….släkten följa släktens gång (eller hur det nu var skalderat)
På fredagen i förra veckan (29.7) var det en större dag än vanligt på hemmanet. Då var det dags att välkomna tredje dottern till världen. När sånt sker är det ju alltid en spänning inblandad och hopp om att allt skall gå bra, vilket det också gjorde. Glädjen över det undret är svårt för en tystlåten österbottning att sätta ord på, men utöver det så börjar ju också andra tankar ta plats i hjärnan när sådana saker passerar i livet.
Utan att på något sätt förringa andra privatföretagare och även andra så inbillar jag mig (kanske i brist på bättre vetande) att detta med släktled och fortsättningar känns speciellt viktigt för en jordbrukare, och kanske ännu viktigare för en konservativ jäkel som mig. Det skulle ju vara en ren lögn om jag skulle gäspa och säga att det inte spelar någon roll om döttrarna -eller någon av dom – fortsätter det värv som tilldelats släkten i form av jord- och skogsegendom. Tack och lov har ju tiden där ändrats till det bättre, även om inte jag är äldre än jag är i ålder minns nog jag mycket tydligt hur det talades om hur strikt det var upplagt här i byarna gällande generationsväxlingarna. Äldsta sonen ärvde – och resten fick antingen försöka gifta sig till ett jordbruk, eller betydligt mera förutsättningslöst försöka söka sig ut på arbetsmarknaden. Här var det Sverige som gällde för många yngre söner eller döttrar. Ännu i min barndom kan jag inte minnas något jordbruk som drevs av en kvinna, om det inte handlade om fall där “husbonden” genom dödsfall ryckts bort i unga år.
Tack och lov är det inte så mera. Idag finns det exempel både på att sönerna vänt gården ryggen och någon dotter tagit över, eller så har det bara varit så att dottern antingen varit enda barnet och fortsatt, eller helt enkelt varit den enda i gården som visat intresse för verksamheten. Vad kan vara bättre än det? Ingenting förstås, tiderna är ju förhoppningsvis för alltid över när jordbruket var beroende av en förvaltare med god fysik och muskelstyrka och, handen på hjärtat, hur många pojkar skulle iddas dras med jordbruket om det inte vore så än idag? Jag gissar att jag själv kan ställa mig i den raden. Knappast hade det varit så attraktivt att fortsätta om den luftkonditionerade hytten bytts ut mot en vandring på många kilometer bara för att plöja en åker, eller om tröskan togs ifrån en och man placerades i en dammig ria med “slugon” och 35 råttor som enda kompisar. Då tror jag nog stadslivet hade tett sig ganska attraktivt för många.
Egentligen är dessa ovanstående funderingar helt onödiga, för egentligen är det ju en “ikkefråga” alltihop. Den som har de minsta tvivel på kvinnors förmåga att bli lantbrukare kan ju bara bläddra lite bakåt i denna bloggserie så torde nog både Lotta och Sonjas skriverier definitivt få Er på rättare tankar.
Detta om detta. Enda orsaken till att det ens behövdes ödas bokstäver på ovanstående så beror på att jag nog kan läsa tankarna hos vissa äldre (+80) som nog nästan borde få beklaga att jag inte har någon bonde (son) som kommer efter mig. Dessa antydningar kan få mig smått galen faktiskt.
Nog om detta.
Det finns ju en annan verklighet också. Vill nån överhuvudtaget bli bonde om 20 år och är det ens möjligt? Om någon vid äldsta dotterns födelse hade frågat mig om jag tänker fostra henne till jordbrukare hade jag tveklöst svarat “naturligtvis” och dessutom tyckt att frågan var både oövertänkt och korkad. Idag bara 12 år senare är allt annorlunda.
Visst finns mycket kvar och det ansvar man har jämtemot tidigare generationer väger lika tungt som förr, men hur är det egentligen? Har våra i sammanhanget små jordbruk ens en chans att överleva i kommande samhälle? Själv tycker jag förstås att det är en totalt galen frågeställning, för svaret borde ju vara helt uppenbart, men när man tänker på hur verkligheten idag ter sig känns det nästan som om inälvorna dör – ingenting tyder ju på att samhället gör något annat än vänder småbruken ryggen. Visst, vi får EU stöd för att kunna konkurrera på lika villkor och vackert så, men när hela EU cirkusen mest börjar likna en fars och man hellre skulle vara jordbrukare än komediant så känns det kanske inte så motiverande.
För mig handlar det ändå inte om att man skulle kräva något av nästa generation. Men jag skulle unna dom att kunna fortsätta. Om jordbrukarens yrke är världens bästa, den frågan finns det väl många svarsdimensioner på, och det är klart, när all spannmål ligger platt på marken och regnet öser ner dag efter dag och torken krånglar och tröskan sitter fast i leran och man tycker att ens enda kompis är en mus i torkrian, då är det väl inte så hejsan-svejsan, men alla dagar är tack och lov inte sådana.
Om man istället tänker på kvällen då första tofsvipan skriker i vårmörkret, eller på hur kornet luktar när det blommar. Om man tänker på att man är sin egen lyckas smed och chef, och att det man förvaltar har förvaltats av egen släkt sen 1600-talet, eller om man tänker på att det är precis på samma åker där man själv satt som nyfiken femåring på traktorskyddaren när pappa vände hö, där får man nu kan lära sin egen dotter hur man kör traktor, då blir historiens vingslag så påtagliga att dom nästan känns i ansiktet.
Just då, när solen går ner över vetefältet en fuktig julikväll, då handlar det inte om att tvinga någon att bli bonde – utan att unna dom att bli det.
Tidevarv komma, tidevarv försvinna…….
Vilken text Kalle!! Exact såde känns e! Hur ska man kunna med gott mod få nästa generation, oberoende om di e flickor elder pojkar, motivera att ta över ett jordbruk? Di har ju int ens en sportslig chans med dagens produktpriser! Nu ligger fodervete på ca 120€/ton så int veit ja Kalle om vi ska start upp (vi har lika tröskor)
elder spänn i Kverneland och sväng bruna sidan upp!
Orka int hald me utan att lägg en kommentar till! Kornet doftar, he luktar int! Men det här med historiens vingslag blir tydligen viktigare ju äldre man blir av ngn konstig orsak. Int för att jag är lastgammal men
ja tror att Christer å ja e sama årsmodell. Jag har faktiskt lite svårt me att torvan som fött generationer
före mig inte räcker till idag. Vad händer sedan?
Hjärtliga gratulationer till alla berörda även i detta forum!
Det är precis som du skriver och jag tror att de flesta bönder önskar sig en fortsättning på det arbete som man lägger ner i gården även om det idag inte är lika självskrivet som det var en gång i tiden. Till skillnad från då så är det idag ingen skillnad om jordbrukaren är en hon eller han och det har blivit allt vanligare med kvinnor som bönder. Det hänger sist och slutligen på om vilja och intresse finns.
Här på gården har jag försökt skapa förutsättningar för att någon av eller varför inte alla barn tillsammans skulle ha möjlighet att hitta sin roll och utkomst om dom så vill. Eriks bortgång och branden medförde dock svåra avbräck både emotionellt och ekonomiskt men jag försöker mitt bästa för att mitt värv ska vara värt att förvalta även av kommande generationer.
Det är svårt i dessa tider men jag tror att för att arvtagarna ska finna intresse till ett fortsättande så gäller det förutom att ha gården i någorlunda skick att också framhålla de positiva sidorna med att vara jordbrukare. För tro mig dom finns även om dom inte alltid är mätbara i pengar.
Hjärtliga gratulationer till hela familjen !
Det är som Kalle skriver men jag vill också ta upp hur lätt framtiden kan svänga på nytt. Jag läste Nickes (Torvalds) funderingar kring jordbruket i framtiden nyligen och han var (liksom jag) övertygad om att det bara är en tidsfråga innan det blir brist på mat. Kom ihåg hur tvärsäkra alla var på den billiga oljan på 60-talet – och byggde hus som drog massor med olja (den var ju bara 10 penni litern). Lika tvärsäkra var bankdirektörena ännu just före finanskrisen. Folk har en tendens att tro att allting alltid fortsätter i samma riktning som nu fastän historien bevisat motsatsen många gånger.
Så jag tror det blir bondeliv också i framtiden – för dem som överlever fram till dess. Det är just nu hårda tider. Här har vi nu i ett par generationer jobbat på annat håll och utbildat oss men hållit kvar en fot (minst) i bondelivet och återvänt då det varit möjligt. Jag avslutade mitt andra jobb efter 35 år för ungefär 12 år sedan och har varit 150 % bonde efter det. Pojken har tagit över halva stället men jobbar ännu och studerar. Plus har en massa andra projekt som att bygga om mina föräldrars hus (som jag byggde 1977). Till all tur orkar jag ännu sköta jord- och skogsbruket till största delen.
Det är absolut trevligt att yngre generationer är intresserade att fortsätta och ger stor motivation till att jobba och planera nya saker. Men som min mamma sade då jag började i Lovisa svenska samlyceum för nästan 60 år sedan så hindrar utbildning inte att man blir bonde – vilket skulle bevisas. Jag anser fortfarande att ett av mina bästa beslut var att helt koncentrera mej på bondelivet.
Vi har två flickor som barnbarn till pojken och jag tror inte det är något problem ifall de vill fortsätta med bondelivet. Det hårda kroppsarbetet som bland annat förstörde min mammas fötter är i alla fall förbi. De många krokiga ryggarna på landsbygden hör till en förgången tid.
Ojdå, grattis!
I vår by är hemmanen små och bönderna har alltid varit mångsysslare, det är inte många som är eller har varit enbart jordbrukare. Mångsyssleriet är än viktigare nu i dessa tider. Jag hävdar att intresse nog finns hos de unga att idka jordbruk, a och o är om det går att få lönsamhet i verksamheten.
Grattis till hela familjen, verkligen en trevlig nyhet för oss läsare , för det händer inte alla dagar att en ny familjemedlem föds. Lycka till med den lille.
Du har dessutom skrivit så bra om hur det varit o hur det nu är, tack för det.
Förr o nu är helt olika på en gård, minns att på -50-60 talet hos min “famo & fafa” var det famo som skötte djuren o mjölkade, precis som på de flesta gårdar kunde inte husbonden fatta sej med mjölkningen,, var det så? Kanske jag har fel. Då jag kom som svärdotter till vår gård, -71 då såg man inte många “flickor” i traktorn i vår närhet, , för hur skulle nu nån flicka klara sej o köra traktor.. så var det då.. Vår närmaste granne hade 7 flickor o den yngsta o sista var en pojke.. (han är nu husbonden ) men systern som var så myky äldre tog över då föräldrarna inte mera orkade.. duktigare bonde får man leta efter, hon gjorde alla odlingsskeden själv,, ingen “gubbe” vid sidan om hade hon, så den som är intresserad klarar nog sej ganska långt själv ..
Själv har jag lärt mej via “hälen” allt .. varit intresserad av allt på gården,, tungt o smutsigt många gånger, men har trivts o gör det ännu fast detta är första året som jag inte har varit i traktorn, sonen har hjälp då han haft passlig (vi har så lite numera) så nån “glädje” måste gubben min få ha.. joo
Så flickorna är inget dåligt “kort” på en gård,, dessutom så tror jag att vi kvinnor är försiktigare o hantera maskinerna, så har gubben min sagt många gånger till andra bönder..
Kommer vi sen till lönsamheten på gårdarna då är frågan en helt annan sak,, har man en spannmålsgård då behövs annat jobb vid sidan om för både husvärden o värdinnan det är bara så, vi har flera bekanta i vår ålder nära 70 som fortfarande gör det mesta på gårdarna då den yngre generationen måste jobba borta för o klara sej på nåt vis.. Vi har varit heltidsbönder genom åren o haft o har ännu en del entreprenad vid sidan om o lite skogsjobb.. Men en djurgård eller en gård som Christer har är så krävande att det finns ingen chans att jobba borta.
Nu får vi hoppas o tro på “passligt” väder för alla odlare så det som ska skördas blir bättre än bra.
Trevliga stunder med den lille till dej o familjen önskas er.
Hälsar vi från öst-nyland
Vill iaf påstå att det var bättre förr! När jag var liten och lyfte telefonluren och sa att jag vill prat me mummo, så for e till mummo! Hulda i centraln kände igen rösten och la i de rätta telefonledningarna. I fall jag ville fara
på besök till Mummo så gick jag bara ner till mjölklava och hoppa på med Sigurds mjölkbil, en blå Mercedes, och for med den till mjölkcentraleln där jag bytte bil till Edvins, även den en Mercedes men grön och största
mjölkbilen, hade till och med släp. Med Edvin kom jag fram till Fagernäsi i Larsmo, nästan till trappen. Vi snackar service av högsta klass som tyvärr inte finns mera!! Alla bloggläsare förstår ju att jag vill ha sagt
att det var bättre förr, nästan så att ju förr dess bättre!! O
Gratulationer till hela familjen!
Grattis
Vad ädelt fädren tänkte,
vad skönt de drömt en gång,
I dagens värld flyttar de flesta flickor till studieorter vasa åbo hesa stockholm mm och blir dit.
Sen blir pojken ungkaar elo gamälpoik pga brist på giftas kandidater. Då är det slut med hemmanet i alla fall.
Det kan till och med vara en fördel att vara en flicka att föra hemmanet eller släkten vidare !
Skall man då kräva att en generation till jobbar gratis för att vi skall ha ren inhemsk mat ?