För precis en månad sen nedkom vår yngsta dotter Linnéa med en son, så nu har alla våra döttrar försett oss med barnbarn. Att det blev en pojke gillades av Hugo (Rosmaries pojke) för nu är han inte längre ensam pojke i familjen som ibland upplevs något kvinnodominerad. Personligen har jag inte så stor skillnad även om det finns lediga traktorsitsar, så en traktorförare finns det plats för. I och för sig så klarar också flickorna av traktorkörningen så i dagens läge spelar det faktiskt ingen större roll. Mina erfarenheter från min tid som arbetslärare på trädgårdsskolan är också att de flickor som övervann rädslan för traktorerna många gånger var bättre förare än pojkarna. Åtminstone följde de bättre mina instruktioner än pojkarna som ofta hade den inställningen att det där kan dom från förut 🙂
Moffa.
Moffa är för mig ingen främmande benämning för redan i lågstadiet fick jag smeknamnet moffa, eller kanske var det menat som öknamn. Som sådant tog jag det inte ty min morfar var en av de personer som jag bäst tyckte om, han hade trots mycket arbete i smedjan alltid tid med mig. Min morfar var ortens bysmed och kunde fixa allt mellan himmel och jord både av metall och i trä och hans händighet imponerade stort på mig. Jag mer eller mindre bodde där under somrarna före och under de tidiga skolåren och han lärde mig att härda stål och smida i ässjan glödgad metall, tyvärr var jag lite för ung för att längre minnas exakt nyans på stålet innan det härdades med att doppas i vatten och gnidas i kolstybben. Så antagligen var det mina ideliga kommentarer om morfar som ledde till mitt smek-/öknamn.
Eller så var det skorna -moffaskorna- , under ett par vintrar i skolan nyttjade jag ett par skor som min morfar tillverkat (naturligtvis var han skomakare också) av läder och vadmalstyg stadigt sydda med becktråd. Dem hade han gjort då efter kriget då det var brist på skor, är inte riktigt säker men kanske hade de gjorts åt min mor. Skorna hade lädersula med gummiklack i hårt gummi och var lätta, varma och bekväma. Men det som speciellt utmärkte dem var dess goda glid i iskanan i backen bakom granhäcken vid skolan. Dom gled så bra att jag utklassade alla andra och kanske bidrog avundsjukan till att jag började kallas moffa, vilket jag som sagt inte hade något emot. Dessutom var det i vissa kretsar lite hippt med att återanvända kläder då i början av 70-talet i efterdyningarna av flowerpower och hippiekulturen. Jag har ju aldrig förstått mig på att följa klädmodet utan begagnat det som känts bekvämt och slitstarkt. Att jag kanske ibland var lite gammalmodigt klädd brydde jag mig inte om men minns att min syster inte alla gånger ville visa sig alltför bekant när vi träffade jämnåriga. Men när det gällde skorna fanns det faktiskt dem som lade bud på dem eller undrade var jag fått tag i dylika. Tydligen kan man vara modern blott man är tillräckligt gammalmodig 🙂
Jag är inte speciellt vidskeplig men ibland har jag faktiskt undrat om det redan då i skolåldern bestämdes att jag inte skulle komma att bli någon farfar. Min son hann inte bli far men jag är säker på att han skulle ha blivit en mycket bättre pappa än vad jag är eller varit. Det är nog så att jag har ägnat moder jord mera omtanke än mina barn. Nåå, i förlängningen kanske också den omtanken kommer mina barn tillgodo men visst tycker jag ibland att jag ägnat alltför lite så kallad kvalitetstid med barnen. Visserligen har jag funnits i deras närhet men det mesta har gått i arbetets tecken och de gånger de frågat om vi inte kunde göra det och det, som andra familjer, så har svaret ofta blivit att jag inte har tid. Jag har väl någon gång lekt med tanken att jag får försöka gottgöra mina tillkortakommanden med de egna barnen med att ge barnbarnen mera tid, liksom min morfar, men få se om det inte blir först när barnbarnsbarnen kommer som jag kan ta mig den tid som behövs.
Grattis ! Nu har du liksom jag fyra barnbarn: Två pojkar och två flickor. Men jag är både moofa och faafa.
Det hör till saken att säja att ni liknar varann men det kan jag inte för mitt liv påstå :-). Möjligen om några år …
Tack Nisse! Ett par av var här nu med. Vi får se hur det blir med likheten…. 🙂
Barnbarnen är en andra chans. Nu vet man hur fort tiden går….
Precis, och det är det som oroar mig. Ines (mitt äldsta barnbarn) är redan 11 år så därav funderingen om att det kanske blir först barnbarnsbarnen som får den tid dom är värda.
Grattis till en stolt moffa, joo likheten går att diskutera..
Visst är både flickor o pojkar jämnlika nuförtiden, annat var det på -50 -60 talet då var det flick-pojk göromål.
Minns då min bror blev “i karaåldern” som 8-10 åring , mamma sa att inte behöver han göra det o det för flickorna gör det jobbet (hushålls sysslorna) visst protesterades det men utan resultat. Nu är det ju ingen skillnad vem gör vad, det är rättvist, i synnerhet på ett familjejordbruk finns det inga sysslor man är rädd för.
Traktorer o maskiner hanteras av flickor lika bra, bara man får börja öva från unga år, dessutom om intresse finns då går olika skeden som en “dans”. Om inget intresse finns för “jobb” då kan man heller inget.
Som liten skolflicka tillbringade jag hela sommarlovet hos fafa o famo på deras småbruk med djur av alla de slag, vilket var vanligt då o härligt var det nog för hemma var det så “vanligt” med bara en katt . Då visste jag inget om min blivande framtid som “bondmora” på en liten gård.
Nu i år är det ju vädret som styr o ställer, vilket vi inget kan åt, regnat igen nu 30 mm denna vecka, o ser ut som att mera är på kommande. Till dej o familjen o alla små en bra fortsättning på sommaren, vi väntar på. Hälsar vi båda från öst-nyland
Tack Öst-Nyland 🙂
Joo, det blir allt vanligare att dela upp sysslorna enligt vad man är intresserad av och bra på än att dela upp enligt kön. Och här på gården betalas också samma lön för samma arbete oberoende av kön.
Ni sätter tummen på den springande punkten vad gäller att lära sig hantera maskinerna, nämligen att det skall börjas i tid. Min son Erik är där ett gott exempel. Han började med att sitta fastspänd i en cykelsits med cykelhjälm på huvudet i hytten från det att han lämnade vaggan. Hjälmen behövdes för att han inte skulle slå sig gul och blå när han efter en lång dag somnade till nu som då under harvning och annat åkerarbete. Från den positionen satt han och såg på hur jag gjorde och när han sen blev stor nog att själv trampa in kopplingen behövdes inga ytterligare instruktioner, han visste exakt hur det skulle gå till. Jaa, det gick kanske lite snabbare för han hade farten i blodet och tog ut lite mera ur maskinerna än sin far. Ett par kopplingsbyten får nog tillskrivas Eriks konto. Döttrarna som ibland följde med på åkturer med bilen menade att skulle han ha slagit sig in på en karriär som rallykusk kunde han nog ha gjort väl ifrån sig även på den fronten. Så jag vill hävda att ska man bli en bra chaufför ska det börjas i tid. Därför ställer jag mig lite frågande kring diskussioner om barnarbete, men visst måtta med allt, man ska inte tvinga dem till att delta men låta dem göra det om de vill och har intresse. Låter man flickorna fördomslöst pröva och öva så är dom lika duktiga som pojkarna.
Vad gäller vädret så är det inte så illa här, lite svalt joo men hellre det än den tryckande hetta vi hade i fjol. Lagom fuktigt har vi också nu för tillfället. Men det är klart att sent blir det mesta i år och en del grödor hinner nog inte uppnå full mognad innan vintern. Men vi får se det är inte mycket att göra åt.
God fortsättning …….