Det har varit oväntat mycket bekymmer med klövern i år – mest för att den tokvuxit. Som jag tidigare skrev så klarade vår gamla slåttermaskin inte alls av eländet. Fem meter så var det stopp och man måste backa och lyfta bettet. Till sist så köpte jag en ny slåttermaskin (en grisbillig polsk trumslåtter). Jag såg också på begagnade maskiner men de var betydligt dyrare. Jag har aldrig kört med en sådan förut så jag var inte beredd att sätta mycket pengar på slåttermaskinen.
Det gick att slå klövern med trumslåttern men inte med en gång. De tjocka klöverstjälkarna snodde sej runt trummorna och de var starka som rep. Så jag var tvungen att först kapa av klövern ungefär på hälften och sedan köra en gång till utmed marken. Då var stjälkarna så korta att de inte mera fastnade runt trumman.
Bekymren var emellertid inte ännu över. Jag plockade fram den gamla hösvansen och började köra bort den slagna klövern. Men svansen var förstås sönder så det blev svetsarbete. Den är litet för svagt kontruerad och då vi körde hö för 40 år sedan så svetsade vi och körde och körde och svetsade … Knappast vet dagens ungdomar vad en hösvans är så jag sätter in en bild.
Då man släpper ned svansen på marken så öppnas den och man backar tills den är full av hö varefter man stannar och lyfter svansen och då slår gafflarna ovanför och på sidorna fast. Ganska smart egentligen. Viktigt är att INTE lyfta medan man backar för då träder rören i jorden och kröks. Vi fick nog räta ut många rör då vi körde hö för fullt.
Visst gick det att köra ihop klövern men jag märkte snart att det skulle bli ett hundratal svansar för jag fick inte ens en sträng per svans. På söndagen hade vi talko på gamla folkskolan och jag klagade min nöd varvid Klinkas förbarmade sej över mej. De har en stor ladugård och vallmaskiner så Tore körde ihop min klöver i storbalar. Det blev en hel del arbete för honom och han måste lämna traktorn på åkern över natten då det blev för mörkt. Jag räknade inte antalet balar men det var många. En hel del är redan bortkörda då bilden nedan togs.
Det bästa är att Klinkas kommer och kör bort klövern också nästa år men då före midsommar så den går att använda som foder. Nu var den redan för gammal. Jag är litet efterbliven ifråga om kossornas foder för då vi hade kossor (fram till 1975) så hade vi bara hö som vi körde in direkt med svansen. Balare har vi aldrig använt. Men det bästa är att klövern kommer till användning. Det som finns kvar nu i år måste jag troligen kompostera (på en annan åker) och det harmar att slösa med fin klöver. Alltså det som var fin klöver. Men åkern är skyddszon och allt skall bort. På gröngödslingsvallen får förstås klövern bli kvar och den blir fin gödsling och ökar mullhalten då den blir veteåker nästa höst.
Jag hade aldrig kunnat tro att det kunde bli sådan växt på den här åkern som består av styv lera och räknades som en av våra sämsta åkrar. Men lerjordarna behöver vall. Då vi hade kossor fanns det inte sådana problem med tillpackad yta som vi nu har. Gröngödslingsvallen är på en annan lika besvärlig åker och det skall bli intressant att se hur det växer efter det vallen bryts där.
Nu har jag satt undan tröskan och sprutan och bara jag kört bort balarna från skyddszonen så börjar det bli tid att ställa i ordning vinterns maskiner. I går hämtade jag redan över 300 kg järn för lastarns fäste …
Man blir riktigt nostalgisk när man ser en gammal hösvans! Vår första hösvans var gjord i trä och monterad
fram på “lill-Valmet 20”. Behöver jag säga mer? Det gick faktiskt att få höet föst till ängsladan men där begynte ett smärre h-e att få in det med handkraft när det var hoptvinnat -pressat i en hop. Steg två i utvecklingsläran om höbärgning var omgjord Värtsilägrep med förlängda tinnar bestående av rör trädda
utanpå de befintliga tinnarna. Kompletterat med en högrep som bysmeden tillverkat blev detta tillsammans
med en MF 35:a rena high-techet. När det riktigt begav sig och man först skuffade höet till ladan med 35:an
och därefter bytte till den långa och smala högrepen och tryckte in höet i ladan med traktorn så blev det med
höbärgningen som en granne konstaterade: “ovidrört av människohand precis som såkertoppi” Under de
vildare stunderna blev lamellkåpan så het på 35:an att när man spottade på den kom det tillbaka. Även om
det var ett väldigt arbetbesparande system i själva bärgningen (man kunde t.om ta av störar med högrepen) så fanns det vissa nackdelar som att när man gick bakom ladan kunde nocken ha rest sig en
halv meter av trycket från höet! Likaså var det rena gymmet att få början när man skulle ha höet ur ladan
senare under vintern. Utvecklingen gick vidare och hårdpressen kom in i bilden. Kombinationen sen höbärgning, fingerhjulsräfsa och hårdpress var en rysare. Regnsommaren 1974 var vi arbetslediga från
skolan och tog in första torrhöet den 23 augusti (så visst har det regnat förr). Höet långt som rörvassar
och ihoptvinnat med fingerhjulet var nästan den lilla Claas Trabanten övermäktigt. När den nappade till sig
lite i början av strängen så kom 15 meter till med och det sa “pang” när brytbulten rök. På något sätt
fick vi höet torrt och bra bärgat, men det var inte vidare mjölkdrivande. Eftersom vi hade ca 4ggr mera
hö än beräknat pga av den sena bärgningen såldes största delen till minkströ. I ett försök att kväsa fingerhjulet införskaffades till följande säsong en bogserad valskross med en gummivals och en räfflad
metallvals. När vi provkörde den tömdes alla grannstugorna för alla ville ut i skräckblandad nyfikenhet och se vad det var som åstadkom ett sådant fruktansvärt oljud! Gummivalsen var tydligen gjord av gamla bildäck eller liknande och när den blev fuktig svälde “lärften” och valsen blev grövre på mitten vilket gjorde
att, vips så hade man en halv rundbal fastkilat mellan valsarna. En sylvass kniv och markkraftuttaget på
MF-148 och i med backen så matades proppen ut bakvägen. Behöver knappast tilläggas att underverket
inte blev långvarigt. Följande fas blev Elho-vändaren och med den började balningen löpa. Men även om
Elhon var bra så hade det sina sidor om det nappade tag i en utstående stängseltrådsända och femton
meter taggtråd med stolpar och allt kom farandes mellan framhjulen och in! Blev prövat en gång och då
var det tema “klippa taggtråd med tång”! Finns kvar och används ännu fastän den har nästan 40 tjänsteår.
Blev kanske lite av nostalgitripp. Vad Nisses gamla hösvans kan få till det!
Går det inte att som alternativ ta frö från klövern?
Vi hade aldrig nån fingerhjulsräfsa men grannen köpte en sådan och den gjorde rep av strängarna på hans 200 meter långa tegar. “Näär man draar me gaffeln i eina eendan så livär he i ana eendan” var en bra beskrivning av vad den fick till stånd. Vi körde (kör) med en JF sidräfsa som är ganska bra även om den är svetsad en hel del och gafflarna utströdda över hela egendomen …
Vi satte rep om knippena i svansen och drog in dem i ladan med vajer och block. Men höet blev stenhårt och det var hårda bud då man kom hem från skolan på lördagen och skulle köra hö åt kossorna. Vi försökte med höknivar och allt för att få loss höet. Ibland körde vi loss det med grepen på frontlastaren.
Att dra in knippena var inte så ofarligt. Vi måste förstärka ladan så att den inte skulle ramla omkull …
Klövern är ganska svårtröskad och man måste vänta på precis rätt tidpunkt. Nå, i år var det klart fall för tröskan gick sönder då vi körde den sista biten vete …