Som medelålders lantbrukare har man kanske inte alltid så lätt att ta till sig alla nya påfund som kommer i miljöns namn. Det handlar förstås inte om ovilja, miljön är extremt viktig för vår miljö och som lantbrukare är man väldigt beroende av att världen fungerar som det är tänkt. Hårda stormar, slagregn och extremtorka gör ingen bonde glad, utan lite av varje så hålls vi på gott humör.
Problemet är då mera att miljöpromemoriorna står som spön i backen och man vet inte riktigt vad som är saga eller sanning. Man kan naturligtvis försöka förstå, men det är inte det lättaste. Dessutom finns det ju en inbakad skepsis mot allt nytt, och där är jag väl en företrädare om någon. Allt nytt betraktar jag som dumt ända tills motsatsen är bevisad.
Det gällde även Botnia Rosk.
I slutet på nittiotalet stängde våra kommunala avstjälpningsplatser. Dessa hade varit till stort nöje fram till det, så att dom stängdes var inte speciellt populärt. Fördelarna var uppenbara, dit kunde man slänga precis vad som helst, ingen kontroll och ej heller några regler. Allt från bananskal till spillolja var välkommet, även om bananskalen nog for i gårdens grisar, såsom allt annat hushållsavfall.
En annan klar fördel med avstjälpningsplatserna var såklart att man kunde ta med sig vad man ville hem därifrån. Och det var det många som gjorde. Det var ganska vanligt att man kom hem igen med lika stort lass och ett leende på läpparna över alla “fynd” man gjort “åp dompin” Själv minns jag att jag i flera veckor försökte få min far att hämta hem ett bilvrak som jag förälskat mig i på “Risåsdompin” Som tur var vägrade han. Än idag kan jag rysa till när jag tänker på vad man förmodligen hade för sällskap i den bilen utan att riktigt tänka på det.
På tal om råttor ja. Det var den tredje fördelen. Där fanns råttor. Många. Stora. Arga. Vi yngre tonåringar brukade åka dit och skjuta på dem med luft- eller miniatyrgevär. Vet inte om vi gjorde oss skyldiga till något jaktbrott, men definitivt vapenbrott. Därför fick jag i egenskap av polisson inte vara med på det roligaste utan då blev jag hemschasad av mina kompisar. Så mitt samvete är ganska rent. Jag har aldrig avlossat ett enda skott på nån avstjälpningplats, varken förr eller senare. Råttor sköt jag annorstädes under mera kontrollerade former.
Om man däremot kände för att riktigt utsätta sig för en skräckfilm i verkligheten kunde man åka till “dompin” efter mörkrets inbrott. Att låta billyktorna vandra över avskrädeshögarna på nätterna och se på hundratals ögon som glödde i ljuset, det fick de allra mest hårdhudade att gärna stanna kvar i bilen. Det rörde sig överallt.
Med helt vanligt folkvett inser man att detta var ohållbart och ett totalt mord på miljön. Därför stängdes avstjälpningsplatserna i slutet på nittiotalet. Till mångas förtret. För nu kom ju då Botnia Rosk med sina krav på sorteringar och allsköns avgifter. Det uppskattades inte av speciellt många. Själv tyckte jag väl inte heller att det var någon höjdare precis, men med tiden har man vant sig och idag tycker jag faktiskt att sophanteringen är helt enastående jämfört med förr i tiden. Vart alla avstjälpningsplatsråttor flyttade är för mig en gåta, men jag har hört lite viskande på slätten om att utrotningen var ganska effektiv på de kommunala avstjälpningsplatserna.
Nuförtiden behöver man bara sortera lite och sen åker man iväg och lämnar av avfallet och kan ta med sig samvetet hem. Enkelt och lättfattligt.
Jag har några dagar nu hållit på och rivit det sista minkhuset och där finns ju en hel del galler. Jag vet precis vad som skulle ha hänt med gallret på sjuttiotalet. Det skulle ha deponerats i skogen.
Skopan på bilden innehåller ca 10 procent av gallret från ett vanligt minkhus, därtill hoptryckt, så det blir en del. Det känns som rena välsignelsen att kunna köra iväg med det till metallåtervinningen. Man är för gott av med eländet och det kommer förhoppningsvis till nytta igen.
Så allt blir nog inte sämre
Häromdagen fick jag förresten Gevaliafrämmande. Uttrycket kanske inte är känt i södra Finland med betyder alltså oväntat besök och härstammar från en reklam i SVT. När man bor lite vid sidan om landsvägen är det ganska sällan någon “svänger in” 99% av dom som passerar gör det några gånger per dag och även om det är trevligt folk skulle det kanske bli lite tjatigt i längden. Därför förstod jag först ingenting när en för mig obekant Ford (ja ja New Holland då) svängde in på tomten. Såpass att det inte tände riktigt direkt, men rätt snabbt kom jag ju nog på att det handlade om traktorglobetrottern och bloggkollegan Christer som återigen en gång var ute på långfärd. Jag känner ingen annan som återfinns runt hela landskapet med traktor, själv tycker jag det är långt in till Näsby Centrum (18 km). Nåja, vi fick nu språka en stund och kul var väl det. Tyvärr blev det inget Gevalia denna gång pga min tidsbrist, men det kan väl repareras nån gång i framtiden.
I övrigt skriver vi idag 2 maj, och jag vet fortfarande inte vad jag skall så i vår. Men det är en annan historia.
Pratnöjet var ömsesidigt 🙂 Dessutom var det mycket trevligare att köra östra linjen hem än riksåttan dit det är liksom mera att se och mindre långtradare att förarga. Och nu var östra linjen i hyffsat skick dessutom, åtminstone med traktor kom man fram utan att slå huvudet i taket. Vik in du också när du kör förbi 🙂
Vill du ha omväxling så Kör gamla riksåttan från Pörtom till Närpes. Den Torde dessutom vara lika kort/lång om du ska till kumminpackeriet. Kanske du körde dit koriandern. Vad blev hektarskörden? I Närpes har många börjat vårploga och kultivera men jag har bara sett en åker i hembyn som har varit Harvad.
He-he, du är inte ensam om att vara misstänksam mot allt nytt :-). Förutom optiska fibernät så tycker jag det mesta är förändringar till det sämre. Men jag har en hel teori om varför man bör vara misstänksam: Allt nytt skall igenom en skärseld av misstänksamhet och motstånd. Om det klarar av skärselden (som ert råskissystem) så blir det antagligen bra. Att bara godta allt nytt utan vidare är som att köpa grisen i säcken.
Så egentligen är vi gamla bonngubbar riktigt nyttiga för utvecklingen :-).
De ska jag tänka på nästa gång Johnny, Vasavägen ner och östra linjen hem så behöver jag inte trilla i vägen för stressade långtradarchaufförer. Koriandern gav 500kg /ha de e ju så lätta frön en del skördeförluster på grund av besvärlig och sen tröskning. Här är harvning och sådd i full gång, det torkade snabbt efter regnen.