I över 60 år har jag byggt så gott som vartenda år. Det var kojor i början men blev allt större hus med tiden. I slutet på 1970-talet byggde vi ett nytt hus åt föräldrarna (som nu pojken byggt om åt sej själv). Sedan blev det ny verkstad på 12×14 m med 4,20 m höjd innanför och en helt ny kalluftstork på 12×14 m i två våningar där mellantaket var körbart med 10 tons maskiner. Dessutom rustade vi upp det gamla huset 1980 och nu senast rustar vi upp den gamla folkskolan som är byggd 1899 men fortfarande kärnfrisk medan andra skolor blivit mögelhus och rivs efter 20-30 år. I Sverige pysslar vi med vårt gamla torp från 1856. Förutom ramarna till verkstaden och torken är allting byggt i trä.
Så man har hunnit göra alla misstag som man kan göra. Jag har byggt med “moderna” metoder och “moderna” material då jag som ung och dum trodde på “byggexperterna” men återvänt till gamla metoder och gamla material. Numera bygger jag med beprövade metoder och beprövade material. Då vårt kök brandskadades för några år sedan så rev jag bort alla moderna material som jag satt dit 1980 och återgick till målat trägolv och pärlspont. Visst fanns där plast i väggar och golv men till all tur hade mössen ätit sönder det mesta så vi undvek mögelhusens öde.
Virke har vi från egen skog och det sågar vi själva med Logosolen. Då vet man vad man har och kan välja ut det bästa. Det virke som man får köpa är bara skräp och kommer inte in i våra hus mer – med undantag för nån prydnadslist möjligen. Vi har kvar en hel del virke från torkbygget. Då vi sågade 5×25 cm plankor så blev det en mängd klenare virke också. Det är tätvuxen kvistfri tall. Problemet är att det är så fint virke att jag inte nänns använda det i många fall så jag måste såga nytt sämre virke också :-).
Det riktigt skär i själen då man ser hur folk som blivit lurade av reklamen kastar bort och bränner upp fantastiskt fina gamla fönster. Förr valde man ut fönster- och dörrvirke redan i skogen. Man barkade de utvalda raka och tätvuxna träden (oftast tall) så att kådan skulle impregnera dem och lät dem stå i upp till sex år efter det. Sedan sågades virket och fick lufttorka (i skugga) i ett par år. Då fick man otroligt fina fönster som håller i all evighet – om de inte målas med den äckliga plastfärg som nu säljs för den stänger in fukten i träet. Missföstå mej rätt: Industriell produktion behövs för nybyggen men att riva ut gamla fönster av ypperlig kvalitet för att sätta in massproducerat skräp är rent kriminellt.
På 1950-talet togs i Sverige den gamla virkesklassificeringen bort på industrins begäran och efter det har allt blivit sämre. Det byggs snabbt och dåligt numera med dåligt virke. Jag har som tumregel att man aldrig borde köpa ett hus som är byggt efter 1950-talet.
Skillanden i virke har jag upplevt tydligt. Plankorna i torken är tunga och starka men i verkstaden använde jag kvistig tall som växt snabbt invid en mosse. Där tappade jag en planka på 5×15 cm från mellantaket och den brast … Sådant virke vill man inte ha i husen. Hållfastheten är mycket sämre än för det tätvuxna virket. Numera säljer vi det snabbvuxna och sågar det tätvuxna åt oss själva eftersom det inte betalas för kvalitet.
Intressant nog kommer de gamla beprövade metoderna och materialen tillbaka i Sverige och det har börjat komma också i Finland. Men fortfarande byggs det mögelhus som måste rivas inom kort. Jag är medlem i Svenska byggnadsvårdföreningen och köper numera bara material från de speciella byggnadsvårdsbutikerna. Vi har bland annat Byggnadsapoteket i Fiskars och Borgå gamla järnhandel (som tyvärr nu måste flytta från det gamla fina stationshuset).
Vi har också Lovisa gamla trähus som varje år samlar tusentals personer. Tyvärr så finns det för litet kunskap om gamla metoder och vissa fåntrattar river bort mellantaken och lämnar väggstockarna bara för att få “gammaldags” utseende. Men man hade aldrig stockarna synliga i gamla hus utan limmade tidningar på dem om man inte hade råd med tapeter. Och man lackade aldrig träpanelen. Hus utan mellantak användes bara så länge man hade eldhärden mitt på golvet och röken gick ut genom en lucka i taket. De eländiga inredningstidningarna är rena kulturvandaler.
Under julen fick vi en lektion i faran med modernt byggande då brorsan fick regn inne i köket. Ett rör till diskmaskinen hade kommit loss och vattnet sprutade med fullt tryck inne i mellanväggen i övre våningen. Troligen var det tryckstötarna från diskmaskinens magnetventil som förorsakade eländet. I Ribackstugan lossnade också ett rör under diskbordet som hade en modern “snabbkoppling” men där rann vattnet ned under styroxen i golvet. Mellantaket är av lättbetong och under fanns bara pannrummet med golvsil.
Vattenskador hör till de värsta i nutida byggnader. Det är bara värre om hela huset brinner upp. Då vi hade köksbranden så var vattenskadorna från släckningen värre än brandskadorna. Så man börjar fundera om man alls skall ha vatten inne i ett hus … I England är ibland vattenutrymmena placerade i en tillbyggnad liksom köket. Åtminstone skall rör aldrig dras inne i väggar och golv ! Inte elkablar heller. Det går bra att placera dem under listerna. Kanske man borde flytta kök och våtutrymmen till ett skilt hus. I Medåker har vi inget vatten i huset (utom kaffevatten) och det går riktigt bra att promenera till bastun och dasset utomhus också på vintern. Folk är onödigt mjäkiga nuförtiden.
Så jag är direkt på kollisionskurs med allt modernt byggande. Det är dåligt, farligt och dessutom dyrt. Ifråga om de moderna materialen så går filosofin ut på att man säljer obeprövade material med mördande reklam: “Nytt, underhållsfritt, fantastiskt !” och sedan går det åt fanders då garantin gått ut. Och man “modifierar” litet och så heter det att “det gamla var dåligt men NU är det nytt och fint …” . Och man säljer igen tills garantin gått ut. Och så vidare … Jag använder bara beprövade material som använts i minst 60 år.
Spånskivor hör fan till ! Jag har bytt spånskivorna i golvet i stallet (mitt arbetsrum) två gånger redan. De är som svampar och sväller upp direkt av vatten, börjar lukta och blir mögliga. Aldrig mera spånskivor ! Vanligt trä tål en hel del vatten bara det kan torka upp. Så plastmattor är också på NIX-listan. Nog har vi prövat nya material under de senaste 60 åren – och befunnit dem usla. Tyvärr misstänker jag att eländet fortsätter eftersom “allt kan säljas med en mördande reklam” som Ulf Peder Olrog sjöng redan på 40-talet.
I det mesta får jag instämma,men ett och annat mera modernt är ganska bra.
Limträskivor till hyllplan är bra.
Skruvar är starkare och går med skruvdragare, inte spårskruv och borrsväng numera.
Att hitta en ny femton meters träbalk 8″x16″ är inte lätt, men limträbalk kan ju göras enligt beställning.
fick den t.o.m med förspänning, d.v.s krökt så den blir rak under belastning, inte billig dock.
Var redan för 40 år sen skeptisk till det moderna, och använde redan då gamla färger och metoder.
Men cellplastisolering till under mark gillar jag, stenull och tjärade träullsskivor som pappa fick använda
till källaren -52 är numera utbytt, även tegelrören till dränering är nu plast.
Men för det mesta tycker jag att om det fungerat i 50-60 år så är det ok.
Dom nya underhållsfria plastfönster som säljs nu tror jag i och för sig att det stämmer för det blir nog byte inte underhåll på dom.
Jag är absolut inte byggnadsvårdsfanatiker utan använder nog moderna material där det behövs. Och spårskruvar avskyr jag hjärtligt. De byggnadsvårdare som inte gör jobbet själva kan möjligen vurma för spårskruvar men jag har använt dem så mycket att jag helt kastat ut dem. Och visst är limträskivor ganska bra även om jag oftast bygger hyllplan av spuntat virke. Skruvdragare är absolut nödvändiga då man bygger. Intressant annars att skruvar nu är så billiga att man i många fall kan byta ut spikarna mot skruvar. Men rostfria skruvar är ett elände eftersom de är alldeles för mjuka. Så jag använder C4 i stället.
Limträbalkar har jag ingen erfarenhet av men jag har använt en hel del lådbalkar. Både i verkstaden och torken har jag lådbalkar som är nästan 14 meter långa och håller bra. Lådbalkar kan man dessutom tillverka själv av plankor och fanérskivor (filmfanér).
Styrox har jag använt i markisolering men de är litet för bra för mössen som gräver sej igenom dem … Jag har varit tvungen att täcka med cement och plåtar eller svetsat nät med 8 mm maskor. I somras då vi var i Sverige köpte jag ett par balar med Isodrän som är cellplastbaserad markisolering
för att sätta i växthusets groningsrum. Få se hur det fungerar.
Göran Gudmundson som är legendarisk byggnadsvårdspionjär i Sverige skriver att “underhållsfri” betyder att materialet inte går att underhålla … Han tycker liksom jag att man skall tänka på att materialen skall åldras vackert. Trä är bland det bästa och det finns flera hundra år gamla hus som bevisar det.
Skruvar är inte alltid starkare, t.ex. i byggställningar ska man inte använda skruv för dom har ingen hållfasthet i sidled utan brister lätt, det gör aldrig en spik. Och undvik också maskinspik, dom är otroligt svåra att dra ut utan att söndra nåt. Skruv igen är bra om nånting ska tas isär förstås, men man ska fundera på var man använder skruv, var man använder maskinspik och var vanlig spik.
Håller med Nisse! Månne det beror på att i byggbranchen gäller samma gamla ordspråk att “med stigande utbildning ökar förvirringen”? När man ser högar av bergullsbalar ligga under bar himmel i veckotal i hällande regn undra ,an nog om dumheten tagit över och var ansvariga byggmästarna finns. Så klart
har kvartalsekonomin slagit igenom även i byggandet. Räcker att det håller för stunden och inte för kommande generationer som förr. Huset som föräldrarna bor i är från 1858 och brädfodringen fortfarande
intakt. Falsat plåttak har huset haft de senaste 96 åren och när det målades för tre år sedan påstod målaren
att det var bättre än nytt för så tjock plåt läggs inte på tak mer i världen. Hyvlarna och redskapen som timmermännen använde finns bevarade. Ta till exempel bara ytterribban i brädfodringen. Fodrades 4 olika
hyvlar att göra den med rundade hörn och vattenskåror på utsidan (2 st) och på undersidan (2st) samt
urgröpt som ett U på undersidan. Endast lite av kanterna ligger emot själva brädan och luften slipper att
cirkulera under ribban. Gjorda av otroligt tättväxt virke. Även underbrädorna är gjorda på liknande sätt.
Själva timran är timrad med sk “vargtand” och dumlingar. Man slog ett slag vertikalt på varje stock och
i hörnen finns en hulling, vargtand. Därefter borrade man med timmermansborren genom 5 stockvarv varje varv och slog en dumling tillverkad av underväxta små granar som man haft att torka i rian på passtängerna så de var torrare än krut. När de kom i kontakt med det fuktiga virket svällde de fast. Omöjligt att riva även fast man sågar hörnen av timran! Vilket jobb! Min far brukar berätta det sägs att han
som byggde huset ackorderade timmermannen på tre år till att börja med. Hur länge bygget tog vet jag
inte, men kåken står kvar och i mycket gott skick! Gamla ritak brukar också fascinera mig. Där har dagens
ingenjörer att bita neradei! Två ordentliga stockar som bär och under taket (som var av halm och på senare tid
pärtor) otroligt klena men tätväxta, märk väl runda, granar. Att det hållit i generationer med den fantastiska snöbelastning det tidvis måste ha upplevt med takmaterial som garanterat håller snön kvar är en gåta. Tydligen var de gamla gubbarna skickliga i hållfasthetsberäkning även om det närmaste “high Tech” man visste om var bilyxan och ett par smidade spikar! En gammal snickare påstod en gång att
orsaken till att man använde rundvirke under taket är att samma dimension är betydligt hållfastare än fyrkantigt beroende på att det är hartsen mellan årsringarna som ger styrkan. Ju fler årsringar dessto mera
harts = starkare virke. Sågar man upp det sågar man av årsringarna och hartsen och virket försvagas.
Ytvirke gav han inte mycket för. Det var hanns teori, men jag tycker det låter trovärdigt. I vårt södra grannland har pärttaken kommit igen vid nybyggnation. Moderniserat så tillvida att pärtorna är tryckimpregnerade. Lär vara förmånligast och ser faktiskt riktigt bra ut.
Alldeles riktigt. Det är precis som med allt annat att det inte finns material som passar för allting utan man måste känna till för- och nackdelarna. Där får man tyvärr ingen hjälp alls av tillverkarna som enbart tutar ut fördelarna. Egen erfarenhet är guld värd.
Till exempel långa skruvar med glesa och tunna gängår är bra att dra i med skruvdragare men om man ser på kärnan i skruven så är den ganska tunn och den brister lätt i sidled. Men jag tänker alltid på hur man skall riva det man byggt och som min gamla farmor alltid sa: “Ni ska inte lag så starkt för tå e he svåårt ti riiv”. Senast i går kväll svor jag ve och förbannelse över de byggkarlar som slagit fast en batting i väggen på gamla skolan (under kommunens tid). De hade fäst den med stora spikar som slagits i kors och det var rena helvetet att få bort den utan att få stora hål i väggen. Jag slår aldrig spikar i kors !
Men som sagt: Man skall veta vad man använder i vilket sammanhang. Åtminstone kan vi välja nu – det kunde man inte förr utan det var bara spikar som det fanns (och litet små skruvar).
Jo, det är verkligen fascinerande att sätta sej in i den gamla byggtekniken som tyvärr är nästan bortglömd (men håller på att komma tillbaka). Jag håller helt med om att rundvirke är starkare än sågat där man ju skär av fibrerna. Och de undertryckta träd som bara flisas nuförtiden är det allra bästa virket. Om de är 10 cm tjocka och stått i hundra år så är det minsann tätväxt. Och starkt som stål. Då vi rustade upp vårt gamla hus 1980 så skulle jag slå i en sextums spik – som kroknade. Jag trodde jag hade träffat på ett järnbeslag men det var bara stocken som var så stenhård ! Den behöver aldrig bytas ut …
Ibland är trä t.om starkare än järn. Gamla kippkärran har under lava som rambalkar 4×8 tum tätväxt kvistfria granplankor. Kippen trycker 16 ton (ingen Velsakipp precis) och med fullt krossgruslass står
plankorna/balkarna som pilbågar när man kippar, men se av det går de inte! Tillverkad av min far och bysmeden nådens år 1966! En annan konstruktion som förundrar är navet på kärrhjulet och kärrhjulet i sig självt. Slitytan i lagret är ju näver, men trots det så är det i många fall axeln av järn som nöts. Vilken
precision det måste ha varit att tillverka järnringen runt hjulet genom att välla ihop den och sedan passa
den på hjulet så att när den kallnar och krymper nyper den fast och sitter som gjuten!
Det jag menade var att skruvarna är starkare nu än för 45 år sen då fanns det plåtskruv,träskruv och fransk träskruv att välja på. Alla var av ganska mjukt stål och brast lätt. Numera kan man välja stålkvalitet efter behov. Jag har via min handlare fått bra uppgifter på dom olika stålen i skruvarna och vad dom är lämpliga,olämpliga till. jag har alltid minst fyra olika modeller på hyllan från hårda med ganska små “gängor” för att skruva i betong till seghärdade med stora “gängor” för mjukt trä.Sen så är det med skruv som med allt annat att man får (i bästa fall) det man betalar för. Billiga skruvar är det av en anledning, ofta ojämn och okänd kvalitet.
Det är intressant att det skiljer så i byggsätt även om det i grunden är det samma att timra ett hus.
Jag har fått lära mig fem olika knutvarianter men det finns nog nästan lika många som det finns timmermän.
I mina hemtrakter (södra norrland,sverige) sattes alltid dymlingarna i två stockkvarv lite förskjutna varje varv. Jag är f.d timmerman har plockat ner (jobbigt det sitter) och byggt upp,om och reparerat ett 30tal timmerhus,bostäder,bastu,häbren(förråd) och trösklogar men aldrig träffat på någon med dymlingar igenom fem varv.
limträbalken var till ett logtak, nockstocken, 30 fot fribärande dimensionerat för 50 ton snölast jämnt fördelad.plåttak med 40 graders lutning så det borde räcka, har gjort det i 25 år hittills.
Jo, de gamla smederna kunde få järn och trä att arbeta ihop. Kärrhjulen var den tidens högteknologi och väldigt fina.
Här har vi bara korta dymlingar precis som ni. Det kan vara nån speciellt duktig timmerman som hittat på sina egna konstruktioner.
Billiga skruvar har ofta ett stort problem med att huvudet inte passar så bra för klingan på skruvdragaren. Bra skruvar sitter fast i skruvdragaren – så precisa kan de vara. Då tänker jag närmast på Torx.
Intressant annars att jag aldrig hört “fransk träskruv” här hos oss – den kallas “däckskruv”.
Som jag tidigare nämnt så var min morfar smed och sysslade bland annat med kärrhjul och stöttingar. Minns att det i smedjan fanns all slags mallar för just kärrhjulen och det var ett grannlaga arbete t.o.m. väderleken togs i beaktande när hjulen skulle beslås.
Det blev också långa dagar i smedjan när väg och vatten byggde vägar, mot kvällen hämtades navrar och spett som skulle vässas och härdas för att avhämtas i arla morgonstund.
Morfars första stöttingar som han gjorde som lite pojke blev dock använda endast en gång. Morfar hade i avsikt att använda gårdens bäss som dragare och spände honom framför släden med den påföljd att när hans släppte taget om bässen så rusade bässen tillbaka in i fårhuset med stöttingarna i släptåg varpå några tackor bröt benen så följden blev att nödslakta några av fåren. Stöttingarna ropade jag in på auktion men tyvärr så blev dom lågornas rov när hallen brann.
Igår stötte jag på en hel del torra granar som torkat stående i skogen utan att ha angripits av röta. Vad anser expertisen, är dom nåt att ta tillvara eller är det bäst att det blir ved av dem? Vet att sågverksägaren inte är så brydd att såga upp dem då torr gran värmer sågklingan.
Jag har gjort b.la mellanväggar av torr gran. Virket blir extremt rakt och slår sig inte.
Att sågningen kan vara lite knepig är väl klart men med lite reducerad fart på matningen går det.
Ett annan användning för klent rundvirke var i innertak i gamla ladugårdar och där var det för att osågat inte sög i sig fukt lika lätt som sågat virke
Med tanke på att det vintertid kunde droppa kondens från taket och det ändå klarade sig i många år
så verkar det ju stämma
En annan sak som lätt glöms bort i byggivern är hur bräderna i stående brädfodring skall läggas. Kärnan utåt och med fjällen nedåt. Gör man så förlänger man livslängden på brädfodringen med något årtionde. Vet inte om det är något som mera lärs ut i byggskolorna.
Hur brädorna sågas, svängs (och hyvlas) är viktigt. En annan sak om man talar om moderna byggnadsmaterial handlar väl mycket om att förr byggdes det inte våtutrymmen. Tuppen var ute och den första innevessan var en wc-skrubb.
Folk har nya fordringar på våtutrymmen nuförtiden och till har det behövts också andra material än trä. Sedan försöker man ju nog vis av alla erfarenheter följa upp, utveckla och ge byggnadsdirektiv SRmK för att ge anvisningar om hur man skall / får göra installationerna också för rör och ventilation, just för att undvika skador. D.v.s man behövde inte “förr i världen” bygga våtutrymmen heller beakta vattenpjäser, fukt och läkage. Finland är en ung nation med en mycket kort byggnadserfarenhet jämfört med t.ex. endel europeiska länder. Inte var nu heller t.ex. mullbänkar och diverse husgrunder världens mest långlivade.
Bårgobondn & Sten, kan nog vara att det inte påtalas i utbildningen längre……. i alla fall så höll timmermännen här på att svänga bräderna lite hur som helst vid montering av ny brädfodring vid återuppbyggnaden efter branden. Jag påpekade saken och sa att det där får Ni göra om? Fick till svar att dom brädat i 15 år och det var första gången som nån påstod att bräderna var fel monterade….. entrepenören kom för att se vad som stod på och jag fick medhåll så nu monterar åtminstone några timmermän bräderna rätt 🙂
Problemet är just i att “folk har nya fordringar på våtutrymmen”. Men till all tur så är man gammaldags bonde som gör allt själv och då blir det att fundera om man skall “ha fordringar” eller undvika vattenskador. Den som varit med om vattenskada och själv reparerat allting väljer kvickt att minska på sina fordringar (som ofta är helt vansinniga). Brorsan börjar nu sätta tillbaka golvet i övre våningen men det har varit en massa jobb. Nu skall vi fundera hur man i framtiden undviker vattenskador och begränsar eländet.
Som jag skrev så var det mycket bättre förr. Då fanns det bara en vattenså i stuvun bredvid vedhällen. Och om det rann vatten ur den så var golvet så glest att vattnet rann rakt igenom. Mattorna kunde man lätt torka. Under golvet fanns ju ingen isolering alls för det mesta.
Trä är ett av de bästa och tåligaste materialen. Det kan bli vått men bara det får torka upp så är ingen skada skedd. Annat är det med de moderna “underhållsfria” materialen. De måste vanligen bytas ut. Jag har återgått till att bygga i trä och sten så mycket som möjligt.
Fuktspärrar hör fan till. Chalmers i Göteborg hade undersökt olika fuktspärrar och kommit fram till att de läckte som såll. Möjligen hindrade de konstruktionerna att torka upp …
Mullbänkar kan hålla i hundratals år – ifall de hålls torra. Så det är mest konstruktionen som är avgörande men tyvärr sätter man nuförtiden inte värde på konstruktiv planering utan det skall bara prövas det ena “undergörande” nya materialet efter det andra. Men de flesta visar sej vara katastrofala efter ett antal år och så prövar man igen ett nytt material … Så går det vidare med oss alla som försökskaniner – men tillverkarna gör goda affärer.
På tal om husgrunder så visade sej “platta på mark” vara en av de mest farliga grunderna – mycket värre än mullbänk. Man bygger nu “förbättrade” varianter men vi får se om 30-50 år huruvida de faktiskt blev bättre eller möjligen sämre. Men rena bondförnuftet säjer ju redan att en cementplatta på åkermark är en förskräckligt dum idé. Till ytter mera visso så göt man in rören i grundplattan ! Då de gick sönder så måste man slå upp grunden ! Man slår sej för pannan och undrar över HUR enfaldiga byggarna kan vara.
Den här gubben går bara bakåt i tiden och snart är enbart hundra år gammal byggteknik tillåten hos oss :-).
Jo, det är mycket kunnande som gått till spillo. Nu måste jag lägga ny brädfodring på södra sidan av ladan/uthuset och jag funderar på var jag skall hitta lämpligt virke. Man ser nämligen stora skillnader mellan bräderna. En del är helt “uppätna” av solen medan andra är ganska hyfsade ännu. Nåja, de har stått i solen sedan 1930 … På nordsidan ser väggbräderna bra ut för det mesta. Det är inte så farligt att lägga nya väggbräder vart 80:e år – speciellt som man tar dem ur egen skog. Men ändå vill man gärna att de håller så länge som möjligt.
Vore intressant med en statistik på vad vattenskadorna i t.ex egnahemshus beror på.
Felaktiga rör, slangar och kopplingar som spricker?
Amatörmässigt montage?
Hur stor del av vattenskadorna kommer från diskmaskiner?
Fabriksfel på maskinerna?
Felvända ventiler och packningar, installerat av rörfirmans praktikant eller ägaren själv.
Jag hittade på nätet http://www.vattenskadecentrum.se och där finns statistik. Vanligaste platsen är köket och en av de vanligaste orsakerna är just diskmaskinen med 25 %. Ännu vanligare är “rör” men det kan ju betyda vad som helst …
I badrummet är dålig tätning mot golvbrunn mycket vanlig. Jag är förvånad över att “rör” är en så vanlig orsak. Enligt min erfarenhet så är det ytterst sällan ett plaströr börjar läcka mitt på om man inte drar en skruv igenom det men alla sorters rör var förstås med. Jag skulle ha tippat på “kopplingar” som en stor felkälla men de kom först med 6-19 % beroende på utrymme. Statistiken gäller över 29 000 vattenskador.
På tal om rör så drog farsan en skruv genom ett plaströr 1978 men det började läcka först 30 år senare då jag drog ut skruven !