För att halvcitera KAJ: “Nu var e leege fö markkartering”
Markarteringen skall enligt kraven för miljöstödet utföras vart femte år och det femte året var för min del nu i höst. Markkartering går i all sin enkelhet ut på att man enligt ett givet system tar jordprov från sina åkrar och låter sedan analysera dessa för att få reda på jordens näringsvärden. Vi har en fördel i Närpes eftersom vi har ett av de få laboratorium i landet som utför jordanalyser här på orten, nämligen Hortilab.
Det är alltså bara att ta sina jordprov, ramla in med lådan på Hortilab och sedan vänta på svar. Nu är det inte riktigt så bara att ta jordproven, dom skall tas med en viss systematik, och ganska många delprov skall tas för att få ett helprov, och även av helproven skall det vara en hel del flera om åkern är lite större, så det blir lite grävande och mixtrande innan alla små lådor är klara för leverans.
Detta sysslade jag med i ett oerhört grant höstväder, nästan sommarväder på söndagen.
För en sifferbitare och statistiknörd som jag är detta med jordprov oerhört intressant, för man får en klar bild av hur jorden mår, samt hur den förändras med tiden, samt hur kalkning och olika gödslingsmetoder slår ut i verkligheten.
I år var det ändå något annat än fosforvärden och pH-tal som fångade mitt omedelbara intresse, nämligen markstrukturen vid själva provtagningen.
Redan i unga år fick jag ju lära mig att leråkrar plöjer man på hösten, och de få gånger jag har frångått detta har jag ju blivit nästan skördelös så jag har trummat på på samma sätt, år ut och år in. Plöja, harva, så, tröska, plöja, harva ,så, tröska, plöja, ja Ni förstår säkert systemet.
Nu på senare tid har det ju kommit nya verktyg och nya metoder och även jag har provat på lite alternativa metoder, snarast då tallriksharvning, detta för att spara tid och bränsle.
Tillbaks till jordproven. Leran som mitt hemman består av är ju som bekant lite bångstyrig, det är jag van vid. Döm om min förvåning när jag satte spaden i jorden på fältet där solrosorna vuxit i år. Fin, svart, finfördelad matjord och en stor mask på första spadtaget. Maskar är ett tecken på frisk välmående jord, och jag har inte sett till alldeles många maskar i åkerjorden på mina breddgrader inte. Nu var det precis tvärtom, nästan på varje spadtag fick jag mask, stora maskar och fin jord. En riktig fröjd att skåda.
Sen några åkrar konventionellt odlad åker, inga överraskningar, ogästvänlig lera förstås, men inget uppseendeväckande.
Sen kommer jag till den åker som var tallriksharvad i fjol och som det vuxit korn på i år. Stenhård! Fullständigt igenpackad ända ner till 20 cm djup. Omultnade halmrester i massor och att gräva i den påminde mera om att skiva lördagskorv än att hantera jord. Drömmen om mask kändes också avlägsen, hade man sett en mask där hade den säkert haft hjälm och hacka med sig.
Sista åkern var rypsåkern, den var konventionellt plogad i höstas och efter ett rypsår var den fint sönderfallen, men inga maskar där heller inte.
Av detta håvar jag nu in tre nya lärpengar:
1: Solrosor verkar vara riktigt riktig bra för jorden
2: Lera skall ovillkorligen plöjas, allt annat är bara fusk
3: Man kan kasta om två bokstäver i “tallriksharv” och komma till “tallriskharv”. Ett bättre ord för vad det handlar om.
Sen är det bara att luta sig tillbaks och vänta på brevet från Hortilab, och sen börjar det roliga, nästa års odlingsplanering. Då skall vi odla solrosor och mask, det vet jag redan.
Du hade kanske inte gödslat eller sprutat solrosorna heller? Maskarna trivs i allmänhet bättre utan konstgjorda saker i jorden.
Om du utvidgar arealen med solrosor blir du väl snart en “husdjursgård” 😉
Jo Stefan, det är ett lite obehagligt uppvaknande det där. Det är ju som känt bara det man ser själv som man tror på. Jag har en bekant som hoppade över att bekämpa rypsbaggarna i år också, av rent miljöskäl. Visst fick han en relativt hyfsad rypsskörd trots att odlingen nog var baggangripen på sommaren.