Det kan inte hända. Det har hänt!
Enligt fysikens lagar kan inte materia upplösas och försvinna spårlöst, men jag lovar – det kan den visst. Såhär går det till:
På Amazonesprutan är sista sprutsektionen en kort sak på ca 30 cm och med ett munstycke på. Om denna lossnar går det helt enkelt inte att spruta, och ej heller att undgå att märka det. Dels blir tryckmätaren galen och sedan ser man ju direkt att vätskan står som ur en brandspruta rakt ut till sidan. Ifrågavarande sektion började sitta löst för mig under säsong i år och åkte också av två gånger. Båda gångerna blev det förstås att hoppa ut hytten, hämta röret och sätta fast det igen. En procedur på 30 sekunder.
Tredje gången blev det lite annorlunda. Jag hittade inte rörbiten i den höga kornbrodden. Det verkade märkligt för inte nog med att röret är 30 cm långt, munstycket är klarrött så det borde vara enkelt att hitta. Det var det inte. Sprutnatten fick jag ge upp, två dagar efteråt letade jag rör i åkern och trots att jag visste på 1 x 6 meter när var röret måste ha fallit så gick jag bet. Det blev att vänta på trösktiden och då skulle det ju inte vara någon konst att hitta röret, i princip bara att plocka upp från stubbåkern.
Nähä!
Efter skörden letade Lovisa och jag efter röret i tre repriser och jag började bli mer och mer förbryllad. Jag har svårt att se att något djur eller fågel åkt iväg med ett plaströr som luktar Axial, ej heller ser jag framför mig någon mänsklig åkervandrare hade kunnat intressera sig för röret. Åkern är så pass nära huset att inga “obehöriga” brukar befinna sig där.
Nu är åkern plöjd och jag kan bara konstatera, materia kan visst upplösas och försvinna och om så inte är fallet, så väntar jag med spänning på att hitta pappas vigselring som också lär vara nerplöjd i en av mina åkrar. Skulle onekligen hellre hitta den än ett plaströr till en Amazonespruta. Fast visst irriterar det också, men förbryllar kanske mer ändå.
