Dethär inlägget var egentligen tänkt som en kommentar på Christers senaste, men den blev så lång och omfattande – som det brukar bli när jag skall förklara något – så det får bli ett alldeles eget inlägg istället.
Plötsligt händer det. Det man har kunnat och jobbat med hela livet kastas plötsligt upp och ner och man börjar tänka om. Nej, inget dramatiskt har hänt, inget dödsfall och ingen brand utan det är mera på kunskapsmässigt plan jag rör mig nu.
Jag har ju många gånger förbannat och berömt lerjorden som hela mitt hemman består av. Lerjorden är lite som polismakten, en vän och en tillgång om den behandlas rätt, men en fruktansvärd motståndare om man planerar jobba emot den. Leran är bördig och för det mesta lätt att ha och göra med nuförtiden, men i en kamp kan man inte vinna över den.
Ett av det absoluta råden som min far gav över till mig var: Låt aldrig leran torka innan åkern är färdigsådd. Dvs samma dag man börjar röra i en åker skall den vara vältad och klar innan kvällen. Det rådet har jag levt efter i alla år, och också sett vad avsteg kan göra – nämligen utebliven skörd.
Vårmust?
Ett uttryck som inte är så vanligt mera men som användes flitigare förr är vårmust. “Lett itt vårmustän ga de ur händren pojk” sa gammelbönderna. Vårmusten är alltså den speciella fuktighet som finns i marken om vårarna och som tenderar att försvinna ganska snabbt när våren framskrider. Enligt de gamla teserna var det försent att så när vårmusten försvunnit, och den kom inte tillbaks oavsett hur perfekt det skulle ha regnat.
Bondförnuftet säger naturligtvis att det inte går att få ett frö att gro som ligger mellan några hårda lerklumpar, delvis i luften. Därför brukade min far, och jag också för den delen harva tills harvtinnarna glödde för att få sönder dessa. Det kunde harvas en-två-tre-fyra gånger och i olika riktningar bara för att få söder lerklimparna. Resultatet blev aldrig riktigt bra, för mitt i allt fanns det ingen matjord kvar, utan bara ett tjockt lager damm som slammade igen vid första regn. Inte växte det speciellt bra i denna sörja heller.
Tiden gick och jag blev stor. Så småningom fanns det utrymme för nyinvesteringar och jag som ärftligt betingat menade att lerklumparna var det stora hånet mot min farmarkarriär köpte en Väderstad Crosskillvält med Crossboard. Detta var 2007.
Efter lite provkörning var det uppenbart att denna maskin skulle användas direkt i plogskivorna innan harvning. Hokkus-pokkus och allting svängde med en gång. Jag fick för första gången i mitt liv jämn broddskjutning och fin livskraftig brodd på alla skiften. Det var som ett under och jag hyllade och avgudade min vält som genom att ha sönder lerklumparna satt mig på grön kvist.
Trodde jag alltså.
Idag tror jag nämligen något helt annat. Jag tror att lerklimpsönderhavandet bara är en bonus. Det som Väderstaden verkligen gör är precis det som Christer skrev. Den hjälper till att få ytan torr men räddar vårmusten från att gå hädan. Detta stöds också av flera teorier som jag hört från andra håll och också av praktiken när man tänker bakåt.
Detta kan också vara nyckeln till varför vårplöjning inte fungerar på lerjord. All fukt åker direkt iväg till högre luftlager när man svänger upp blöt lerjord. Nu skall vi se hur det går för i år har jag lite Best of Everything. Jag har lättarbetat, vårplöjt, crosskillvältat och harvat. Redan tycker jag mig se tendenser åt ett håll som bevisar teserna. Det som är höstplöjt-crosskillvältat-harvat-sått ser bäst ut. Det som är vårålöjt vet jag inget om för där har ännu inget grott. Två veckor efter kornsådd – jotack!
Här alltså en bild på redskapet som jag inte längre vet vad det gör. Bara att det den gör, det gör den bra.
