Häromdagen fick jag via en kanal höra följande omdöme om Bondbloggen: “Det kunde vara lite mera varierande. Nu handlar det om en fiffig pensionär, en riktig bonde, en udda fåraherde och en löntagare”
Bästa replikör. Oavsett hur galet man kan tycka att detta är och att vi på något sätt skulle vara udda får i hagen så är det tyvärr precis just såhär verkligheten ser ut idag. Jag kunde vara den första att beklaga utvecklingen om någon frågar mig, så jag håller i princip med. Detta då inte specifikt gällande Bondbloggen, för jag tänker inte desto mera kommentera en verksamhet där jag själv är ett av hjulen, men verkligheten i det riktiga livet, det som pågår utanför våra dörrar varje dag.
Precis just såhär har det blivit. Jag läste så sent som idag i vår lokaltidning om när bönder för 25 år sedan tände vårdkasar för att visa sitt motstånd mot EU. Jag var själv en stark motståndare till EU då, och är det nog ännu idag också, även om jag nog mjuknat med åren. Idag inser jag väl att Finland svårligen kan stå utanför EU, men ändå tror jag världen skulle vara gladare utan dylika multikolosser.
Om det sen är EU eller Marknaden eller Sipilä eller Gud som styrt det finländska jordbruket dit där det är idag, det vet jag inte riktigt, men väldigt konstigt har det blivit. Precis just så konstigt som inledningen gör gällande. Draget ur ärmen och högst empiriskt skulle jag säga att det är just precis så, en del är fortfarande riktiga bönder – precis som Christer då -, förutsatt att man blir “riktig” om man har en New Holland och odlar morötter, kanske det är så, inte vet jag. Däremot vet jag att många av mina kollegor på slätten sedan länge är det som kallas pensionärer – precis som Nisse då – men fortsätter med sitt värv därför att ingen direkt vill stiga till och ta över, av ekonomiska skäl förstås, och man har för starka band till sitt jordbruk för att släppa det till salu. Sen hur många “udda fåraherdar” det finns har jag ingen koll på, men visst finns det idealister som kämpar på som när lössen simmar uppförsbacke i tjära, och som bara gett sig fanken på att det skall gå för att det måste, men gör det på bekostnad av Mercedesen, Thailandsresan och shoppingturerna på lördagarna som många andra unnar sig per rutin. Åtminstone jag kan låta mig imponeras av dessa inte alltför vanligt förekommande individerna, må dom sen vara udda fåraherdar, konstnärer, musiker eller bara annars idealister.
Till slut några ord om löntagaren. Av vår typ finns också många, precis av samma orsak som pensionärsgruppen. Själv ställde jag i tjugoårsåldern upp målet att vid 45 skall jag börja leva på jordbruket. Det tycker jag fortfarande, men det tycker inte marknaden, och nu har jag väl börjat inse att tåget har gått, det kommer aldrig att ske. I grund och botten tycker jag det är ett misslyckande, men ett misslyckande som jag varken är skyldig till eller på något sätt ensam om. Här kan jag inte låta bli att citera bonden som vann på Lotto och fick frågan vad han skulle göra med pengarna? Svaret blev: “Jag fortsätter väl med jordbruket tills dom är slut”
Hur som helt – intet är som förr. För bara 40 år sedan var det ytterst få bönder i Yttermark som samtidigt var löntagare, nu är det precis tvärtom. Antalet svinfarmer är ensiffrigt, hönsfarmerna knappt ens det. Var detta skall sluta vete fåglarna, men någon lycklig utveckling är det absolut inte.
Så oavsett om man gillar det eller inte så är det nog en pensionär, en löntagare och en udda fåraherde tillsammans med en och annan riktig bonde som skall hålla landskapen öppna och naturens mångfald i skick i framtiden. Om det inte händer något riktigt oväntat och bra. Kanske att vi får tillbaks postbussarna! (Dom som känner mig vet vad jag menar)
Kritik borde man ta objektivt, visst är det ofta svårt speciellt om det handlar om en själv. Kanske replikören tycker i grund o botten som jag och många andra att det kunde finnas mer variation i bondbloggen. Själv upplever jag det så att om någon kommer med kommentarer som skulle tillfälligt styra diskussionen i ett annat håll en vanligt så svarar inte bloggaren på kommentaren överhuvudtaget eller så blir kommentarerna av alla övriga så starka från det andra hållet att möjligheter till en intressant diskussion eller debatt är förlorad innan den ens har börjat. Man kan dock fundera vad man vunnit i sådan fall? Dessutom visar man åt övriga som har funderat på att någon gång kanske möjligen kommentera att har du avvikande åsikter så är detta inte rätt ställ att skriva det på. Men ett stort tack till de Bloggare och Läsare som vågar ha avvikande åsikter, hålla med eller ha en objektiv syn på diskussionen. Man kan förstå en annan åsikt på ett objektivt sätt utan att göra likadant själv.
Men nog finns det också många gånger då det finns både jättebra inlägg och diskussion. Folk är ju förstås intresserade av olika saker. Läsarna kunde också själva förbättra bondbloggen genom att kommentera mera men jag tror att växelverkan mellan bloggaren och läsaren är viktig för att en förbättring ska ske. Men nog om det, ni gör ett bra arbete som skriver på bondbloggen!
Jag håller helt med Kalle. Om man ser sej omkring så är det ganska få som är enbart bönder. Nästan alla har lönearbete eller andra inkomster som de lever på. Men visst är de “riktiga bönder ” ! En riktig bonde är bara annorlunda än förut.
Sedan är det intressant att utvecklingen gör det möjligt för den yngre generationen att ha lönearbete innan de fortsätter med jordbruket. Jag upplevde på min tid att jag bara störde farsan i hans jordbrukande eftersom han var i gott skick ännu som 80-åring. Visst jobbade jag mycket på jordbruket från 1975 framåt (då vi sålde kossorna) men jag tog inte huvudansvaret förrän 25 år senare. Maskinerna har gjort att en gammal gubbe kan klara jordbruket ganska länge även om det behövs hjälp då och då. Vi har kommit in i ett läge där man kunde flytta jordbruket över en generation – om man hade råd. Nu behövs det extra inkomster för att det skall gå ihop.
Bra eller dåligt ? Utan de gamla gubbarna och gummorna skulle en stor del av jordbruket försvinna. Det är inte många som skulle bli kvar som heltidsbönder. Då hamnar vi i samma situation som Sverige som skulle klappa ihop ifall importen av nån orsak förhindrades. På senaste tid har man där åter börjat tala om totalförsvaret som inkluderar livsmedelsförsörjningen i tider av katastrof.
Som bekant så är jag för en naturahushållning (med högteknologiska inslag) eller åtminstone en “närhetshushållning” och gärna småskalighet. Orsaken är att jag som gammal systemvetare uppskattar “robusta” system – alltså system som klarar av en mängd störningar. Nu har vi mycket litet robusta system och allt större arbetsfördelning ger allt känsligare system. Konsekvenserna av störningar blir allt mer katastrofala.
Visst ser jag min barndom på 50-talet som guldåldern då vi hade byn full med folk och ladugårdarna fulla med kossor. Då arbetade hela familjen hårt med jordbruket för då fanns det få maskiner och alls ingen automatik. Men det var ett ganska bra liv i det stora hela även om det fanns dåliga sidor också. Många drömmer sej säkert tillbaka till den tiden och ser den tidens bönder som “riktiga bönder” (också jag).
Men det var kanske ett undantag i historien. Ser vi längre bakåt så var fattiga bönder tvungna att arbeta med annat för att få ihop en slant. Dalkarlarna gick på vintern ned till Stockholm för att förtjäna litet. Så vi är inte de första som arbetar utanför jordbruket. I alla tider har bönderna fått skrapa ihop sin inkomst på en mängd olika sätt också utanför jordbruket.
Nu vet jag inte riktigt om du Johnny missförstod essensän i mitt inlägg eller om jag uttryckte mig luddigt. Det handlade inte alls om att bemöta kritiken mot själva Bondbloggen eller eventuellt mot mig själv, det tycker jag också att jag klargör i texten. Hela inlägget skall ses som kritiskt mot utvecklingen av bondenäringen och den lilla kritik som jag syftar till fungerade endast som inspiration till inlägget eftersom jag tyckte att det var en bra sammanfattning av hur jordbruket fungerar idag.
Men det du skriver är säkert sant och att läsaren uppfattar vissa saker så är säkert också sant, sen kan jag gå i försvar och säga att det är svårt att i text få sin egen verksamhet att bli mera intressant än den är i verkligheten. Tyvärr.
Eller om jag begriper diskussionen rätt så är en riktig heltidsbonde idag han/hon som drunknar i arbete,
får på tok för lite betalt för produkterna, belånat och intecknat hemmanet, huset, fasters pension + ofödda
barn och för att han ska ha en sportslig chans att överleva har makan/maken ett välbetalt lönearbete.
Det replikören skrev när möjlighet äntligen gavs, var till moderatorn av bloggen och redaktören på yle. Inte att det skall torgföras ocensurerat ryckt ur sitt sammanhang till hela Svenskfinland. Det är rent av fräckt.
Näste gång sänder jag krypterad text och mottagare får be om en nyckel och identifiera sig eller något dyligt
Läser man hela blogginlägget till slut är det trots allt ganska bra sammanfattat.
Nu låter det som folk rangordnas för vad de är. Alla är värda lika mycket och bör få vara som de är. De är inte fel på de som är med. Men jag saknar En kobonde, grisbonde, hönsfarmare, potatisodlare, tomatodlare och pälsfarmare mm.
När kalle uttalar sig som bonde men nittio procent av inkomsterna kommer från lönen utan att nämnt det en enda gång. Därför gav jag dig stämpeln löntagare. Nisse har däremot lagt korten på bordet. respekt.
För mig som betalar och konsumerar public service är inte bondbloggen till för att synas i politiken eller sälja sina grönsaker. Hålla sig kvar men inte få med nya bloggare. När en nionde klassist i högstadiet eller en konsument i hesa läser bondbloggen. Är alla i skogen ! Finns det ingen som mjölkar korna ingen som plockar tomater ingen som matar minkarna? Allt tycks sköta sig själv.
Jag kan väl bara konstatera att detta inte blev vad det var tänkt. Det var tänkt som en reflektion över hur typbonden i Finland ser ut idag. Ingenting annat. Nu verkar det inte riktigt ha blivit mottaget på det sättet och det bör jag väl be om ursäkt för. Att citatet var taget ur sitt sammanhang var bara för att jag tyckte det var en så bra sammanfattning av hur bondestammen i Finland ser ut idag, jag vet inte riktigt varför det har uppfattats negativt, för mig är det inte negativt, bara en sanning.
Gällande mitt löntageri så vill jag noga framhålla att jag ser detta som en bondblogg och därför koncentrerar jag mig på att berätta om den delen av mitt liv som har med bonderiet att göra, jag gör nog andra saker i livet också men inte tycker jag heller att ett referat från ett stadsstyrelsemöte har här att göra. Utöver detta känns det nästan lite olustigt att jag anklagas för att “smyga” med att jag är löntagare, det har jag nog lagt på bordet redan från första blogg, men som sagt, att skriva om räddningsverket känns inte prio ett i en bondblogg. Om detta har uppfattats negativt beklagar jag detta och ber om ursäkt.
Du kanske var svagt ironisk men ibland är verkligheten underbarare än sagan … Om jag ser omkring mej så verkar Kalle vara mest representativ för dagens bönder (och då menar jag alla – inte bara “riktiga bönder”). Förrän jag slutade jobba i Otnäs så var också mina inkomster mer än 90 % från lönen.
Nu är ju allting inte beroende av pengar utan en sparad euro är mera värdefull än en intjänad och bönder får jobba en hel del extra för att kompensera uteblivna penninginkomster. Jag trivs ju med det förstås …
Det är inte så lätt att hitta bondbloggare. Då allting är en balansgång på en knivsegg så inspirerar det minsann inte att skriva i Bondbloggen. Vem vill skriva om hur gården går i konkurs eller hur man ser sej tvungen att sluta med jordbruket eller åtminstone skaffa sej ett annat jobb ?
Allting är osäkert idag och man vet inte när nästa dråpslag kommer.
Beklagar att jag skriver bara om skogen men det är verkligen min vardag just nu. Även om jag skulle hinna göra nånting annat på kvällarna så blir det mest soffan efter en dag i skogen …
Intressant diskussion det här 🙂
Ja vad är en “riktig bonde”, finns det sådana överhuvudtaget eller är alla riktiga bönder?
Utan att nu konsultera uppslagsverk så har jag för mig att en bonde åtminstone äger större delen av jorden han (skriver han för att det heter “an de bondin” på mitt språk) brukar. Jordbrukare kan man vara utan att äga en kvadratmeter mark och är det banken som “äger” fastigheten så är väl bonden/jordbrukaren mest att betrakta som en förvaltare, kanske?
Men om vi nu håller oss till begreppet bonde för alla ovannämnda så är det kanske den mest diversifierade yrkesgrupp som finns, det finns knappast många helt likadana bönder. Det här gör det också svårt när man börjar gå in på diskussioner om hur politik som berör bönderna skall föras.
Vet inte om jag ens räknar mig själv som en riktig bonde trots att Kalle nu menar det i inlägget, brukar oftast kalla mig grönsaksbonde om nån nu frågar efter vad jag sysslar med. Det brukar oftast väcka lite mera intresse hos motparten än om jag presenterar mig som bonde eller jordbrukare. Om jag rör mig i finare kretsar och är rädd för att man rynkar på näsan över bondebegreppet kan jag dra till med att jag är VD för ett företag inom livsmedelsbranschen 🙂 Int för att jag nu bryr mig men det brukar oftast leda till några följdfrågor innan personen vandrar vidare.
Heltidsbönder är vi hur som helst inte många här i Vasatrakten i alla fall, de flesta har någon form av inkomster från antingen lönearbete eller entrepenadjobb. Men som jag tidigare nämnt nån gång så får jag så gott som hela mitt levebröd från jorden. Några hundratal euron per år erhåller jag i form av arvoden från olika organisationer i anknytning till näringen samt nåt hundratal från miljöcentralen för rapporteringen över snö- & tjälsituationen.
Historiskt sett har vi inte här i Österbotten haft “riktiga bönder”, gårdarna har varit små så de flesta har drygat ut levebrödet med annat arbete eller tillverkning av diverse avsaluprodukter som snickerialster för att nu ta ett exempel. Det har säkert varit annorlunda på de större gårdarna/godsen söderut i landet.
Redan min farfarsfarfarsfar hade sidoinkomster, han jagade säl och sålde bland annat dess produkter i Stockholm under bondeseglationens tid, också min far drygade ut inkomsten med timmermansarbete åt byggfirmorna i stan och som portier/utkastare på ett motell i grannbyn. Så jag är kanske den mesta heltidsbonden i släktet under flera generationer. Det har nu bara blivit så, jag har många andra intressen men som Nisse skrev så hinner eller orkar man inte göra så mycket annat efter det viktigaste utförts för dagen. Så det är svårt att skriva om så mycket annat, nåå lite skidåkning blir det nu som då 🙂
Kanske blir våra inlägg lite slätstrukna och ensidiga men det är inte lätt att få till det efter arbetsdagens slut trots att man under dagar med “siand arbeit” funderat och i tanken formulerat de mest spektaktulära inlägg men de är oftast puts väck när man sätter sig vid tangentbordet.
Nåt beställningsverk eller nån speciell agenda har jag inte med mitt skrivande i alla fall utan det blir oftast vad som faller mig in då när andan faller på. En serie beskrivande de olika grödor jag odlar påbörjade jag visst en gång och det är kanske nåt jag borde återuppta, vi får se………
….och jag hoppas att det inte är Mickes beskrivning som gäller för begreppet “riktig bonde” även om det säkert är eller har varit vardag för många bönder.
Nu är vi i södra Finland med “stora” gårdar i samma ställning som österbottningarna tidigare med sina små gårdar. Förr klarade man sej fint på 40 hektar men nu är det alldeles för litet och andra inkomster är nödvändiga. Sedan är det inte mycket bättre för stora gårdar på hundra hektar för där är också utgifterna stora. Förhållandet mellan utgifter och inkomster inom jordbruket är helt enkelt för dåligt. Skogen ger egentligen bättre inkomst i dagens läge.
Definitionen av heltidsbonden var väl något karikerad men med korn av sanning. Det som är verkligt illa idag jfr med förr är att under reglerjordbruket med max storlekar och kvoter är att då var satsningarna i
den klassen att gick det på skoj, räckte ett lönearbete till för att sköta räntorna och amortera bort lånen.
Inte blev det ngt över men i alla fall en räddningsplanka. Idag är satsningarna av den storleken att en
normal lön utifrån inte reder upp mycket om det verkligen börjar gå illa utan man får bara ge på och hoppas på bättre tider. Bankerna bjuder ut amorteringsfrihet väl medvetna om att det kan vara svårt att
“sälja” pengarna på nytt ifall lånen amorteras. Vi ska verkligen hoppas att inkommande odlingssäsong ser
annorlunda ut vad beträffar skördar och stödpolitik än fjolåret för åtminstone spannmålsodling och grisfarmningen tål inte flera smällar. Hittills har vi inte sett många konkurser i finskt lantbruk men jag är illa rädd att läget är värre an man tror och bankerna avvaktar. Redan om ett par av de sentida jättesatsningarna konkursar drar troligen finansiärerna öronen åt sig och säkerheterna försvinner och då
far resten som dominobrickor. Jämför Danmark på 70-talet eller vår egen pälsnäring på 80-talet när helt
plötsligt säkerheterna inte var mera värda än gaveln på ett skugghus och bankerna och skattemyndigheterna lade en efter annan i konkurs. Produktpriserna och stöden har sjunkit varje år sedan
EU-inträdet och inte ser det ut att bli nämnvärt bättre inom nära framtid. Nisse har alldeles rätt beträffande
skogen. Virkespriserna har inte stigit nämnvärt de sista 40 åren men tillväxten har i alla fall funnits. En
skogshektar i medelgod tillväxt ger i dag klart bättre avkastning än att odla fodervete eller korn här i Pampas.
En udda fåraherde! Yess, thats me 🙂 Och det är väl just tack vare det som jag klarar mej på det lilla jag har. Sku jag vara precis som alla andra skulle det inte gå. Man måste kunna trolla med knäna, ibland göra allt annat än det man borde, simma motströms och inte fundera så mycket, utan gasa på och hoppas på det bästa fast alla står bredvid och skakar på huvudet. Ettdera så går det. Eller så går det inte. Hittills har det gått. Frågan är hur länge. Men, sant är det. Var är alla “riktiga” bönder? Och vad är det som definierar en riktig bonde? Säkert finns det riktiga bönder, men, nog undrar ju jag också, vart har dom varit hela tiden när det efterlysts nya bloggare? Det har ju inte varit stor sökning efter nya skrivare till bondbloggen på ett tag, och ibland undrar jag också själv varför? Men, som skrivare så har vi inte så supermycket att säga till om. Vi skriver på om vad som händer på våra ställen, för att det är det vi kan och vet någonting om. Vare sej det sen är “riktigt bonderi” eller vad det ska kallas. Det är ju lite så också, att vill läsarna ha förändring. Nya bloggare till bloggen, eller vad som helst. Hör av er. Skick ett mail. Skriv kritik. Fråga, efterlys och fundera. En väg var ju frågeformuläret som fanns. Den var värdefullt innehållsrik på fakta, kritik och information! Tummen upp och tack för all kritik. Det är från kritiken man utvecklas! 🙂
Tack för att ni orkar och hittar tid till era blogginlägg, all heder åt er! Jag tycker att ni representerar “riktiga” jordbrukare allihopa. Ser man på tio gårdar hittar man tio sätt att försöka/lyckas få det att gå ihop, ekonomiskt, tids- och familjemässigt. Fler bloggare skulle vara fint men att hitta dem är säkert en svår nöt.
Tack Daniel,
ork nja men intresse att skriva finns tyvärr blir tiden oftast knapp. Noterade nyss att jag till dags dato plitat ner 432 inlägg här. Kanske är jag långsam men jag räknar nog med att ett inlägg tar en timme i anspråk i medeltal. Bilder och speciellt videon tar mycket tid att lägga upp. Så det är roligt att bloggen intresserar och att det kommenteras……….de e de som håller oss igång 🙂