Det är inte enbart när man kämpar med följderna av vädrets makter som man känner ett visst utanförskap här i samhället.
Vi bönder blir allt färre och allt fler verkar sakna förståelse för hur följderna kan bli av olägligt väder för att nu ta ett exempel. Minns mycket väl hur meteorologen i Sveriges TV uttryckte sig för tiotalet år sen. Det var ungefär den här tiden på året och vi hade haft en lång och fin sommar och nu stod skördetröskningen för dörren. Meteorologen beklagade att nu ser det ut som om sommarvädret tar slut då flera djupa lågtryck sveper in över landet med mycken nederbörd och starka vindar “men det gör väl ingenting då de flesta hållit sina semestrar vid det här laget”. Det kändes onekligen som ett slag ansiktet, som om inte vi bönder vore värda ett fint skördeväder. Är det här bara ett europeiskt eller kanske rent av ett nordiskt fenomen undrar jag för jag brukar ibland kolla in väderrapporterna hos min släkt i Amerika och tycker mig ha noterat att lantbruksvädret betonas mera än semestervädret “over there”.
Vädret är det nu inte mycket att göra åt men också i övrigt känner man i bland sig som lite udda och att inte passa in i de för de flesta så vedertagna ramarna. Detta fick jag en ytterligare påminnelse om häromdagen då jag via mail från YLE fick mig tillsänd en enkätförfrågan med följande inledande text: “Vi hoppas att sommaren har varit avkopplande och skön och att du har fått njuta ordentligt och ladda batterierna! Så här inför hösten är det dags för en ny undersökning och den här gången vill vi höra dina åsikter om språket i våra nyhetsprogram.”
Undrar smått om jag missat nåt i sommar för jag känner mig nu varken avkopplad eller uppladdad?
Men jag skall väl ändå kolla in frågorna och kanske hittar jag nåt svar också 🙂
Jo, och så finns det inte mera tåliga “arbets”kläder utan man skall söka på dyra “sport”kläder … Detsamma gäller tålig elektronik osv. Tyngdpunkten har flyttats från arbete till fritid. Och arbetslösheten ökar. Jag läste Torbjörn Kevins kolumn i Hbl (söndag tror jag) där han funderade på var det här slutar.
Ända sedan liten har jag jobbat hela tiden. Då man kom hem från skolan på lördag (jag bodde i Lovisa på Elevhemmet) så hade farsan “sparat” arbete åt mej och det var bara att byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna. Likaså då jag studerade och jobbade i Otnäs. All “ledig” tid gick till jordbruket. Ännu tar man bara “med våld” ledigt och måste åka utomlands för att komma undan känslan av att man borde jobba.
Nån gång har jag funderat på hur det skulle kännas att ha ledigt – på kvällar och veckoslut och ha semester … Då skulle man vara tvungen att hitta på “fritidssysselsättning” ! Med en rysning av fasa återvänder jag därefter till bondesysslorna. Det bästa är nog att få syssla med ett intressant arbete.
Seriösa meteorologer skall överhuvudtaget undvika åsikter om vädret. Skulle dessutom meteorologerna verkligen uttrycka sina privata åsikter om vädret, så är jag övertygad om att de flesta av dem älskar extremväder som dödar och skadar människor!
Det är nog lite lika här, ända sedan liten har man blivit lärd att göra rätt för sig, har inte Hbl så jag har inte sett Kevins kolumn men han brukar ha bra tankar.
Att sitta hemma och slappa fungerar inte då man ser ogjort arbete så fort man öppnar ögonen. Så i mitt fall blir det lite MC-åkning ifall det blir någon timme över eller skidåkning vintertid då det går att ta det lite lugnare. Det är nog den tiden på året jag laddar batterierna och inte som enkätmakarna tror mitt på sommaren.
På tal om tålig elektronik så undrar jag om det i nutidens vitvaror byggs in nån krets eller nåt chip som ser till att maskin kraschar när garantitiden utgår, de e väl fullt möjligt eller hur, Nisse?
Stor skillnad är det tydligen på satsningarna arbete och fritid emellan för en maskinreparatör nämnde en gång då han hade gården full med småmaskiner och jag hade nåt jag ville serva att det är betydligt roligare att skruva med dom här båtmotorerna då ägarna bara frågar när maskin är fixad men när ni bönder kommer hit så är Ert största bekymmer vad reparationen blir att kosta 🙂
De va inte den legendariska Pohlman som utryckte sig så utan nån sommarvikarie vill jag minnas. Det är som sagt en lång tid tillbaka.
Jo, jag har många gånger funderat över vad folk som gnäller över dåligt semesterväder skulle säga om dom utöver det fick halva årslönen indragen. Misstänker nog fackens postlådor skulle fyllas rätt snabbt då
Christer har alldeles rätt att en hoj kan vara väldigt avkopplande. Var ute med sonens lättviktare, en Honda
125 CBR i går en sväng i varmvädret och det hjälpte ganska bra mot frustrationen att det är väder men
dragningskraften i “Moder Jord” är för stor. Otroligt vad bekväm och stabil även en lättviktare kan vara.
Ingen racer precis men för en som är 57+ räcker fartupplevelsen bra. Dessutom det lugna ljudet från
Hondans fyrtaktare är nästan som när hästen tuggar sista höet inför natten! Annars anser jag att den ultimata avkopplingen är när man får dra i väg med husvagn en tripp med min universalkvinna (mamma, mormor,
maka, god vän, älskarinna etc allt i ett) mot okänt mål och följa “grannvädri”. Det laddar batterierna om ngt!
Ja visst och hittar man en lämpligt krokig asfaltsträcka där man vågar idka lite aktiv åkning utan risk att möta nån överbred tröska eller blåvit bil så är det lätt att glömma all världens bekymmer då adrenalinhalten stiger i ådrorna. Sen är gemenskapen hojåkare emellan nåt jag också gillar, vart man än åker hälsar man på varandra oberoende av språk eller kön m.m. Kanske kunde vi traktorförare också ta till oss den gesten, vi börjar bli ganska få och udda vi med.
En Honda CB125 av -74-ans årsmodell hade jag också innan jag nådde bilåldern. Sommaren -77 då jag bodde i Jakobstad fördrev jag stor del av kvällarna med att köra runt i stan. Vägarna ut till Fäboda och via Kronoby ut till Seljes var också trevliga att åka även om 125:an inte var nåt fartvidunder precis. Ibland när man skulle passera nån långtradare i motvind fick man ta lite sats. Det behöver man inte med sonens efterlämnade klenod. Ångrar verkligen att jag inte tog honom på orden då han förslog att vi skulle köpa hoj. Antagligen menade han att han skulle köra och jag betala kalaset. Men hade vi skaffat varsin kunde vi också haft lite annat än arbetet på gården gemensamt om jag nu hade hunnit med i kurvorna.
Gemenskapen bland motoristerna är ngt jag kan hålla med om! i hamnade av misstag mitt i en motoristträff i Yyteri när vi var ute med husvagnen senaste sommar. De hade privatbeställt hela campingen utom ett litet
hörn där vi fick ställa oss. Även bastun var beställd. På frågan om man fick gå i bastun fast man inte har egen hoj men sonen har en 125:a blev svaret att “kom i bastun Du bara Du fyller kriterierna”! Väl i bastun vet jag inte vad som flög i mig, men jag frågade “Vad är det som driver fullvuxna människor att sätta en rund störtkruka på huvudet, fläta skägget och till mörka solglasögon en läderjacka full med nitar sittandes på
en tvåhjulig gynekologstol utan ljuddämpare? Det blev knäpptyst i bastun men till sist tog en av dem till
orda och sa “troligen på en genetisk defekt och på att vi är galna, men eftersom vi inte vet om det har vi
jättekul”! Och jättekul hade vi hela kvällen tillsammans till klockan 23 när det blev knäpptyst fast tystnaden var slopad
eftersom det var privatbeställt. Här talar vi trevligt städat folk och vilka hojar sen! Min favorit var en azurblå
6-cylindrig Honda Goldwing från 1974. Vilket sound i motorn och vilken vacker hoj!
Du är rättfram av dig Micke 🙂
Och jag tror att skenet bedrar motorister och hårdrockare är oftast fredligt folk. Har för mig att det går fredligare till på rockfestivaler än på tangomarknaden.
Det är väl inget fel på GoldWingar om man gillar rullande länsoffor som Erik kallade dem, själv föredrar jag nog lite lättare åkdon.