Orsaken till att jag tycker det just nu är att jag skall byta trycklager på paketbilen (Fiat Ducato). Det är tredje Ducaton som jag har (från 2006). De tidigare modellerna var någorlunda mänskliga och det fanns ganska gott om utrymme i motorrummet men den här är rent ut sagt hemsk. Den är fullproppad med rör och ledningar och allsorts manicker som mest tycks vara till för att krångla. Motorlampan lyser ibland (indikerar fel) och jag har försökt hitta felet men utan resultat. Det fina elektroniska felsökningssystemet OBDII ger en massa felkoder som säjer absolut ingenting. Men motorn går bra så jag har struntat i lampan.
Trycklagret kan man däremot höra mycket tydligt helt utan felkoder. Det skriker och rosslar som en galning så fort man trampar ned koonan (kopplingen). Inga problem med felsökningen där. Men däremot är det värre att byta det. Jag har till hälften skruvat bort alla grunkor som finns ovanför växellådan men så blev det så fint skogsväder att jag lämnade verkstadsarbetet och for till skogs i dag. Det har ju varit regnigt och blött en tid så man måste ta vara på det fina vädret. Nästa söndag blir det igen varmt så då kanske jag fortsätter med bilen.
Verkstadshandböcker är en liten utgift i jämförelse med alla andra kostnader så jag har köpt alla jag kommit över. Nu är det inte mera böcker utan allt finns på CD eller på nätet. Bättre har det inte blivit för de är ofta dåligt gjorda och det är svårare att hitta nånting än i en pappershandbok. Och så måste man ta ut dem på papper i alla fall då man börjar skruva. Inte kan man ligga med datamaskinen under bilen …
Stor hjälp har man däremot av olika forum på nätet där vissa sätter in mycket bra beskrivningar med foton och allt. Ifråga om Ducato så är de tyska nätsidorna bland de bästa men så finns där också en stor mängd Ducato. Det som jag saknar är datoriserade reparationsverktyg men jag köpte nyss en OBDII-anslutning med Blåtand (trådlös) som gör att man kan koppla Androidmobilen till felsökningssystemet. Det finns en mängd “appar” dvs. program som läser av alla parametrarna från bilen och visar dem på skärmen. Om det är ett bra program så kan man kanske hitta felet med det.
Men jag saknar i alla fall gamla Lada (som ju var en kusin till Fiat). Den körde vi med från början av 70-talet ungefär 30 år framåt. Allt som allt sju bilar. Den var enkel och man kunde reparera allt själv. Reservdelarna var billiga. Tyvärr blev de nyare modellerna sämre och reservdelarna gick upp i pris så man måste gå över till Volvo för att få biligare reservdelar. På Lada har jag bytt koppling flera gånger och har ännu ett specialverktyg som jag själv gjort av ett spoljärn för att lättare få bort översta skruven på växellådan. Det var inte stor sak att skruva bort växellådan, lägga den på golvet och byta kopplingen. Sedan satte man växellådan tillbaka och det var klart. Det enda som jag fick fundera på en stund var hur man pillade bort växelspaken som satt fast med en intressant gummipropp. Men då man visste knepet så gick det fort.
På tal om moderna maskiner och allt elände de för med sej så läste jag en typisk historia i Land Lantbruk (nr. 9/2017). Två bröder i Västmanland hade år 2000 köpt en tröska med alla möjliga moderna rackerier – i ungdomligt oförstånd. Som gammal elektronikingenjör skulle jag aldrig köpa nån maskin med “modern” elektronik för de har stora mängder barnsjukdomar. Så också denna tröska. Den hade en skärm som tappade minnet och utan den fungerade tröskan inte alls. Det visade sej att det var en mycket ovanlig skärm som inte fanns som reservdel. Som jag alltid sagt så köp inte nånting ovanligt utan hellre något gammalt och vanligt. Och köp inte nånting som är helt beroende av elektroniken.
Efter 15 år var tröskan (elektroniken) slut och utan reservdelar. Det var inte någon billig tröska utan tysk kvalitet: Deutz-Fahr. Det är inget fel på elektronik i och för sej men all ny elektronik hör till riskzonen för den är ofta skräddarsydd vilket ger reservdelsproblem. På bilarna finns det numera en mängd elektroniska styrenheter som ofta byts ut alldeles i nödan eftersom felet finns på annat håll. Och de är inte billiga – ännu. Det blir förstås bättre men jag tippar att det tar 10-20 år ännu innan elektroniken i bilarna blivit “mogen” i den meningen att det är standardmoduler som kostar kanske ett tiotal euro och som finns på hyllan i vilken butik som helst – åtminstone på nätet.
De invecklade systemen med sladdar och rör blir vanligen enklare med tiden de också. På sätt och vis är elbilarna de allra enklaste. Åtminstone kan de göras enkla med standardmoduler. Men där är problemet ackumulatorerna. De är alldeles för usla i praktiken oberoende av vad de skriver i tidningarna om “fantastiska uppfinningar” vilket ofta bara är ett sätt att visa att reportern inte fattat nånting.
Kanske jag nån gång i framtiden kan medge (motvilligt) att bilarna blivit bättre men just nu svär jag bara ve och förbannelse över “utvecklingen” som gjort bilarna invecklade och jäkliga att reparera. Liksom med traktorerna fanns det en tid då det tillverkades bilar som var nästan eviga och inte ens behövde repareras – annat än att vissa slitdelar skulle bytas då och då. Och så kunde man reparera dem. Så det var mycket bättre förr …
Håller helt med, och ju förr dessto bättre… Ett ganska enkelt sätt är att kolla andrahandsvärdet på t.ex beg.
traktorer. De första elektronikmonstren börjar ju vara kring 15 år nu och i många fall upplevs ett veritabelt
flipperspel med ljus och ljud när man vrider om tändningsnyckeln. När flipperspelet blir gammalt och rost och fukt samt tidens tand gjort sitt så brukar det betyda ett vokabulär som gör St Per betänksam om det finns rum på andra sidan pärleporten! Från ca 12-15 år rasar andrahandsvärdet som en sten om man jämför med likvärdiga maskiner som har så att säga “spaken rakt i lådan” och det mest elektroniska är
digitalklockan i stereon som är nyare än traktorn. Går att reparera och serva i hemförhållanden och håller man bara bränsle i tanken, olja i tråget och vätska i kylarn så går dom gamla rackarna nästan hur länge
som helst. Gamle Grållen står i vår inför sitt 62:a vårbruk och går fint. Vill se hur många av dessa hitech
vidunder som inte hamnat i Kuusakoskis kont vid 62 år. I rättvisans namn ska nog sägas att visst är det
komfortabelt många gånger att använda och för det mesta fungerar själva mekaniken och även elektroniken till belåtenhet, ,men det är de arma givarna som felar. Oberoende av märke. Härom hösten
stannade två splitternya tröskor av olika märke på grund av att samma givare gett upp. Är tydligen en samling andraklassister på kvarsittning i Pakistan som plockar ihop givarna till alla märken. Men bönder
är ju ett tåligt släkte. Vilket ramaskri det bleve om den nya SUV:en stannar pga givarfel. Speciellt om det drabbar samma märke mer än en gång. Tycks ju vara ganska jämnt fördelat på traktorsidan mellan märkena men det tycks som ett visst grönt märke är överepresenterat. Dessutom kommer ju mer och mer
även på traktorer komponenttänkandet. När en del är trasig så går den inte att reparera utan man måste
byta ut hela rasket vilket kostar skjortan. Gör man dessutom det matematiska misstaget att man räknar
ut hur många ton vete 1 spridare!! till ett commonrailsystem kostar är dagen förstörd. Var på City-Market
ikväll och konstaterade att vetets andel av grisarna till kaffet var 3 promille!
Själv har jag en Peugeot Boxer, som ju rätt långt är en “klon” av Ducaton, och jag hade också en längre tid problem med att indikatorlampan för “motorfel” lyste nu och då, ibland kortare stunder, ibland flere dagar…och OBD-diagnoseringen gav heller inget konkret.
Syndabocken den gången var helt trivial & ofarlig…givaren för kylarvätskans nivå hade fått solsting.
Senare började temperaturgivaren bråka, men där var det litet mera knoppiskt…först var det ett jäkla jobb att överhuvudtaget komma åt att byta den, och sedan blev inget bättre ens med ny givare. Också den lokala märkesverkstaden stod handfallen och kom inte på någon vettig lösning, men gudskelov har vi i trakten en liten enmansföretagare som brukar ha en fenomenal förmåga att lösa just såna där hopplösa fall…å mycket riktigt, han lyckades reparera den åt mig per telefon: Det enda som behövdes var att koppla lös ackumulatorn och kortsluta pluskabeln till jord en minut…vilket uppenbarligen nollställde just den krets som läser av temp-givaren. Å det visste inte märkesverkstaden..?
Elektroniken är ännu i barnstadiet ifråga om fordon. Vi borde egentligen vara tacksamma för att nån ids slänga ut massor av pengar på att pröva elektroniken. På lång sikt kommer elektroniken att bli både robust och billig. Jag kommer ihåg då vi med min professor satt och pratade med Nokias utvecklingschef (de var studiekamrater) och denne sa att all elektronik som kan sättas på en mikrokrets kommer att kosta under 50 mark (det var före Nokias storhetstid). Då kostade en mobiltelefon skjortan och kallades därför yuppienalle. Han fick ju rätt ganska snart.
Ett stort problem med elektronik i fordon – speciellt jordbruksmaskiner – är den extrema omgivningen med skakningar och extrema temperaturer. Kontakterna är ofta den svagaste punkten och man försöker därför få trådlösa system att fungera men det är inte heller lätt. Moduler kan vara bra bara de blir av med barnsjukdomarna och kan tillverkas i stor skala varvid priset också går ned. Och just nu är vi bara på teststadiet. Därför undviker jag tillsvidare elektronik.
Märkesverkstäder är ett stort skämt för det mesta. Om man hittar en bra verkstad så skall man inte bry sej ett smack om den är “märkesverkstad” eller inte. Det är som med kompetens och behörighet. Den inkompetenta måste ha ett papper på att han är “behörig”.
Jag måste kolla om det skulle hjälpa för min Ducato. Det är ju nästan samma bil som Peugeot. Tempgivaren har jag också tänkt byta efter ett tips på nätet och kanske jag gör det nu då allt är bortskruvat för den är på ett obarmhärtigt besvärligt ställe …
Tempgivaren innehåller bara två seriekopplade NTC-motstånd med mittuttag (och är därför t.o.m. möjlig att kolla på plats), så risken/chansen är större att boven egentligen är något i den “svarta lådan” som läser givaren.
Skulle det handla om en “gammaldags” bil skulle man kanske helt strunta i om tempgivaren fungerar rätt, eftersom enda funktion på den tiden var att mata tempmätaren i instrumentpanelen…men i alla nyare dieselbilar styr den ju tyvärr dessutom både glödstiften och insprutningen, så bråkar någonting i temp-systemet kan det vara rätt svårt (i mitt fall var det helt hopplöst) att överhuvud taget få igång bilen så fort vädret närmar sig minusgrader.
Apropå verkstäder o. kompetens…jag brukar helt enkelt titta på verkstadschefens händer: Om han inte ens på eftermiddagen har hunnit få litet svart under naglarna är han troligtvis helt fel person att fråga om goda råd.
(“Min” favoritreparatör är redan vid 8-tiden oftast helsvart ända upp till armbågarna…)
Min Ducato går utmärkt men problemet är att de elektriska kylarfläktarna börjar gå helt oberäkneligt fastän motorn är kall. Ännu värre är att de inte slutar gå fastän man stänger av strömmen — Så jag måste dra ur säkringarna till fläktarna så att inte ackumulatorn skall gå tom – de drar massor med ström. Fläktarna behövs ju inte på vintern men det kan vara värre en het sommardag.
He-he, det stämmer nog att man ser tydligt om nån vågar smutsa händerna eller inte …