Promenadseger – till slut

Dags att summera berg- och dalbanesäsongen 2016. Visst är det alltid spännande med en ny säsong, men jag vet inte om jag kan minnas något annat år när man kastats mellan hopp och förtvivlan som en tennisboll mellan en god och en ond spelare.

Det började ju med att jag stod vid åkerkanten i slutet på april som ett stort frågetecken. Efter att ha varit snäll EU-bonde och hållit 80 % växttäcke över vintern stod jag inför en situation som jag inte visste hur jag skulle hantera. Vårplöjning är otänkbart på mina lermarker för precis som Nisse brukar säga “Vårplöjning motverkar liggsäd”.

Alltså måste man tänka alternativt.

Det blev lite hur som helst, experiment med direktsådd, tallriksharvning gånger ett eller två eller bara S-pinnharvning i stubb. Det enda gemensamma var att allt såg för jäkligt ut. Det allra värsta var att eftersom det låg ett halmlager utstrött i såbädden så var det hart när omöjligt att se var man kört varvet innan med såmaskinen. Detta sammantaget gjorde att första nervpressen skulle genomlidas när brodden kom upp. Hur skulle det se ut?

Det såg bra ut. Några små missar med såmaskinen förlät jag mig själv för, men i övrigt var det både jämt och grönt – till min stora förvåning. Lägg därtill till att såmaskinen krånglade hela halva säsongen och inte gick att backa med. Bilden nedan visar största missen, och det får man nog vara nöjd med när man betänker förutsättningarna

Det växte bra och vädret var snällt ända fram till besprutningstiden. (Nu får Ni som ogillar besprutning hålla för ögonen medan Ni läser detta:) Jag anser nämligen att det är med sprutan som man justerar kommande års inkomst. Förhållandena var perfekta men sprutan gick sönder och hölls trasig i nästan två veckor medan det fina sprutvädret regnade bort framför ögonen på mig. Igång kom jag igen i början på juli vilket gjorde att bla sjukdomsbekämpningen i vetet blev ogjord.

Efter detta blev vädret bara bättre och bättre och bättre och sämre. Just när jag började snegla på tröskan öppnade vår Herre sina kranar och det började häva ner regn. Det regnade första halvan av augusti nåt så förbenat att det skulle ha behövts högsidor på regnmätaren. Havren här i grannskapet föll platt till marken och lite norröver flödade vattnet över tröskade åkrar. Jag var dock besparad både från översvämningar och liggsäd, mest tack vare att jag inte odlade nån havre i år.

Däremot såg det dystert ut på alla fronter men det visade sig att min taktik skulle vara en lottovinst i år.

Det är ju välkänt på slätten att när andra kör in tröskan, då backar jag ut min. Har nog hört av att bypratet gör sig lustig över det faktum, men från min sida är det en noga utstuderad taktik. Från början kom det sig av att min torkkompanjon odlar tidiga sorter och det är väldigt praktiskt att kunna börja torka när han är klar och man får hållas där ensam (nöjet är på bådas sidor antar jag). Sen tycker jag att man så ofta stått i stubbåkern på hösten och ondgjort sig över att det var ju nu man skulle ha tröskat, inte för tre veckor sen när man faktiskt gjorde det.

Detta gör att jag i ca 15 år dragit tålamodsgummibandet till bristningsgränsen innan jag börjat på. Ett år, 2004, fick jag riktigt på käften, men alla andra säsonger har det gått bra.

Men aldrig har det gett en sådan utdelning som det gjorde i år.

Jag klarade av att hålla mig i två veckor från det som var “normtröskstart” i nejden. Den hela vecka som jag gick runt och slog dank istället för att inleda vetetröskningen måste jag nog säga var påfrestande – till och med för mig.

Resultatet blev briljant. Inga spår i åkern, mogen spannmål, torktid på kornet 4h och vetet 6h. Kornet gav över 5 ton, vetet stannade strax under det.

Det häftigaste med skördesäsongen 2016 var ändå problemfriheten. Både tröskan och torken gick som klockor, sin ålder till trots. Inte ett blindhugg, startknappen respektive nyckeln var de enda verktyg som behövdes under hela säsongen och det får man vara nog så lycklig över när det ändå handlar om en tröska från 91 och en tork från 76.

Enda lilla problemet var att jag inte lyckades få bort agnarna från vetet i tröskan utan det blev rensen i torken som fick jobba hårt.

Såhär skall det inte se ut vid rensröret när man torkar vete.

Såhär borde det inte heller se ut efter två torkar.

I början på oktober körde jag av rapsen som kanske inte gick helt som jag önskat, jag hade drömt om +2 ton men det blev nog rejält under.

Kunde inte låta bli en bild från sista tröskdagen. Jag tröskar – grannåkern är plöjd sen några dagar. Allt är precis som vanligt.