Beroendeframkallande arbete.

Det är svårt att slita sig från skogsarbetet nu, flera dagar har jag tänkt att i morgon får det vara sista dagen men så när man gallrat en figur konstaterar man att där borta borde det också glesas ut lite så det blir nog en dag till och så en till å en till…… Bara för att det är så roligt att få “heimane i skick”. Sen är det kanske lite som med skidträningen att när man väl kommit igång så är det något kroppen börjar fordra för att må bra, frisk skogsluft om än något motorsågsavgasblandad och motion är aldrig fel 🙂

Föret håller än och jag kör gränsle över dikena trots att isen nu börjar smälta och det ställvis är ofruset men med tungan rätt i mun och måttliga lass så har jag hittills (peppar, peppar) klarat mig från fastkörningar. Har ca 150 meter dikeslinje kvar att röja och det tar inte så lång stund men då man inte kan hålla sig från att gallra samtidigt så blir det lite mera material att ta hand om. Att man inte kan hålla sig från att åka till skogen innebär tyvärr att allt här hemma lämnar ogjort och förberedelserna för odlingssäsongen på slarv.

En och annan holk hinner man också hänga upp :)
En och annan holk hinner man också hänga upp 🙂

Riktad fällning.

Mest är det yngre träd och undertryckta exemplar som tas bort men ibland hittar man nåt större träd så kallad överståndare att ta bort och då gäller det att sikta rätt för att undvika att de mindre träden slås sönder och visst känns det bra då trädet faller exakt dit man siktar. De senaste dagarna har det varit nästan vindstilla så det underlättar ju fällningen.

En 23,2 meter lång hundraåring har fallit rätt.
En 23,2 meter lång hundraåring har fallit utan att skada rågrannens bestånd.

Jag tänker göra ett nytt försök med att förnya fasaden på bostadshuset, “tattarmarmorn” (mineritplattorna) börjar se slitna ut och skall bytas ut mot brädbeklädnad så jag söker tätvuxna småkvistiga granar för ändamålet. Jag skrev ett nytt försök för jag har redan en gång tidigare sågat fasadbräder som målades med oljefärg, tyvärr hade jag staplat in dom i hallen i väntan på montering så dom gick upp i rök när hallen brann.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

9 reaktioner till “Beroendeframkallande arbete.”

  1. Där satt den! Drar mig osökt till minnes när vi hade skogsbruksundervisning i Korsholms lantmannaskola
    och var i skolans utskogar i “skären” där det fanns riktiga bamsingar till granar. Läraren skulle ge oss en
    lektion i riktad fällning och instruerade noggrant hur vi skulle bedöma tyngpunkten i trädet (en granbamsing
    som var ca 50 cm på stubben) och längden samt vindens inverkan mm Efter denna magnifika teoridel övergick fällningen till praktisk demonstration med utplacering av bränslekanistern efter noggrann kalkylering att toppen skulle landa exact där kanister stod. Till verket: efter åtskilligt med tvåtaktsrök,
    ett språkbruk som t.om skulle få den mest härdade bloggare att blekna, två fastsågade motorsågar när
    trädj—-n kom bakåt var det dags för kapitulation och “Skogs-Bustern” med halvband och kran som “riktade” den återstående fällningen. Av ngn outgrundlig anledning kom temat “riktad fällning”
    aldrig upp den terminen mera och pga sakens möjligen känsliga natur och en viss självbevarelsedrift var
    det heller ingen elev som vågade önska fördjupade kunskaper i ämnet eller ens stava till “riktad”!
    Alltid när jag hör eller läser uttrycket “riktad fällning” kommer denna episod upp i minnet.

  2. He he, så kan det gå 😀
    Det är ju inte så lätt med “publikframträdanden”, själv håller jag numera mest till ensam i skogen men jag har ett publikt tillfälle jag kan delge Er.

    Det hände sig nämligen vid den tiden då det stora varuhuset norr om Vasa med P i namnet skulle göras ännu större att det stod en grupp gamla tallar i vägen för parkeringen. Jag blev erbjuden att ta bort tallarna och då jag själv höll på med utbyggnad av hallen här hemma konstaterade jag att de grova tallarna skulle göra sig bra som balkar över portöppningarna så tackade jag ja. Sagt och gjort så åkte jag med traktor och skogsvagn och med sonen som moraliskt stöd en vacker sensommarlördag till stan för att ta ner träden. Allt gick väl tills jag skulle ta den sista som växte närmast gatukorsningen längst i söder av trädgruppen. Som ni säkert förstår så hade den i och med att det fanns ljus och utrymme ut mot korsningen alla grova kvistar och därmed stor del av tyngden riktad ditåt. Nu gick det ju inte att fälla tallen ditåt i och med att lördagstrafiken av nån anledning plötsligt blev livlig, så det var inte tal om att stänga trafiken under tiden jag skulle ha städat bort trädet om jag fällt det ut på gatan. Nää, ett trotsande av tyngdlagen var enda alternativet och fällningen riktades bort från korsningen. Riktskär och fällskär gjordes med omsorg och fälljärnet placerades på plats innan det sista sågades för att undvika att sågen nöp fast. Allt gick bra så nu var det bara att med ett krafttag och med hjälp av fälljärnet baxa omkull tallen, men hur jag än tog i så orkade jag inte få omkull trädet trots att jag tog i så det svartnade för ögonen. Istället så sjönk fälljärnet bara djupare in i virket och trädet började luta allt mer i fel riktning. Till råga på allt så hade mitt brummande med Partnern lockat ut ett tjugotal stadsbor som samlades på trottoaren på andra sidan gatan för att få lite extra lördagsnöje. Jag bad sonen att ta “skärmamösson” i hand och gå dit för att uppbära kollekt i avsikt att få folket att avlägsna sig men han var för blyg för det så publiken stod kvar.

    Nu var goda råd dyra, det var inte möjligt att med traktorn hjälpa till med fällningen men jag konstaterade att om jag bara fick spännbandet, som jag medtagit för att surra lasten, fäst uppe i trädet så skulle jag kunna fästa andra ändan av bandet i släpvagnen lite till sidan om fällriktningen och på så vis få lite draghjälp. Problemet var bara att få bandet fäst vid första grenen på fem meters höjd, någon stege hade jag inte tagit med. Vet ännu inte idag hur jag fick till det men på något vis så klättrade jag “vingälbein” upp i den avsågade tallen, som var så grov att armarna inte nådde runt, med spännbandskroken kopplad i byxlinningen och fick bandet fäst i kvisten på fem meters höjd. Antagligen var det “publikstödet” i det tjugotalet stirrande ögonparen på andra sidan gatan som hjälpte mig upp 🙂

    Andra ändan av bandet kopplades till vagnen och jag spände på med spännanordningen så mycket den tålde men tallen rubbades inte men “gummibandseffekten” gav i alla fall så pass mycket hjälp att jag efter att ha gungat till tallen med fälljärnet ett par gånger med ett sista krafttag fick tallen att ge sig. Den föll liksom granen på bilden i inlägget exakt dit jag planerat och jag fick till och med lite applåder av folksamlingen på andra sidan gatan 🙂

    Av tallen fick jag 2 stycken 5,5 meter långa 150×400 mm grova balkar som sedermera monterades ovanom dörröppningarna. Motsvarande metall- eller limträbalkar hade kostat en hel del så kanske var det mödan värt att åka till stan. Åtminstone fick stadsborna lite gratis underhållning. Hallen brann senare ned men balkarna finns fortfarande kvar, kompakt trä motstår värme bättre än metall.

  3. Jo, det där med “taa liite meir me tesama” känns igen. Då man står där med motorsågen i handen och skogsvagnen med lastaren brevid så är det svårt att inte gallra litet extra … I år blev det ganska mycket extra gallring bredvid vallen som skulle huggas slät. Jag har varit orolig över att vägen skulle smälta förrän jag fått ut allt men det har varit fint före och vägen (som ligger i skuggan) är ännu full av hård is.

    En hel del träd lutade åt fel håll men med radiostyrda vinschen och en block så fick de ge sej. Det går fint med vinschen men tar ju mera tid att dra ut vajern och fästa den.

  4. Har du Nisse vinchen på kranen eller ngn annanstans? Hur lång och grov vajer och vilken dragkraft?
    Vinchen lämnades ännu bort när jag bytte lastare men man ska ju ha ngt att fundera på i sommar också.
    Börjar småningom vara “Du” med Junkkarin men ännu kommer det nog några grodor när det går som bäst.
    Manövreringen av storbommen bytte hand och det räcker. Månne är det åldern eller hjärnkapaciteten.
    Kan tugga tuggummi och gå samtidigt så koordinationen är det inget fel på. Känns till och med lite underligt
    att vara hela dagen i skogen utan att det sprutar olja ngn stans eller kommer någon fraktur som fodrar svetsning. Dämpningen av svängen och storbommen är suveränt, speciellt med fullt utskjut. Föret börjar
    småningom sjunga på sista versen.

  5. Hade det inte gått att kasta om slangarna i manöverbordet så att rörelserna skulle ha varit som tidigare?
    Lämnade hemma idag för måste få några frön i jorden emellanåt………

  6. Jag har vinschen på huvudbommen alldeles invid tornet. Sedan har jag block längs bommarna så att dragpunkten är nära gripens fäste. Vanligen slår jag ned gripen i jorden eller sätter den fast vid en stor stock eller vagnen. Men jag vill ha dragpunkten vid gripen för då är det lätt att dra åt olika håll vilket behövs om stocken fastnar bakom en stubb eller sten. Jag har också ett block som kan fästas vid ett träd med en slinga och vajern kan sättas in från sidan av blocket så man kan dra åt vilket håll som helst.

    Skaffa vinsch med radiostyrning med två kanaler: Drag, Håll och Släpp. Jag har inte Håll-funktion och den skulle behövas ganska ofta.

    Farma hade annorlunda spakfunktioner än gamla Nokka men jag flyttade slangarna så jag fick samma funktion på bägge ventilborden. Man har inte råd att göra misstag hela tiden då man byter till den andra traktorn/lastaren.

  7. Hej Christer
    Hade du ingen kil? Själv använder jag alltid kil när trädet börjar få stockdimensioner. Fälljärnet lämnar jag många gånger bort, men aldrig kilen. Den är så behändig å tar lite plats i fickan. Rekommenderar också Fiskars miniyxa som kan hängas i bältet.

  8. Tror nog att slangarna får vara som de är och hjärncellen får vänja sig i stället!

  9. Go afton, minns inte riktigt hur det var då med kil……det är nåt år sen. Men numera har jag en hemmagjord kil i hårdplast i fickan, den är lätt och behändig och det är inte hela världen om kedjan nuddar i den vid sågandet. Och visst ingår en Fiskars “campingyxa” i utrustningen också men har den ändå inte hängande i bältet.

Kommentarer är stängda.