Så här på julaftonseftermiddagen medan vi väntar på tomten, eller kanske skinkan, så skall jag dela med mig en liten historia just om en skinka, och hur olika vi människor uppfattar samma historia.
Vi skall bortemot ett knappt halvsekel tillbaks, men platsen är densamma, dvs mitt grannskap. Historien återgavs mig häromåret av Max Lindfors, en från gårdarna utflyttad inföding som var med då detta begav sig.
På sjuttiotalet var det ännu mycket vanligt med “svenskar” som kom hem till somrarna. Nästan varje gård hade sina egna svenskar, och många ödegårdar befolkades under sommarhalvåret med folk som man inte kände och ännu mindre visste varför dom fanns just i det huset, men utdöda släktingar och konstiga arv brukade vara svaret.
En av dessa människor hette Sigge. Tror jag. Jag har ett svagt minne av Sigge, han körde moped och tyckte om att umgås med lokalbefolkningen, vilket gjorde att han ofta var “hemma” mer än bara under semesterveckorna.
En sommar var han längre i trakten än vanligt och då skaffade han sig en gris. Grisen var en väldigt likadan gris som Emil i Lönnebergas “griseknoen” Den sprang med överallt och när Sigurd körde moped så sprang grisen bredvid. Grisen åt förstås allt som Sigge åt och levde gott och frodades. Alla lokala bönder kände till Sigge och grisen och alla pratade om detta lustiga par som syntes hela sommaren och hösten i vårt grannskap. Själv tror jag att jag har ett mycket svagt minne av dessa två, Sigges moped minns jag i varje fall väl.
Denna historia slutade med att grisen mot höstkanten åkte iväg i Österbottens Kötts slaktbil och alla i grannskapet var förgrymmade. Enligt hörsägen knöts det nävar både här och var över hur Sigge tänkte när han satte en sån gris på slaktbilen. Jag insåg också det brutala i att skicka ett husdjur till slakt och kände en viss empati med grisen och grannarnas ilska över att skicka ett tamdjur till slakt.
Nu var det dock inte det som var den ömma punkten, utan den kom i det för mig överraskande slutet som löd:
“…och visst hade alla rätt att vara förbannade över tilltaget, för varenda en skulle ju ha velat slakta den grisen själv, så god skinka som det måste ha varit efter all husmanskost som den hade fått”
Så olika ser vi på saker.
Med den lilla skinkstory önskar jag alla bloggläsare en Fruktansvärt God Jul och hoppas att Ni har mest närproducerat på Ert Julbord. För då blir det en God Jul.
GOD JUL till alla “bloggare” och era fina skriverier,, dessutom sanna för så går det till på gårdarna. Ja svinaktigt kan man nog säj.. men om jag hade en “nasse” så fick den nog “självdö” för så djurtokig är jag i mina egna om vi har av nåt “ätbart” djur. Vi hade för 20 år sedan kalkoner bara 12 st. dom kom som småa till oss, meningen var att bara julen kommer så ska dom ätas av oss och släkt o vänner… det fanns fyra tuppar o resten var hönor,, dom blev “mina” gulliga sällskapsdjur.. de fick vandra fritt på gården och där jag var så var hela konkaronkan med,, tupparna blev stora o högljudda o var ena riktiga vaktare då nån kom,, men de var så snälla men besökarna visst inte det.. Nåja så kom julen närmare o nåt måste göras… nu hade vi beställning på 8 av dessa och våra bekanta jägare kom och “behandlade” dessa , vi visade bara vilka som fick bli kvar o så rymde vi fältet för nån timme.. släkt o vänner fick sina som de förde till nån som rökte dom.. Gissa om vi hade kalkon på julbordet NEJ våra tre hönor o tuppen Tjalle levde lyckliga många år och var som familjemedlemmar fast de bodde i sin egen stuga på gården… de dog då tiden deras var inne men inte alla på samma gång ,och vi begravde dem hemma på gården.. Därför har vi bara husdjur som bor inne med oss två kattor … bond-moran från öst-nyland
Inte vill vi ha danska saltvattenskinkor inte! Skaffade en garanterat inhemsk skinka, som är så mör att den nästan är mos efter stekningen. Endast lutfisken måste komma annanstans ifrån, och sillen är förstås också från Atlanten, även om den “burkas” här i Finland. Resten skall nog vara inhemskt, tyvärr fins det inte mycket “närproducerat” i huvudstadsnejden, men man får väl kalla det så fast det åkt några hundra kilometer, dock utan att överskrida landets gränser.
Hoppas det nya året gynnar er bondbloggare och alla andra likadana själar i landet, så vi fortsättningsvis får god och hälsosam mat (vad regnen hämtar från annat håll kan vi ju tyvärr inte påverka, hoppas framförallt att inte Sosnovyj Bor och liknande lättar på säkerhetsventilerna…).
Gott Nytt År, fortsätt med skriverierna som är så givande för en okunnig stadin kundi!
hej Kalle och familjen. Tack för dina fina historier, sanna, följer med vad du skriver, mycket intresaant, önskar dig och din familj GOD fortsättning på julen och ett GOTT NYTT ÅR.
Mvh Claseric