……. gånger två dessutom.
Fick en handgriplig påminnelse om att vinterföre råder efter gårdagens och dagens snöfall.. Ett närmare 20cm tjockt lager med torr snö på glashal is är en kombination som bringar det mesta på fall inte bara fotgängare utan en del bilister lär också ha varit på glid. Och som i mitt fall till och med två gånger. Första gången när jag var på väg till åkern för att hämta in lite grönkål som vi fortfarande har ute. Benen åkte ut åt varsitt håll och rovan i snön var ett faktum. Tur i oturen var att jag i alla fall inte satte mig på kniven som jag höll i handen för då kunde de ha gått som för den som “landa åp lian” (satte sig på lien), “stretje he vort e kåsch” (sträcket blev ett kors) den gången. Andra gången inträffade bara en kvart senare när jag var på väg till Erik’s grav för att tända ett ljus. Där var det i alla fall plogat men det oaktat åkte benen ut och rovan var satt. Under tiden som jag kröp omkring på alla fyra för att samla ihop det som flög ur fickorna tänkte jag att blir det en tredje och sista gång som jag faller idag så är jag åtminstone på rätt plats.
När jag lite senare fått ljuset tänt och vandrade över till krigargravarna för att skänka dem som vilar där ett tack för vårt väl och ve slog mig tanken att min ömmande bak ändå är små plågor jämfört med de uppoffringar dessa män genomlidit.
- Ett stort tack till dem som i våra krig offrat liv, hälsa och ungdomsår!
Stämningsfull bild. Min farfar vilar i en dylik grav i Purmo och stupade 23.12.39. Efterlämnade en 25 årig änka och tre barn, så kriget har diskuterats mycket hos oss.
Hårda tider Torbjörn. Min farfar var sjuklig och morfar som var bysmed behövdes där hemma för att reparera redskapen när kvinnorna skötte jordbruket under krigsåren så jag har inga närstående som legat vid fronten. Dock nog en del bekanta som berättat om hur det var.
Det är märkligt att folk (läs politiker) egentligen inte på något sätt värdesatt dessa människors gärningar sedan krigsskadeståndstiderna, tvärtom har många strävat till att förringa och förakta dem! Mina båda morbröder deltog i krigen (de var födda -15 och -16), den ena på Karelska näset, där de bl.a. under övernattning i ett gammalt hus fick en granat genom taket in i stugan, men min morbror hade tur och fick inte en skråma. Den andra trampade ut till Karhumäki i Norra Karelen och tillbaka, även lyckligtvis utan en skråma. Tyvärr ville de inte gärna tala om krigsminnena, och jag var litet för ung för att förstå vad jag borde ha frågat och lyssnat till, men att de fått sina själsliga ärr förstod man ju nog.