Farsan hade byggt ett par kalluftstorkar tidigare – bland annat den som jag rev i somras – men då vi slutade med kossorna 1975 så planerade jag en helt ny torktyp som sattes i ladugårdsvinden. Den fyllde 40 år i år så det måste firas. Den allra första torken fanns också på samma plats men längst upp under taket så man körde in från vindsbron under den. Alltså fanns det knappt rum att alls röra sej då man satte in litet säd. Den hade hålskivor av masonit som skyffeln hackade sönder då man skulle tömma den. Om man alls kunde röra skyffeln. Mest gällde det att tömma med en liten sopskyffel och sopborste. Fast då vi hade kossor så behövdes det inte mycket rum för säden.
Den andra torken på bodvinden var betydligt större med hålplåt (se De gamla kalluftstorkarna). Men också där slog man huvidet i taket och i de spikar som stack ned. Dessutom var luftgångarna för små så säden möglade fastän man körde med fläktarna. Alltså tänkte jag 1975 att nu skall det minsann bli en tork där man inte slår huvudet i taket och där det finns ordentligt stora luftkanaler.
Efter en mängd misslyckade planer (jag har en hel låda kasserade ritningar) så kom jag den 4 juni 1975 fram till den här principen. Lägg märke till att man skall kunna gå rak inne i huvudkanalen (nere till höger), ovanpå huvudkanalen och på en bana vid uttagen från torken. Luftkanalerna under plåten är hela 130 cm höga vid huvudkanalen och 90 cm vid uttagen. Där blir inget tryckfall på grund av för små luftkanaler. Huvudkanalen är 190 cm hög och har ett tvärsnitt på ca. 3,4 kvadratmeter. Det finns tre fläktar i huvudkanalens vägg med luckor innanför så man kan köra en eller två fläktar. Sammanlagt är de på 30 kW och kan ge upp till 150 000 kubikmeter luft i timmen beroende på mottrycket (hur tjockt sädlagret är).
Torken är 24 meter lång och 7 meter bred (utan huvudkanal) och uppdelad i 8 lårar. Varje lår har då omkring 21 kvadratmeter plåtyta. Då man tömmer måste man ha på två fläktar i slutskedet då låren nästan är tom eftersom den mesta luften går ut genom den tomma delen av plåten.
Och så här ser den ut nu 40 år senare. De lösa plankorna springer jag längs och det går bra bara man ser till att de inte vickar. De är lösa så man kan svänga dem på kant och hälla ned säd och agnar som samlats på dem. Huvudkanalen finns till höger och gången ovanför uttagen till vänster.
I början hade jag ingen plast ovanför torken men det dammade så eländigt då man blåste ut säden så jag spikade plast ovanför. Det blev sedan i misstag en mycket effektiv solvärmare för torkluften sögs mellan plasten och plåttaket in i fläktarna varvid den värmdes upp ordentligt av solen. Det var inte planerat men har fungerat utmärkt. Plasten har hållit ihop i 40 år men nu börjar den spricka under takfönstren där solen lyst på den och vi ersätter den småningom med hårdkartongskivor.
Påfyllnings- och tömningsplanerna gick igenom en massa olika skeden men till sist blev det lufttransport med Kongskilde fläktar och rör (med snabbkopplingar). Det var ett dyrt system men fungerar ännu fint och börjar väl bli amorterat. I taket i mitten på torken går ett rör med fyra omkopplare och fyra nedtag. Från nedtagen går säden till en “saxofon” (som farsan kallade det) som kan vridas och som kastar säden ända till andra ändan på lårarna. Man får ganska jämn fördelning om man ids vrida nedtaget tillräckligt ofta.
Här ser man saxofonen fäst vid en omkopplare. Lådan till höger är en före detta flissilo ovanför pannrummet. Förr blåste vi flisen med samma rörsystem till flissilon och tappade ned den i flismataren. Men flisen vill inte rinna lika bra som säden så det var ett eländigt petande att först få flisen in i rören och sedan att få ut den ur flissilon. Det nya systemet är mycket mindre arbetsamt.
Tömningen gick också genom en massa olika funderingar. Plåten i lårarna lutar mot uttagen vilket torde höja tömningseffekten till det dubbla. Luckorna vid uttagen gick också igenom flera prototyper tills 50 cm plåtluckor (5 mm plåt) slutligen började fungera. Utanför uttagen finns tygtrattar som för säden ned i mataren och ned i tömningsröret.
Och så här ser ett uttag för två lårar ut i dag. Övre delen av tyget kläms fast med en bräda och det är absolut nödvändigt för annars blåses stora mängder agnar och säd ut.
Kongskilde 11 kW centrifugalfläkt som transporterar säden dit man vill – till en annan lår eller till en silo för lastning. På bilden är ett rör kopplat till insuget varvid fläkten fungerar som en tuff dammsugare – främst för att städa lårarna som kan ha en hel del agnar vissa år. Då man tömmer torken på säd så tas sugröret bort.
I ändan på torken finns ett stående rörsystem med en mängd omkopplare så man kan koppla tömningsröret tillbaka till torken (till vänster) eller till lastningssilona (till höger) eller till gropen (röret i mitten som nu är täckt av en plastsäck).
Det stående röret går ända ned till bottenvåningen där den stora upptagningsfläkten finns som för säden från kippgropen upp till torken (eller till silona).
Här har jag en 22 kW Kongskilde dubbelfläkt som jag köpte senare. Den lilla transportfläkten som vi använde först orkade inte med det tunga vetet som under våta höstar var över 30 %. Från kippgropen faller säden ned i mataren och sedan upp med det stående röret. Som av bilden synes så kan man också mata sorteraren till vänster från kippgropen. Tygrör har blivit en av mina favoriter. Jag använder dem för många ändamål – också då jag tömmer silo, lastar såmaskinen med bigödsel och med utsäde. Det sker just här i tröskhuset och Rapiden syns svagt bakom kippgropens tygrör. Tygrör är mjuka och flexibla men man måste ha starkt och stadigt tyg. Markistyg har fungerat bra.
Man kan också tömma lårerna i kippgropen för sortering och då går säden genom en förrensare (konen högst uppe). På bilden nedan syns det stående röret till höger. En omkopplare går till det liggande röret som används då jag suger säden ur den nya torken alldeles bakom fotografen.
I värsta fall kan man ha närmare 100 ton säd i torken så den måste vara starkt byggd. Plåtarna vilar på plankor på kant som ligger på stockar. Så här ser det ut under lårarna.
Luckorna till lårarna och till fläktarna blev ju ganska stora men jag gjorde dem av 4 mm hårdkartong på en lätt ram så att lufttrycket skulle täta dem ordentligt. De hänger i gångjärn och hissas upp med snören. Här syns i huvudkanalen luftluckorna till lårarna (till vänster) och en lucka mot en fläkt (till höger). Då det blir tryck i huvudkanalen så pressar den lätta hårdkartongluckan mot ramen kring fläkten och tätar ganska bra.
Pust. Det blev en lång artikel som säkert bara de mest entusiastiska sädbönderna orkar läsa. Men så är då 40-årsjubileet firat med besked. Tork 1975 är fortfarande i prima skick och används hela tiden. Hoppas den nya torken fungerar lika länge den också. En sista bild från dörren till huvudkanalen där jag skar in datum för litet över 40 år sedan. Men då var plåtarna i lårarna ännu inte på plats och vi spikade dem ännu då vi tog in säd i andra ändan på torken. Torken ser nästan likadan ut som då – men är betydligt dammigare.
Tackar för det detaljerade inlägget. Jag hade faktiskt för något år sedan tänkt fråga litet om just det bygget, men fick nu svar på dom oställda frågorna.
Det som förbryllade mej mest var systemet med att tömma lårarna med hjälp av huvudfläktarna & hålplåten, närmast då hur det kunde funka ordentligt islutskedet då lårarna börjar vara tomma.
Jag hade helt uppenbart bara inte förstått vilka OFANTLIGA mängder luft det handlar om, utan inbillade mej att du hade någonslags skivor eller “rullgardiner” under plåten som du kunde justera anefter som hålen i plåten blev blottlagda.
Då jag planerade torken så räknade jag ut hur stor yta jag kan tömma på en gång med de fläktar jag har och det bestämde lårarnas storlek. Den ögonlocksplåt jag använder har ett visst mottryck som tom och man måste ha tillräckligt med luft för att mottrycket skall vara över 40 mm vp (vattenpelare) då låren är tom. Annars tömmer den inte helt. I början ligger säden över hela låren med ett tunt lager där den tömmer och då behövs inte mycket luft. Problemet är ofta att få så mycket tryck att säden rivs loss från hopen. Sedan förs den lätt vidare till luckan. Våt säd är svår att tömma men ju torrare den blir desto lättare går det.
Ett problem är också att sädströmmen måste svänga i ena hörnet för att den skall komma till luckan som bara är en halv meter medan låren är tre meter bred. Ibland så flyger säden i en stor hög i fel hörn och måste ta ny fart därifrån. Det är ganska oberäkneligt hur luften rör sej så beräkningar hjälper inte alltid utan man får pröva sej fram. Jag har till exempel en lår som är precis likadan som alla andra men den töms långsamt av nån anledning – varför vet jag inte.
Nu har jag faktiskt luckor under plåten (96 st.) på den nya torken så jag kan tömma en smal bredd på ca. 1 meter åt gången. Dessutom är luckorna stora och öppnar hela vägen (sex tvåmeters luckor). Men jag tömmer den nya torken genom att suga så jag har aldrig prövat blåsandet. Att suga dammar inte så eländigt. Men luft skall det vara stora mängder och sugtömningsfläkten är på 22 kW ! Fördelen är att det blir extremt rent …
Vi byggde vår första och sista tork på samma gång 1985. (Gjorde samma med en opel en gång)
En kalluft med tillskottssolvärme. Glasfiberskivtak utpå och svarta skivor under takspanntren.
Solen förvärmde insugsluften före den for in i kanalen och torkade säden.
När Österås dä (från kalles hemknutar) gjorde likvikalkylen (88) så var korn och havre priserna närmare 1,90mk/kg och de var knutna till inkomstförhandlingarna. Lönen steg för arbetarna och spannmålen för bönderna. Var på EG resa 94 och hörde deras spannmålspriser. Drog i nödbromsen allt vad det gick när det gällde odlandet.
När jag hade 3,5 arbetsgivare (tjänstledig från en) för att driva ett jordbruk. Tog jag beslutet, jag har satt min sista potatis. Det han bli 28 år. Nu lättare odling på avstånd.
Hade inte en ända dag (betald) semester på 28 år som växtodlingsgård.
Till torken igen, 6 lårar en skruv upp och en liten skruv att flytta för hand typ på nisses plankor. Torkmotorn skulle ha 34 amp säkringsbottnar och grundavgiften steg som fa.!
Nu används torken som maskinlider.
Jo, det finns många historier om kalluftstorkarna – de flesta om hur arbetssamma de var. Därför bestämde jag mej för att mekanisera påfyllning och tömning. Jag kom fram till att luft var bästa transportsystemet. Det går runt hörn och blir rent och med snabbkopplingar till rören är det mycket flexibelt. Jag behöver bara sätta igång fläktarna för att tömma. Nåja, mataren måste flyttas mellan de fyra uttagen. Först tänkte jag köpa fyra matare men det kändes onödigt och under de 40 åren har det inte varit så stor sak att flytta min enda matare mellan uttagen.