Här investerar vi vilt. Nu har vi köpt en betesputsare (hack) för hela 2800 euro (begagnad förstås). Och nu rationaliserar jag bort inte bara plöjandet utan också tallriksharvandet på hösten. Jag för länge sedan insett att människan är knäpp och att allt går åt fanders. Ekonomfjantarna som stirrar sej blinda på nästa kvartalsvinst kommer obönhörligen att göra systemet så instabilt och känsligt att storstäderna svälter ihjäl då det blir nån kris. Och kriser har inte upphört att komma. Så jag går in för naturahushållning liksom gamla tiders bönder (men med litet hi-tech inslag). De odlade inte för försäljning utan för att hålla liv i familjen. Snart är vi tillbaka till det igen.
Just nu håller jag på att köra halmen och stubben i småbitar med min nya (begagnade) Peregini 280. Det är en tung baddare på 1000 kg så redan skrotvärdet är betydande. Men jag blev imponerad av italienska maskiner efter det jag köpte min Pegoraro fräs. Det är den bästa maskin jag haft och har inte behövt en enda reparation och inte en enda ny pinne på 25 år fastän jag använt den varje år i frässådd (tills jag köpte Rapiden). Speciellt pinnarna är otroliga. Jag har kört mot sten så hela traktorn hoppat men inte lyckats kröka nån pinne ens. Det måste vara verkligt segt stål.
Här är den med luckan öppen och som av bilden synes så har den Y-slagor. De borde vässas men det blev som vanligt ingen tid för det. Stödhjulen är relativt små och far de ned i en grop så äter den jord.
Den är inte precis ny och blänkande men den fungerar. Och så måste man tänka på sin “image” som bonden som går på skrotlinjen :-).
Nu har jag ännu ingen längre erfarenhet av Pereginin men den verkar vara stabilt byggd och väl lagrad. Det tar lång tid innan trumman slutar rotera efter det man stängt kraftuttaget. Kraftöverföringsaxeln är redan den av dyrbar kvalitet. Vinkelväxeln verkar vara samma som på Pegoraron så den torde också vara av fin kvalitet. Tyvärr hann jag inte slipa knivarna eftersom de började hota med regn så jag körde allt vad tygen höll. Och fort går det. På två korta dagar har jag kört över 25 hektar.
Litet vill de ovassa slagorna böja undan halmstrån men i det stora hela gör den ett hyfsat arbete.
Det slutgiltiga provet kommer nästa vår då jag skall så. Är halmen tillräckligt finhackad för att inte fastna i såmaskinen ? Slagorna borde absolut vässas och det skall jag göra till nästa höst – eller kanske till våren ifall jag måste köra en gång till före sådden. Det blir intressant att se.
Nu har jag alltså hoppat över tallriksharvandet också ! I vår blir det äkta direktsådd. Det är inte frågan om att inte plöjning skulle vara den absolut säkraste metoden för att ge god såbädd men med de nuvarande vetepriserna så gör det nästan detsamma om det växer eller inte. Fjantarna som babblar om att man skall se “möjligheter i stället för svårigheter” skall jag ta på orden och experimentera nu då vetepriset är uselt. Då är förlusterna inte heller så stora.
Redan för länge sedan har jag lämnat den föråldrade målsättningen om stora hektarskördar. Nä, nu gäller “He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (Det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna). Så jag strävar efter så SMÅ hektarskördar som möjligt (utan att förlora alltför mycket). Det är ju överproduktion som drar ned priserna så varför i all världen göra den värre ? Att göda och spruta och bränna olja gör bara firmorna feta – inte oss.
Jag vet att jag riskerar stå där nästa vår med åkrar som är omöjliga att så och hela byn kör förbi och flinar åt tokdåren. Men nu skall direktsådd testas också på våra åkrar – de resultat som man fått på annat håll är inte direkt överförbara till våra styva lerjordar. Varje åker är individuell.
Nåja, teorin går ut på att halmen skall hackas fin och spridas jämnt så den snabbt förmultnar och inte fastnar i såmaskinen. Nästa vår kommer jag att ha nya vassa tandade tallrikar på såmaskinens gödselbillar så det borde åtminstone gå bättre att så i den hackade halmen. Jag sådde ju en hektar i år i obehandlad stubb och det gick lika bra som i den harvade delen – nästan bättre. Men man vet aldrig med åren …
Kostnaden för höstarbetet blir i år kring ett par-tre hundra euro för motorbrännolja. Det är inte så farligt och så sparar jag en massa tid som minsann behövs för köket har ännu inte värme efter ombyggnaden (spisbranden).
Snart finns inte mycket kvar att rationalisera bort. Möjligen hela sådden. Jag läste att det kommer sädeslag som skjuter nytt strå från den gamla roten följande år … En sorts vete på hörot. Då gäller inte mera att “den som icke sår skall ej heller skörda”.eller hur det nu var.
Har du problem med att halm fastnar i såmaskinen finns det två lösningar bättre hack på tröskan eller bättre såmaskin .Att hacka ner stubben ger mera lös halm på backen och det är den som ger mest problem vid direktsådd. Halmstubben ger inga problem vid direktsådd(om den ger är det fel på såmaskin)men mycket lös halm på backen leder till att marken torkar upp sämre och är halmen tillräckligt tjockt och trycks ner av billen leder det till att utsädet inte spricker eller dör på vägen upp
Funderade samma… Är ju den lösa, “avklippta” halmen som fastnar framför skivorna så att det slutar rotera och en stockning är ett faktum…
Problemet i våras vid sådden var att halmstråna var för långa och inte “rann” genom såmaskinen så tanken är att hacka dem tillräckligt små. Få se om det fungerar. Det allra sämsta var att harva före sådden för då ryckte man loss stubben. Egentligen hade jag problem bara på mulljorden – på lerjordarna satt stubben fast ordentligt.
Hacken på tröskan klarar inte alls av att hacka halmen ordentligt och de specialhackar som finns är grymt dyra. Dessutom blir problemet med stubben kvar i så fall. Ett problem är också att stående stubb inte alls börjar förmultna utan bara torkar och det är just den torra halmen som är problematisk.
Som sagt så är det bästa att plöja och vända ned halmen 20 cm under jordytan men avsikten är att få direktsådden att fungera. En orsak till problemen i våras var också tallriksbillarna på Rapiden som var helt slutslitna. Nu byter jag dem till nya vassa billar så det borde också göra det lättare att skära genom halmen.
Ännu på 70-talet var det ju inte ovanligt att man brände åkrarna efter skörden, är det något man totalt slutat med nuförtiden? Just med tanke på direktsådd kanske det annars kunde vara en tänkbar metod för att bli av med halmen som bråkar.
Kräver förstås lämplig väderlek och en hel del folk på åkern för att inte elden skall rymma…
Jo, det skulle absolut vara bäst. Men du svarade själv på orsakerna. Och så borde man helst inte hacka halmen om man tänker bränna. Vi brände förr också men sedan elden höll på att fara till skogs så slutade vi.
Om du har problem med själva stubben på mulljord är det mest troligt att jorden är för rå ännu
Då det börjar bli juni så måste man så oberoende av allt. Jag skulle inte påstå att jorden var rå i våras – snarare tvärtom. Ju torrare åkern var desto lättare fastnade halm i såmaskinen. Torr halm som låg på ytan (jag harvade det mesta på våren och nästan allting var tallriksharvat på hösten) var det värsta. Det var bara en hektar som jag sådde direkt utan någon som helst jordbearbetning. Och där gick det bra så harvningen var (det här året) mest bara av ondo.
(Jag har alltså ingen större erfarenhet av direktsådd)