– Jag skulle kunna skriva ut några dagar sjukledigt åt dej… sa läkaren.
-Vad ska jag med det? Inte hinner jag me sånt, fåren lammar ju nu! Svarade jag…
Efter nästan två veckor i knockad av flunssa fick jag tryck under ögonen… Bihåleinflammation? Ja, sinuit var det sa läkaren, och så blev det en kur på. Sjukledighet? Sånt existerar inte om man bara har flunssa. Så länge man hittar till fårhuset så går det nog. Om man sen måste stanna och vila på vägen, men bar man hittar är det ok. Jo, man kan bli kaputt och slut av flunssa, och flunssa har jag haft många gånger, men det här….
Nu får jag det att låta förskräckligt, så illa är det nog inte, men, man är absolut inte arbetsför, men vad gör man? Tackorna har just satt igång att lamma. Det kommer lamm lite nu och då, och ingen av tackorna har ännu frågat när jag sku orka. Det kommer om det kommer, och kommer gör det. Ibland ett och en har fått fyra, de klarar sej bra, tackorna är för det mesta duktiga, men, sen finns det såna där knepigheter som tar på nerver, tålamodet, humöret och orken.
Två lamm har jag för tillfället som tackorna inte vill ha. Det bara smäller i väggen när man för in lammen till dem, men lammen lär sej, att ligger man stilla under lampan, eller i en knut, klarar men sej bäst, men man svälter ju nog också ihjäl då. Men de fattar ju inte dom, dom vill bara inte ha stryk. Så, ja, vad gör man? Jo, man bär in dem i badrummet, så dom får värme och finns nära till hands. Matar dem med någon timmes mellanrum och hoppas de klarar sej. Ena lammet, en bagge, han har en sån otrolig livsvilja. Han skriker och skrapar med klöven i lådan så fort han hör att man kommer. Han slukar allt han får och sen vilar han så snällt någon timme. Den andra, ett tacklamm matvägrar i badrummet. Hon har antagligen bestämt sej för att hon är ett får. Och får bor i fårhus. Inte badrum. Och där med basta. Så hon vill INTE äta inne. Ute i fårhuset äter hon. När hon får vara bland de andra lammen och fåren, men inte inne i badrummet fast hon har kompis med sej, hö under klövarna osv. NEJ. HON ÄTER INTE! Nåå… Då får jag väl springa till fårhuset då… Suck.
Så, i pyjamas kan man numer se en liten figur smyga sej upp till fårhuset sent om kvällarna, en gång mitt i natten och en gång ohemult tidigt om morgonen, med en dl mjölk i en nappflaska. Det är inte någon myrling eller näcken, det är bara holmlollan Lotta som försöker rädda livet på ett lamm… Återstår att se hur det går…
Inte lätt att krypa kring i fårhuset med bihåleinflammation. Jag vet hur det känns då jag besvärades av bihåleinflammation och angina i tonåren men efter hösten då jag jobbade i Korsnäs och körde motorcykel dit (80km tur och retur) ända in i december har jag inte haft dylika krämpor.
Vet ändå inte om den typen av kurering är att rekommendera då jag frös så att jag var tvungen att stanna halvvägs för att springa några hundra meter, i annat fall hade nog arbetsgivaren fått bära in mig i pannrummet vid ankomsten 🙂 Men som sagt krämporna försvann, ont ska med ont fördrivas eller vad är det man brukar säga? Krya på dig!
krya pådig!
Kämppa på! Har själv några hobbyfår, därav 2 som tackan inte brydde sig om efter lamningen. Men kommer med glädje ihåg de två första veckorna av lammens liv som gick ut på matning varannan timme och en matte som var totalt slutkörd och måste hålla semester från vanliga jobbet. Innan lamningen var det också solklart att ev besslamm skulle till slakt, ett av lammen som drack tuttflaska råkade var en liten besse. Idag, knappt två år senare heter han Gunwald, är kastrerad och beter sig som en hund när han ser mig. De är de stunder jag kallar lycka och de stunder jag får uppleva varje dag med mina får 🙂