Stenrik är jag väl varken i ordets rätta bemärkelse eller i den vedertagna beskrivningen över någon med lite tjockare plånbok. Men det oaktat blir det att byta några bultar till betten på jordfräsen varje år, eller några och några, jag är väl uppe i ett hundratal byten denna säsong.
Allt är inte blomstermylla här i Långmossen, Nisse!
Relativt stenfritt är det ändå men någon tidigare stengrynna som uppodlats finns det här och där. En sådan ligger ett tiotal meter nedanom hallen där jag nu håller på att anlägga en ny sparrisåker. För att ge de bästa förutsättningarna för god etablering av växten gjorde jag en lite djupare fräsning än brukligt med den påföljd att stenar på plöjningsdjupet ledde till några brustna bultar. Valet stod sedan mellan att fräsa lite grundare eller ta bort stenarna, jag valde naturligtvis det tyngre alternativet 🙂
Jag är inte speciellt duktig på att hantera tyngder på gymmet men bryta sten det kan jag om jag nu får säga det själv. Det är lite teknik med allt och har man övat sen barnsben så sitter det i ryggmärgen även om man numera oftast är lite latare och använder traktorn vid stenarbeten.
Nu ville jag ju inte packa till det frästa med traktorn så efter att ha stärkt mig med ett par rågbröd och en mugg av Karins fläderblomssaft hämtade jag spade och järnspett eller “jännstaanjen” som vi brukar prata om härstedes för att på gammalt hederligt vis med mankraft lyfta stenen ur åkern.
Det finns förövrigt stenbrytartraditioner här i gården som bör vidmakthållas. Brodern till bonden vi köpte gården av var en riktig hejare på dikning och stenbrytning.
Avslutar inlägget med en historia som jag förtäljts av en granne till en av mina åkrar. Hilding, så hette brodern, höll på med en stor sten i en grop på åkern och en annan granne gick dit för att se hur det gick. Hilding var fåordig av sig men bad ändå grannen ta tag i “löödon” (hävstången) för att bända upp stenen något så att han kunde få in fingrarna under stenen. När så lyckades sa Hilding åt grannen: “dö foår gaa nö” (du får gå nu).
Så för att hedra minnet av tidigare stenbrytande generationer tycker jag att varje bonde bör ta bort någon sten nu som då, stenarna har ändå en märklig förmåga att växa år från år.
Fast det kan ju gå lite överstyr också… 🙂
https://www.youtube.com/watch?v=kEULS9tmTvQ
Vi har en åker som är ganska stenig men nu gör det inte så mycket då jag börjat med direktsådd – möjligen sliter det litet på tallrikarna. Förr var det alltid problem då man plöjde och också med fräsen så hoppade den ganska ordentligt då man körde på sten. Men underligt nog har aldrig en enda pinne brustit på Pegoraron på 20 år. De är slitna och en är aningen krökt men de har verkligen segt stål i pinnarna. Ändå har jag kört på sten så hårt att hela traktorn hoppat åt sidan.
På tal om sten så skulle jag på allvar gräva upp en sten som tagit i plogen varje år – men då jag grävt fram tre meter av stenen så täckte jag den på nytt …
Joo, så stenrik är jag inte. Fin video, du kan det där 🙂
Här håller betten numera bra också, blev tvungen att byta ut alla originalbett p.g.a. dom var så hårt härdade att dom var som glas. Dom tålde slitage väldigt bra men så fort dom tog i en större sten brast dom oftast runt bulthålen vilket gjorde det besvärligt att svetsa. Efter svetsningen försvann en del av härdningen så att därefter höll dom bättre. Kanske borde man dragit en svetssöm tvärsöver alla bett från början?
Jag använder vanlig 8.8 bult då jag tycker det är bättre och blir billigare att byta bult än bett. Drivningen är utrustad med skivkoppling som ger efter om man kör fast någon större sten i fräsen men den går inte att ställa så löst att den skulle ge efter när något enstaka bett slår i sten för då slirar den hela tiden så fort det går lite tyngre.
Vissa fräsmärken har brytbultsautomat som skydd men dem har jag ingen erfarenhet av.
Jag har en vertikalfräs där pinnarna går rakt nedåt så den är litet annorlunda. Jag körde ju med frässådd i många herrans år innan jag köpte Rapiden. På åkrar med styv lera gjorde den mos av kokorna som alltid varit ett stort problem (vissa år). Numera används den mest i potatislandet. I år gav den en väldigt fluffig såbädd. Intressant nog är varje år olika – i år hade tydligen tjälen arbetat mycket bra. Pegoraron har brytbult på kopplingen till kraftuttagsaxeln och jag har en låda avbrutna bultar. Men de bröts inte av stenkörningar utan av långvarig körning i vår styva lera som faktiskt vissa år närmar sej stenhård …
Det är egentligen en trevlig sysselsättning att kämpa med stenar. Här använder vi “jäärnstavur”. Det urgamla ordet “stavur” har till och med den gamla nominativändelsen “-r” som försvann ur svenskan redan för ungefär 1000 år sedan. Så visst är vi “efterblivna” :-). Ordet “stavur” är fortfarande helt vanligt i isländskan och troligen också på Färöarna.
På en del åkrar är jag minsann stenrik i ordets rätta bemärkelse. Stengrepen är traktorns viktigaste redskap på de ställena, och det är väldigt lätt att hörsamma uppmaningen att varje år ta bort några stenar. I år tycker jag att det fanns lite mera stenar än vanligt, antagligen för att vi hade mera tjäle senaste vinter.
Så är det antagligen, att det är tjälen som lyfter upp nya stenar menar jag. Fast ibland kunde man tro att om två stenar ligger för nära varann så avlar dom ut sig. Därav uppmaningen om att plocka bort lite sten varje år 🙂
Det är första gången jag hör någon prata om vertikalfräs, det får en att tänka på att rörelsen går vertikalt. Horisontalfräs och rotorharv har jag hört pratas om då det rör sig om harv/fräs där pinnarna snurrar horisontellt, pendelharv lär också förekomma men då rör det sig om pinnar som rör sig sidledes fram och åter utan rotation.
De e svårt det här med maskinbegrepp.
Stavar använder vi vid skidåkning härstedes 🙂
Och det lönar sig oftast att tala dialekt när man pratar med norrmän & islänningar då uttrycken oftast är äldre i dialekten än i högsvenskan.