Jag har varit så lyckligt lottad att jag nästan aldrig behövt ha nånting med läkare att göra. De är förträffliga individer men jag föredrar att träffa dem sådär civilt – utanför yrkets gränser. Piller har jag också lyckats undvika med något enstaka undantag liksom all annan sorts medicin. Sjukhus har jag inte sett innanifrån sedan jag under tiden i Dragsvik krockade efter en permission och hamnade på Tilkka. Egentligen krockade jag inte utan jag låg och sov bredvid chauffören som körde in i en bil som gjorde en vänstersväng utan att blinka.
Men nu var det illa tvunget att äta värkpiller eftersom andra bakbenet inte ville följa med. Det var redan litet bättre men så en morgon blev det på riktigt dåligt humör. Det gick liksom inte att lyfta det och ta ett steg framåt utan att det började skicka en mängd signaler upp med sidan till hjärnan som sa: Aj !
Nu hjälps det inte. Torken skall tömmas så vi får in flisen som skall torkas ned och flyttas till flislagret innan tröskandet börjar. Så det blev värkpiller fastän jag vanligen undviker alla piller in i det sista. Jag vet att många går på värkpiller år efter år så inte skall jag klaga. En bonde får bara jobba antingen han är sjuk eller inte för ingen annan gör jobbet. Den som tror man kan anställa någon i stället har inte alls fattat att man då behöver ett extra lönearbete för att betala den personen. Vetepriset är så uselt att det lönar sej att låta det ruttna i stället.
Med värkpiller så går det att röra benet och det är huvudsaken. Det är som von Döbeln vid Jutas att man behöver en sats “Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!” Jag läste aldrig Fänrik Stål utantill men farsan gjorde det i skolan och citerade så ofta att jag kan en hel del Runeberg ännu. I nästan alla sammanhang hittade han något lämpligt citat :-).
Vi har alltså kvar allt vetet från i fjol ännu. Det är torrt men priset var så uselt på våren att man undrade om man hellre borde köra det till skogen åt vildsvinen. Och så skrev jag avtal om export. För säkerhets skull sparade jag därför fjolårets vete för man vet aldrig om man får nånting i år. Det ser visserligen bra ut just nu men allt hänger på hösten. Den borde bli torr och sen om det skall gå att tröska så försenat som allt är.
Värme måste vi ha nästa vinter så fram till dess vi får flisat så är det bara att gå på piller …
Det blir nog värre med åren, man måste kanske börja ta det lite lugnare har jag märkt. Man vågar inte ta så många värkpiller som sku behövas. Det där med att ta det lugnt är inte heller så enkelt, det finns så mycket som sku behöv göras medan man ännu orkar.
He-he, joo, man får bara mera bråttom då man blir äldre. Som ung tycker man att man all tid i världen men nu så måste man sätta fart på så man hinner med allt man tänkt sej :-). Fast det kommer hela tiden mera som borde göras så jag är rädd för att listan på ogjorda arbeten inte blir kortare utan bara längre …