 ungdjur. Santalahti gård är min mans hemgård som han tog över år 2007. I dag har vi 55 mjölkande kor och ungefär lika många ungdjur, totalt drygt hundra djur. Här odlas ingen spannmål, alla åkrar(förutom några viltåkrar) används till att producera ensilage åt korna. Förutom att jag jobbar på gården på Heisala har jag fortfarande kvar min hemgård i Pernå. Den är idag en växtodlingsgård, där det odlas spannmål och vall. Dessutom finns där skog. Jag är själv med och sköter arbetet där så ofta jag kan, mina föräldrar, framför allt min far, är till en stor hjälp. Jag har alla maskiner kvar där från den tiden jag bodde där. Vi lagar allt hö som vi använder för korna i Pernå och dessutom lagar vi ensilage där också. Balarna transporterar vi sedan med långtradare till Pargas. Vi sysslar mycket med avelsarbete och vi tar också i mån av möjlighet emot besökare på gården. Kort sagt; detta är mitt drömjobb! Visa alla inlägg av Sonja