Tror jag i något skede här skrev lite om mina funderingar på att övergå till ekologisk odling. Jag var i ett skede riktigt inne på att slå över gården till ekologisk, men när jag började ställa fördelar mot nackdelar, fundera på alla förutsättningar och möjligheter, och sen dra ihop mina tankar, då började det spricka i kanterna. Ingenting går upp emot att man odlar på ett naturenligt sätt, men när man börjar summera ihop möjligheter och omöjligheter, så insåg jag att möjligheten finns, men… är det värt det? Visst är det ju alltid värt det ur endel synvinklar, men, det är inte så svart-vitt, det är alla nyanser av grått också!
Allt går om man vill, och det brukar jag försöka leva efter. Om man bara vill så kan man göra det mesta och lära sej det mesta. Ingen föds med kunskap, så att stå och säga att “nej, jag kan inte”, sånt existerar inte, åtminstone inte förrän man prövat. Sen kan det ju mycket väl vara att man inte är lämplig till nåt. Men, går det, för mej, att slå över gården till ekologisk? JA! Eller nja, eller kanske… Kanske inte…
Möjligheterna till att slå om till ekologisk fick sej i kanterna både en och två gånger vartefter som jag funderade. Att jag driver min gård på en holme, har större delen av åkrarna på en annan, gjorde inte ekvationen enklare, snarare tvärtom. Som sagt allt går, men, när jag började funderade på scenariot som kan bli verklighet med ekologisk odling, blev de svårt att undgå det fakta att det kommer att bli mindre gräs och prioritet nr 1 är: Jag måste se till att jag får tillräckligt med foder åt mina djur! Om jag, pga att jag slagit över till ekologiskt inte får tillräckligt med foder ur åkrarna, var 1000an får jag då tag på ekologiskt foder åt mina får? Visst finns det ekologiskt foder att köpa, men, var, och för vilka pengar? Måste jag gå ner i antalet får bara för att jag vill vara ekologisk och därmed inte får konstgödsla? Jag sprider konstgödsel på mina vallar, det enklaste, och nästan enda rimliga sättet för mej, att få gräs ur åkrarna när åkrarna ligger 10-20 minuter bort från “fasta landet” med pråm, skulle jag inte sprida konstgödsel skulle jag antagligen inte få det fodret jag behöver till mina får, jo, endel år, som i år, när det växer gräs så det knakar om det, men, det finns torrare år också… Alltså, jag tänker bara inte sätta mej i den sitsen! Visst finns det gödselmedel, ekologiska att sprida, men, är det värt det. Det lockas och pratas om högre stöd för ekologisk odling, men, räcker det till? Vad blir den slutgiltiga ekvationen? Det är inte så svartvitt att välja bana i denna villervalla…
Det var liksom den tanken som ganska långt fällde min iver över ekologiskt. Jag sprutar inte, jag äger inte ens en spruta, men vem har sagt att man måste spruta? Bara för att man inte är ekologisk betyder det inte att man kör runt med en spruta hängandes bak på traktorn dagarna i ända. Skulle det finnas ett mellanalternativ, “sådär lagomekologisk” Konstgödsel för att trygga fodertillgången, men osprutat, då skulle jag ta det direkt. Men nu är det A eller Ö. Inget däremellan. Man får, och endel ska hålla ekologisk fokusarealer hit och dit, men det är inte där det sitter för min del. När jag sen började forska vidare i den ekologiska villervallans kriterier och krav blev det hastigt en karusell i huvudet. Pappershögen man måste ha extra gjorde inte tanken på ekologisk mer lockande. Kraven härifrån och därifrån blev fler och fler, och alla måsten, och ska, och kan sen inte mera, blev verkligen många…
Det är som att ha mårran hängandes över axeln hela tiden vad det verkar om man försöker vara eko-pappersstämplat snäll med naturen. Jag skippar mårran och är så snäll med naturen jag kan ändå.
När måttet var rågat, och beslutet skulle fattas blev det sist och slutligen ganska enkelt. Jag fortsätter som konventionell, men jag driver min gård på ett så naturnära sätt som möjligt, åkrarna ligger mest i vall, spruta äger jag som sagt inte, och jag konstgödslar ca 20-50% av det tillåtna, men ändå anses jag vara en konventionell bonde och skulle ha möjlighet att driva gården på ett hårdare, mer pressat sätt. Men jag gör det inte. Varför?
Jag har funderat precis på samma sätt. Det saknas alldeles tydligt ett mellanalternativ. Jag vill inte heller sätta mej i en sits där det är helt förbjudet att använda konstgödsel. Eller spruta mot kvickroten som annars tar över.
Jag tycker inte heller att man skall vräka massor med kemikalier över åkrarna och gör det inte heller. Man kan gärna ta en förlust på nån hundralapp genom att låta bli en hel del men att binda sej till ett system där det är fråga om förluster på tiotusentals euro går bara inte. Jag har hört alldeles för många gånger att ekologiska produkter inte har högre pris än vanliga – för bonden alltså.
Om man tar bort en massa kväve, kalium och fosfor med skörden så måste det ersättas. Annars är det snabbt slut på odlandet. Och jag kan inte se att kväve i konstgödselform skulle vara skadligare än en massa kogödsel. Det är mest idiotpropaganda och myter som styr reglerna än verkliga fakta.
Miljön skulle också vinna på att det skulle finnas ett mellanting – ett försiktigt odlande. Man försökte faktiskt en tid med det men det slog aldrig igenom. Orsaken var väl den hårda ekonomiska pressen på bönderna i kombination med extremistiska “miljövårdare”. Citationstecknen finns där eftersom jag inte alls tror de är verkliga miljövårdare. Det är mera extremismsn som lockar än miljövården. Till skada för miljön.
Personligen har jag gått in för en linje där jag hellre förlorar litet (men inte för mycket) än gödslar och sprutar som en galning. Det minskar dessutom på utgifterna och arbetet så hur mycket jag förlorar i det långa loppet är oklart. Men jag vill inte binda mej till de nuvarande “ekologiska” reglerna.
Det är helt klart att en ekologisk certifiering innebär en del mera arbete. Att idiotförklara det är, just idiotiskt! EU:s modell för utveckling går mot större enheter av intensivjordbruk. Mjölk- och köttproducenterna kämpar med avsättning för överskottsgödsel, medan odlarna sprider ut konstgödsel. Konstgödsel, som produceras av en kemiindustri, som är allt annat än miljövänlig.
Bland köttproducenterna, särskilt de småskaliga, går utvecklingen mot gårds-, eller nätverksförsäljning. Så slipper man de prisförstörande mellanhänderna och en större del av köttets pris landar hos producenten. Vi har en massa producenter som hävdar att de inte behöver certifiera sig för “de producerar så miljövänligt, att de inte behöver certifiera sig”! Av den orsaken behövs en certifiering, för att slippa gråzonen med “nästan ekologisk”, utan garantier. Att slippa handskas med bekämpningsmedel är, förutom en inbesparing, en hälsofråga för producenten. Certifieringen innebär att man får en mer eftertraktad produkt, som konsumenterna är villiga att betala mera för.
Ekologisk certifiering innebär en garanti för produktens kvalitet och för producentens hälsa!
Jodå, jag förstår att det fungerar i vissa fall. Men för majoriteten av bönderna finns det i verkligheten ingen möjlighet att sälja direkt från gården. Utom om man finns nära en tätort. Och det är vi nu inte. Transporterna blir så dyra att det bara är att lägga ned. För majoriteten. Lycka till alla som har möjlighet att sälja direkt. Vi andra måste sälja via mellanhänder och de prutar minsann inte på sin andel även om konsumenten får betala dyrt. Certifiering förstår jag också bra. En konsument vet annars inte vad det är frågan om. Inte heller med certifiering vilket maffian lyckats bevisa.
Det jag efterfrågar är en kompletterande certifiering. Varför inte ha olika nivåer på de ekologiska kraven ? Då får var och en välja mellan billiga industriprodukter, litet dyrare försiktigt producerade och sedan rent ekologiska produkter. Det borde gagna alla.
Det är ju intressant när en del vill påstå att kött från vilt skulle vara ekologiskt. Det är det naturligtvis inte, och det inte bara för att det inte är certifierat, utan också för att ingen har någon som helst kontroll över vad viltet har ätit för foder. Viltet kan mycket väl ha betat på konventionellt odlade fält
He-he, åtminstone “våra” vildsvin. De gillar sorteringsavfallet som jag kör till skogs – bara det har ruttnat tillräckligt. Och så sitter jägarna och passar på att knäppa ett och annat vildsvin just där. De har skyttekoja alldeles bredvid.
I princip är det ju fritt fram att hitta på en egen “halvekologisk odlingsform” om man vill det. Om man sen får nåt gensvar från konsumenterna är ju en annan femma. 🙂
Det görs ibland en del trevare med olika former av certifierade mellanformer (i USA finns t.ex. nåt som heter sustainable farming) men de brukar inte röna nån större framgång. Det blir lite för otydligt och diffust för konsumenten och de ser inte riktigt vitsen med det. Dessutom blir det väldigt spretigt eftersom man kan odla ansvarsfullt på så olika sätt; nån lämnar bort konstgödseln, nån bekämpningen, nån sprutar men lämnar bort preparat som är skadliga för fåglar o.s.v. Hur går man nån sorts enhetlig linje för det hela?
Vad gäller Lottas ursprungliga funderingar är min erfarenhet att grässkörden är det som ändrar minst vid en övergång till ekoodling. I vårt fall har den inte sjunkit alls egentligen. Vallen behöver främst kväve och kvävetillgången säkras mer än väl av klövern i vallen. Det är när man tar in grödor som potatis, spannmål och rybs det blir skillnad i skördenivån.
För att nu riktigt få sätta myror i huvudet på dej: om det faktiskt räcker med 25% av miljöstödets N-giva för att säkra fodertillgången borde det gå bättre med eko. En klövervall kan ta ner 200-250 kg N/år och det är ju egentligen alltså en kraftigare gödsling än du ger idag. Då borde ju fodret räcka ännu bättre. 😉
Det är just sådana erfarenheter som bland andra Mats har som är mycket värdefulla för oss “vanliga” odlare. Jag har funderat på hur man skulle kunna minska på Yaras och Monsantos andel men det kräver mycket kunskap och egentligen erfarenheter från de egna åkrarna för alla åkrar är olika. Om ni kommer ihåg så testade jag gröngödsling och naturåkrar för ett antal år sedan men resultatet var enorm kvickrotstillväxt även om klövern var meterhög på sina ställen. Så nånting gjorde jag fel. Nu är det bara så att det är glyfosat som gäller men jag skulle gärna bli oberoende av det. Nån som har bra idéer hur det skall gå till ?
Med några års erfarenhet av att odla eko tycker jag också att grässkörden snarare ökat än minskat. Spannmålsskörden har minskat betydligt, men det var inte oväntat heller. Ifall jag dessutom skulle ha djur som behöver vallen så skulle det nog vara dumt att odla annat än eko på mina marker. I dagens läge skördar en nötuppfödare min vall, jag får gödsel i stället. Det som är ännu viktigare i ekoodlingen än i den konventionella är dränneringen och jordens Ph, det finns ju inga medel att använda om jorden inte fungerar. Konventionellt kan man åtminstone delvis kompensera sådana brister med gödseln.
Nisses erfarenheter är inte ovanliga. Många testar ekologiskt ett år, drunknar i ogräs och upplever därför att det inte funkar. Vid en omläggning är ofta ogräsen värst de 2-3 första åren, sen stabiliserar de sig. Ekologisk odling är inte enbart att man lämnar bort besprutning och konstgödsel, det är ett helt paket där också växtföljd, stubbearbetning och en del annat ingår och att bara köra en del av paketet ger inte rättvisa åt helheten. Så du gjorde nog inget fel, det skall vara sådär i början. 🙂
För vår del har regelbunden stubbharvning och plöjning varit lösningen på de flesta fleråriga ogräs. Ogräsharvning mot ettåriga ogräs nån enstaka gång, men det är sällsynt. Plöjning är obligatorisk för oss, direktsådd eller plöjningfritt är inte att tänka på, men då har vi också ganska lätta jordar. På tyngre jordar kanske man kan skippa nån plöjning ibland. Som absolut sista åtgärd mot fleråriga ogräs har vi kört försommarträda, men det är också sällan det behövts.
Nisse: Du kan ju googla på “kvick-finn”. Själv är jag konventionell odlare men grannen odlar ekologiskt och använder en dylik och den fungerar faktiskt. Enligt min åsikt är detta det bästa mekaniska sättet att bekämpa kvickrot.
Eller upprepad stubbearbetning. Det funkar mycket bra!
Det blir problematiskt för mej eftersom jag gått in för direktsådd. Men det största problemet är att man för ganska lång tid binder sej vid ett system som förbjuder en mängd odlingsmetoder. Och jag är inte alls säker på att det är förståndiga förbud. Att man undviker besprutning kan jag förstå men inte att gödsling är förbjuden. Jag har inte sett det minsta vetenskapliga stöd för att en liten konstgödselmängd på något sätt skulle vara skadlig. Det verkar vara en rent idologisk fråga som inte har något med förnuftiga argument att göra. Jag är så gammal att jag upplevt ett jordbruk helt utan besprutning och visst fungerade det. Men inte utan gödsling. Å andra sidan är jag inte det minsta förtjust i Yaras propaganda för 210 kg kväve per hektar !!?? Se senaste Landsbygdens Folk. Sådana mängder börjar redan vara på gränsen till förgiftning. Allt blir giftigt i tillräckligt stora mängder – också vanligt salt. Men jag kan inte förstå att man måste gå från den ena ytterligheten till den andra.
I alla fall skulle jag gärna undvika att köpa nånting från Yara om jag bara kunde hitta på ett fungerande system.
Det som Charlotta söker är ju exakt det som präglat jordbruket innan EU. Utnyttja gårdens egna resurser så långt det går och om möjligt komplettera med konstgödsel, ogräsbekämpning osv där det behövs. Hävdar att det sättet är det absolut ekonomiskaste och miljövänligaste jordbruket som dessutom ger en viss säkerhet i odlingen. Efter EU-inträdet ska allt vara svart eller vitt och bokföras och diarenumreras så det har blivit enklast att dra allt över en kam. Synd. En bekant prövade på ekoodling men gav upp efter några år och konstaterade: “Märkvädit va en påsadyngssäck kan skyl över fatisdomi bra”! Har sett “kvick-finn” in action och den fungerar fantastiskt. Nackdelen kanske att den fodrar en rätt bastant dragare för den är väldigt tung i lyften. Som Mats konstaterar är plöjningen effektiv, speciellt om man bemödar sig om
rätt inställda förplogar som tar 5-7 cm och skickar ner kvickroten och rotogräs i botten på fåran. Speciellt vid vallbrott fungerar de jättebra eftersom kvickroten då efter vanligen tre år i fred under gräset är rotad
under ytan. Eller som vi fick lära oss i lantmannaskolan:: “en omsorgsfullt utförd plöjning är till hälften harvat”!
Hejsan
Här kom det åsikter och fakta både från höger och vänster och, ja, sätten är många och profeterna likaså 😉 Det visar exakt just att det finns inte bara ett sätt som är det rätta, ibland fungerar det ena ibland det andra, ingen har fel och ingen har rätt?
Jag i min tur vill det ena men kan inte det andra. Hur jag än vrider på min pannkaka finner jag mej i en situation där jag står med foten på en holme och åkrar på en annan. Ekvationen är inte lätt, och ibland blir den väldigt svår. Jag kan inte kasta ena maskinen efter andra bakom traktorn och bränna iväg ut bland hektarerna, jag ska ut och vingla på en pråm också. Där sitter en stor bov i mitt eko-tänk. Jag skulle gärna pröva vara ekologisk, och jag tror jag skulle fixa det, sådär helt i teorin, men teori och praktik fungerar inte riktigt idealiskt när man bor såhär…
Jag skulle kunna ha ypperligt att vara eko-bonde. Jag har lite förutsättningar. Få hektar, skit att sprida, och får som betar och håller ordning på markerna. Så halva gården kunde jag ha eko, andra inte, fåren alltså inte. Skulle vi ha fast väg hit, och skulle jag ha fast väg till alla mina åkrar, då skulle jag inte fundera så mycket. Då skulle det vara fruktansvärt intressant att pröva och se hur det går i praktiken. Då skulle jag ha andra möjligheter att kompensera eventuella bakslag och misstag. Mårran står dock alltid där, och pappershögen skulle bli högre… Det skulle vara att fundera riktigt ordentligt igenom det en gång till… Jag tycker INTE om pappersjobb. Jag är inte gjord för sådant.
Egentligen skall jag ju inte existera som jordbrukare över huvud taget, jag faller under alla ribbor för vad som räknas som ekonomiskt möjligt, jag med mina få får. På något vis går det ändå, men, jag måste vara smart och sätta all min tid till det som sitter högst i prioritet. Jag måste noggrant väga för och emot. Jag måste inte bara försöka räkna ut vad som är rent pengamässigt smart, jag måste också räkna vad som är tidsmässigt smartast. Som bekant är tid pengar. Och jag, som så många andra sitter i en pressad situation vad gäller pengar. Pengar regerar. Oftast. Det gör det även för den vanlige konsumenten. Visst finns det dom som är beredda att betala mer för eko-varor. Men, hur många är dom? “Det finns mer efterfrågan än tillgång” hörde jag för ett tag sedan! Ja, så kan det vara, men hur många av Finlands 5 miljoner invånare är det som verkligen är beredda på att betala mer, och vidare, läser på förpackningarna varifrån allt kommer? Står det EKO på någon förpackning, kanske det iallafall inte är det bästa alternativet? Är det bättre att handla ekologiskt från ett land tusentals kilometer bort, eller handla inhemskt? Ekologiskt inhemskt är väl idealet, säger hon som inte är ekologisk och tvivlar på det nutida ekologiska tänket för hela jorden. Det finns så många frågor, och det finns fler svar och åsikter än människor tror jag nästan. Min personliga åsikt känner säkert de flesta till. Fast det är konventionellt betyder det inte att det är bara krafs och gift för det. Ekologiskt är bra, men det är inte alltid det miljövänligaste sett i stora sammanhang heller. Om hela världen skulle bli ekologisk. Riktigt sådär genom-ekologisk. Då skulle vi vara tillbaka till häst och vagn. För inte är det, enligt mej, ekologiskt att köra traktor flerdubbla antalet dagar heller för att framställa mat ekologiskt.
Eftersom jag inte prövat den ekologiska banan till max, så ska jag inte måla någonting i varken vitt eller svart, men, mycket finns det att fundera på, mycket fördomar, mycket sanningar åt både det ena och andra hållet. Det som fungerar bra för en, kan gå rätt åt stöpet för en annan.
Summa summarum så kör jag på med min stil ett tag till. Må vara att det inte är riktigt klokt, att man kunde ändra på någonting. Men som det nu är, så hittar jag inte så många andra bra alternativ som fungerar för mej, både i teori och praktik. Kan hända saker och ting ändrar sej. Anisor lär inte flytta sej, men, kanske någonting annat kan ändra?
Äh, nu får jag nog sluta skriva, för det här ämnet kan man hålla på och vrida och vända på hur mycket som helst, än hit, än dit, råddigt och rörigt blev det här också… Men, det är ju så, klok blir man aldrig och det finns alltid en för och en nackdel med allt, fast man så svänger allt med botten upp och börjar fundera från början så finns det inte bara två sidor på det här ämnet. Det är lite som att röra om en rubiks kub, det är väldigt sällan man får alla färger samlade på samma sida…
Var och en blir salig på sin tro, och jag tror det mest ekonomiska, åtminstone för mej, är att ta på mej mössan, peltorlurarna och gå och klippa några bässar. Det är bra för tillväxten. Önskar alla som orkat läsa en bra fortsättning på dagen 🙂
Visst vill många ha ekologiskt men du milde som de klagar ifall det är dyrare än vanligt odlat. Folk verkar inte alls fatta att det är dyrare att producera. Nå, nutidens människor fattar egnetligen inte något alls om jordbruket. Ens fast de är födda på en bondgård för jordbruket har ändrats så mycket de senaste 50 åren att inget är som förr.
Eko är mest idologi och mode. Som jag skrev i mitt inägg så visar undersökningen i Sverige att vanligt svenskodlat har HI=0,02 och är femtio gånger under gränsen som är HI=1. Då är det bara de allra hårdaste ekofantasterna som betalar mera för eko-odlat.
Helt riktigt som Nisse skriver så är inte konsumenterna villiga att betala för mervärdet. I en gallup t.ex utanför Prisma eller Citymarket påstår nog 90% att de är villiga att betala för ekologi och etisk djurhållning,
men i köpögonblicket vid disken är det en marginalgrupp på 5-10% som är beredda att betala mera. Vår svinhushållning håller som bäst på att med fulla spadtag gräva sin egen grav med strängare uppfödningskrav än övriga EU. Facit finns ihand från Sverige med Astrid Lindgren/Sörgårdssyndromet. Idag
har man nätt och jämnt 50% självförsörjning på griskött! Jag frågar mig med vilka särkrav är resterande 50% uppfödda? Men död på en näring fick man! Och Finland i full fart efter! Då ska vi betänka att där
Sveriges jordbruk slutar rent geografiskt börjar vårt. Spannmålsskördarna i Skåne är liksom på en lite annan nivå än i Pedesi! Och som en naturlig förädlingsförlängning vore ju grisen tacksam för att få ett mervärde ur spannmålen. Men tack vare Astrid Lindgren syndromet far tyskarna och danskarna iväg med det mervärdet för Sveriges bönder! EU:s regelverk ska räcka och därmed basta! Inget “Made in Perkeletillägg” behövs! Inom åkerbruket är det ju samma sak med strängare krav i Finland jämfört med
övriga EU trots att vi borde ha nog när vi har naturen emot oss. Ekoodling i all ära, men den fodrar en högre värmesumma än konventionellt för att till fullo tillgodogöra sig näringen i marken när man inte kan
tillföra lättlöslig sådan. I Estland (där jag är en gång i månaden i arbetets tecken) är redan värmesumman
större och skillnaden mellan konventionell och ekoodling mindre. Spannmålspriserna dessutom 30-50 €/ton
bättre.
Varför måste det alltid vara två sidor, endera för eller emot ekologiskt? Konsumenter skall ha möjlighet till båda alternativen!
Som producent får man själv välja om ekologiskt skulle vara ett alternativ på sin egen gård. tex i Nykarlebytrakten hjälper det ju mycket nu när det finns växtnäring från Jeppo Biogas att få tag i, då har man ju löst växtnäringsbiten!
Nej onödigt att hacka på eko och onödigt att hacka på finska konventionella jordbruket. Båda behövs och det är ju konsumenterna som bestämmer vad som efterfrågas i slutändan.
Precis som anonym skriver så är världen inte svart eller vit! En mix av “naturresurserna” kompletterat med köpta insatser är enligt min mening det mest ekonomiska och odlingssäkraste alternativet. Som min
mormor brukade säga “Sku dynjun vara fögift sku hälften åv foltji a vuri dö fyri di vart fööd”! En annan
sak är att med dagens ekipage som sprider “naturresursserna” med totalvikter på 40-50 ton så mår nog
underlaget lite illa. Däcksdimensionerna spelar heller inte så stor roll utan det är axeltrycken som har betydelse. Fast det kan vara ideala förhållanden när man spridit på våren så ser man i växten var svämtunnan gått fram. Biogas är en jättebra idé! Nyttan kommer ju två gånger! Först energi och sedan
grunden för matproduktion!
Jag vet nu inte om det klagas så mycket på eko-odlandet. Däremot desto mer över byråkratin och endel dumma regler som ibland motverkar sitt syfte. Men det gäller också den konventionella sidan.
Men jag vidhåller att det skulle behövas en mellannivå. Gärna med klara regler som Mats efterlyste. Han har alleles rätt i att det blir svårare för konsumenten att hålla reda på flera olika nivåer men man kunde ju försöka. Det svåra är att slå fast en klar nivå – till exempel “Gödslat men inte besprutat”. Fast där har jag redan problem med kvickrot och baldersbrå.
Det känns litet underligt att det industriella jordbruket som kör på gränsen till det tillåtna sätts in i samma kategori som försiktigt odlande med halva gödselmängder och mycket litet besprutning. Men jag erkänner att det är svårt.