Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.
Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.
Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.
Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.
Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.
Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.
Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.
Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …
Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.
Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:
I framtiden kommer det ju bli mycket enklare, eftersom det i alla fall inte kommer att finnas några fotografier att sortera eller ta hand om! Många har ju redan hunnit förlorat alla sina fotografier från sin egen eller barnens uppväxt!
Nåja, jag har redan en bunt gamla hårdskivor som jag sparat. De fungerar fint men behöver en gammal datamaskin. Den äldsta datamaskinen som jag köpte på 1980-talet fungerar ännu utmärkt. Den vara annars den dyraste maskin jag köpt …Aningen primitiv numera. Men barnen spelade Ladder på den då de var små så den är väldigt nostalgisk för dem. I fjol gjorde jag ett ryck och förde bort tio gamla datamaskiner så nu har jag bara tio kvar. Jag har flera dåliga hårdskivor också som jag kan plocka data ifrån för hand men det väntar på att jag skall orka plocka bit efter bit …