Jag var på plöjningstävling. Inte och tävlade, nej, det är inget för mej. Det var Ålands veterantraktorklubb som ordnade veterantraktorplöjning och traktorer runtom hela Åland deltog. Blåste gjorde det och jag föredrog nästan att sitta vid vedbrasan och äta grillkorv och dricka kaffe, men till lika var det fascinerande att se på deltagarna. De räknade, ställde höjder, justerade, mätte, körde en meter, ut och mäta, lite rikta och ställa om plogen, in tillbaka, köra till änden och på exakt ställe lyfta plogen, ut och titta, mäta avståndet, räkna ut att det blir en perfekt slutfåra, in i traktorn och vända, justera, sänka plogen köra nån meter, ut och mäta … ja, ni förstår…
Inte ser det klokt ut egentligen såhär om man inte vet vad det är frågan om, traktorer hullerombuller… Men alla hade en egen ruta och den skulle plöjas efter bästa förmåga. Både far och son Sjöblom var saliga och att hålla koll på var dom båda fanns var ett program för sej…
Att plöja är lite som att sätta punkt. Nu är det färdigt för detta år och alla misstag man gjort plöjer man ner för att samla kraft och ta nytt sikte inför nästa år.
På vägen hem körde vi förbi en åker med en parkerad john deere med en 5 skärig växelplog bakför, det var lite som att färdas från a till ö på en halvtimme. Det gick ju nog förr också, visserligen, och principen är den samma. Jorden skall vändas med botten upp. Nog är det fantastiskt med dessa entusiaster som håller liv i traktorer som är äldre än dem själva, men nog föredrar jag en hytt med mjukt säte, vindrutetorkare och skapliga lampor så man inte behöver hänga stormlyktan i frontlastaren när det börjar skymma…
Jag vet inte om det är en bortförklaring, men jag inbillar mig att ju mindre maskiner man har, desto lättare är det att få ett fint resultat. Med en Valmet 565 och en tvåskärig Sampoplog kanske det blir lättare än med dagens grejer. Jag vet inte?