En helt ny värld har sagt god dag till mig. Jag har helt plötsligt blivit frälst – skogsarbetsfrälst. Jag som alltid varit ungefär lika intresserad av skogen som av en hockeymatch FIN-SWE har plötsligt börjat figurera i skogen på varenda ledig timme, och det med stort engagemang. När jag var tonåring tvingades jag några gånger med till skogen bara för att inse att det var en plats på vilken man frös. Således lärde jag mig inget, och inget intresse föddes. Nu kan det förvisso vara så att detta är ett förstadie till ålderdomen, för det finns ju ett talesätt som säger att när en bonde blir gammal tappar han förmågan att fundera på och tala om något annat än ved.
För skogarbete saknar jag bara två saker. Kunskap och maskiner. Jag påstår nog att jag kan hantera motorsåg och fälljärn men jag har alltid varit dålig på skogsbruk, dvs när skall man brunnsröja, gallra och hur mäter man optimalt en sågstock. Nu har jag försökt ta reda på detta och helt plötsligt har skogsjobbet blivit så oändligt mycket roligare. Nu fördriver jag mina dagar med plockhuggning av gamla granar som i princip slutat växa. Dessa omvandlas med mycken möda och stort besvär till sågstockar, vissa med riktigt bra mått, andra med helt oanvändbara dito. Igår for två fina stockar till massaved bara för att jag på något sätt fick för mig att dom skulle vara 42 dm långa, när det korrekta är 43. När den skadan är skedd kan den inte repareras.
Maskinerna som jag använder är också ganska amatörmässiga. Det är motorsåg, måttband, stocksax och en kombinerad lunningsgrip/stockvinsch. Det räcker nog med dessa saker, men tiden från växande träd till utkörd sågstock skulle nog inte imponera på många.
Eftersom jag uteslutande arbetar ensam i skogen, något som egentligen inte är att rekommendera ansåg jag mig tvungen att handla ett intressant verktyg här på höstkanten. Det handlar om en RH-puscher som man använder för att veva omkull träd med. Det bästa sättet att få en stor gran på fall är att man är ett jobbarpar. En som sågar och en som skjuter på trädet så att det faller åt rätt håll. Ett träd som faller åt ett annat håll än man tänkt sig är ett elände. Det finns inget bra med det, det kan göra skada både åt fällaren och andra träd, och som ett brev på posten kommer sågen att kila fast mellan stubbe och träd. Ett stort träd som står upprätt kan någorlunda styras mot rätt fällriktning, men direkt det börjat komma åt fel håll skall det var ohyggliga krafter för att få det åt ursprungligt håll. Dessutom brukar det inte dimpa i backen om det faller fel utan hänga upp sig mot något annat träd och så har man åstadkommit skogshuggarens största personskadefaromoment.
Här kommer RH-puschern in i bilden.
Det är alltså en mojäng som man stöder trädet under sågningen med, så att det inte börjar falla åt fel håll. Inte nog med att man stöder det, man kan även – och här är finessen – veva omkull trädet strax innan det skulle ha fallit av egen vikt. Eftersom verktyget var dyrt, tom kollossalt dyrt fundrade jag över ett år på inköpet, men som med så mycket har jag sen inte ångrat det en dag. Sedan jag tog puschern i bruk har inte ett enda träd fallit en grad utanför den riktning som jag har aspirerat på.
Användningen är enkel. Man sågar fällskäret, kör ett varv runt barken med sågen och lägger därefter an pushern mot stammen och vevar tryck. Sen sågar man genom trädet men slutar några cm innan man når fällskäret. Efter det kan man lägga sågen på säkert avstånd och enkelt veva omkull trädet. Med detta verktyg kan man uppnå kraft som är många gånger om vad som skulle vara möjligt för hand. Dessutom minimerar man risken att stammen faller 180 grader fel eftersom den ju fungerar som stöd under den inledande sågningen.
Helt säker skall man förstås inte vara, allt kan ju misslyckas, och även detta verktyg kräver stor försiktighet och planering av användandet, men rätt använt är det till mycket stor hjälp.
Helt utan arbetsolycksfall har förstås inte de gångna dagarna gått. Förra söndagen lad jag min gamla Stihl 025 från mig på ett säkert ställe. 5 minuter efter det körde jag över den med traktorn, och uppfann härvid en hel massa nya svordomar. Som tur var så var den över 10 år, men den har gått bra så speciellt glad över mitt tilltag var jag inte.
Efterföljaren blev en likadan, en bassåg utan några finesser eller moderniteter. Stihl dock. Vi bor ju i Bäckland!
Orörd av människohand förpackad
Formellt heter det nog “trädfällriktare”. Och man kan ju faktiskt använda den för att fälla träd åt rakt motsatt håll som de lutar åt.
http://www.youtube.com/watch?v=4Jf1amDviCY
Mycket klok investering ! Fällandet är näst sågning i stormfälld skog det farligaste momentet.
Jag fäller så gott som utan hjälpmedel men det har tagit 50 år att lära sej se vartåt man kan fälla eller så inte. Man måste se på varåt trädet lutar, på vilken sida kvistarna är och i all synnerhet vartåt det blåser. Man skal ALDRIG, ALDRIG någonsin försöka fälla mot vädret. Även om det verkar vara vindstilla så kan en liten fläkt uppe i toppen på en 30 meters gran vara otroligt stark. Man kan fälla vinkelrät mot vindriktningen men aldrig emot den. Inte ens fast jag har lastaren att skuffa trädet med så börjar jag med sådant.
Ofta har jag två fälljärn med och slår in dem ordentligt förrän jag sågar andra sidan. Om man fäller åt rätt håll så går det lätt att få omkull också stora träd. Men planerandet av fällningen är det viktigaste.
Antar att jag är gammal, här pratas det ved, ved och ved… 🙂 Har sett på dylika, och tänkt tanken, men till lika tänker man att “-det är så sällan man skulle få användning av en dylik. Nä, onödigt att sätta pengar på en sån…” Sen är ju grejjen den, att man kan göra sej användning av en också 🙂 Om träden står olägligt, lutar fel och man måste få dem att falla rätt, pga, fårstängsel, hus eller liknande så kör vi me “knikatalja”. De kommer nog ner rätt så rätt, men lite byngsligt är det. Smidigt att använda ska de va, då är det roligt och är det roligt blir det gjort.
Trädfällriktare var ordet jag sökte, tack. En sak till som jag glömde nämna var den lilla baksidan att den är tung. Den väger som ett tåg så man vill inte bära den speciellt långt. Men tack för videon, den visar precis hur bra den är
När jag gick i Forstis, kalla vi (o lärarna) de för ort o gott för “stalpen”, har för mej att de e väl ett produktnamn? Då experimentera ngr äldre studerande med att göra en lättare version uta alu, men de blev int så bra då den krökt sej när rikti behövdes kraft.