Ute är det samma datum som inne, men inte samma väder som det borde vara den här årstiden. Inne är det torrt och plus 20 grader, ute är det nån enda plusgrad, om det är regn eller snö som hävs ner beror på när man råkar titta ut – det varierar. Vi har den 26 april och vädret inbjuder inte till utomhusaktiviteter. Just nu borde alla förberedelser vara igång för årets höjdpunkt – vårbruket, men fortfarande ligger hemmanet stilla och traktorerna har inte ens ställt väckarklockan på ringning.
Själv fördriver jag tiden med att fundera, grubbla, tänka, oroa mig – kalla det vad Ni vill
Låt mig göra en sak fullständigt klar från början. Jag har alltid älskat mitt kall som jordbrukare, alltifrån dagarna på sjuttiotalet när man rusade hem från skolbussen, kastade in väskan och frågade av mamma var pappa var och harvade, och sen bar det förståss iväg dit och sen satt man i dammet på David Brownen hela kvällen och skumpade och njöt, ända tills mamma måttligt road hämtade mig. Jag trodde klockan var sex, men den brukade vara närmare tio. Sen har det rullat på genom åren, vissa små dippar, men alltid i grunden meningsfullt och oftast roligt och i takt med att yrkeskunskapen tilltog gav höstens skördar oftast en stor tillfredsställelse för egot. Egentligen är det nog precis så ännu – jag mår sällan så bra som på åkern och att göra saker man själv tycker man är bra på, vad kan ge större tillfredsställelse.
Men nu har något hänt
Jag inbillar mig att jag alltid månat om naturen och mångfalden där. Visst har jag besprutat bort ohyra men ändå tycker jag samvetet överlag varit gott. Jag har följt med hur jorden sett ut och jag har lidit när inga maskar funnits, men glatts när dom återkommit. Min yrkeskunskap har bestått av att kunna läsa vilka åtgärder den hårda legjorden behövt och när, den har också bestått av att kunna ge rätta givor gödsel med tanke på börs och miljö, och kanske framför allt har jag tyckt om att planera växtskyddet, rätt preparat rätt dag i rätt mängd har belönat mig mångfalt, och oftast har det lyckats.
En annan glädje har varit maskinerna. Jag har försökt köpa alla maskiner (utom tröskan) nya och sen hålla dom i tio år. En ny maskin har alltid varit belöningen för arbetet och lite har man nog känt sig som ett barn på julaftonen när en ny maskin kommit till gården.
Sådär har det rullat på och precis just sådär skulle jag vilja att det rullade på även in i framtiden. Cirka 40 ha har känts passligt för mig, jag har aldrig dagdrömt om flera hundra hektar eller nån monstertröska utan det har varit bra som det har varit.
1994 kom förstås EU och rörde till ett och annat, men då var jag såpass färsk bonde att jag i det närmaste föddes in i EU tiden och kanske inte hade riktigt kläm på hur det var innan så det var kanske inte så svårt att acceptera.
Men som sagt – helt plötsligt är man inte säker på någonting. Förändringarnas tid sveper över jordbruket och nu verkar det gå fort. Mitt i allt vaknar man en morgon med en känsla av att tåget gått – och man missade det. Idag räcker inte inkomsterna till för några maskinköp alls och man får stå och se på hur maskinparken åldras. Detta samtidigt som tekniken går framåt och det skall vara GPS och Internetkontakt från snart sagt alla maskiner. Visst gillar jag också teknik, men när man känner att man inte hänger med så känns det surt. Dessutom är ju alla maskiner idag så kostsamma att även om man skulle lära sig hur dom fungerar så finns det inte en enda mikroskopisk möjlighet att inhandla något sånt, man kan inte betala 50000 för en såmaskin när man får vara glad om odlingen ens bär sig själv.
Missförstå mig rätt nu, det kan inte vara meningen att man skall bruka 40 hektar med maskiner för många hundra tusen och som är så effektiva att man sår allt på en dag – det är inte det som bekymrar mig, det är det att man nästan inte ens för pengar kan köpa nya bra men små redskap – dom tillverkas knappt ens längre. Tillverkarna satsar allt på odlare med arealer som knappt nån i Finland – än mindre i Österbotten har.
Det som dock bekymrar mig allra mest är den ekologiska odlingen. Inte för att jag skulle ha något emot den – tvärtom, att kunna odla naturenligt är väl det bästa som kan finnas, naturens eget kretslopp har fungerat i tusentals år och det är helt säkert det enda hållbara i längden, men för mig personligen blir det ett om inte olösbart så åtminstone ett svårt problem. Inga kostnader för gödsel eller bekämpningsmedel, vissa dyra maskiner kan lämnas bort och grödorna blir dyrare och stöden högre, jovisst, det låter tilltalande, men hur gör man när kunskapen helt saknas och klockan har slagit 52? Om jag missar en besprutning idag så uteblir skörden nästan helt – det ser lergräset till. Tistlar och flyghavre – hur gör man med dom. Säkert finns det metoder, men att lära sig dom med kanske 10 odlingssäsonger kvar, det är lättare sagt än gjort.
Sen har jag inte huvud heller till att ta ställning i debatten för och emot ekologisk odling. Jag vet ju själv hur mycket kemi jag lägger ut på åkern och jag tycker själv att det är mycket måttligt. Men visst kan jag ha fel där, riktigt ordentlig kunskap i ämnet saknas. Odlingsföljd och alternativa grödor, det har jag tänkt på i all värld så även markstrukturen är ditåt i skick – åtminstone så långt min kunskap räcker till. Tanken på naturens kretslopp som sköter sig själv har alltid tilltalat mig. Jag är av den åsikten att varenda djur och varenda växt som finns behövs till någonting, låt det så vara en fästing, en råtta eller en varg. Alla finns vi till för varandra och människan är bara en obetydlig del av allt. Så långt är jag nog ganska ekologisk men sen finns det en annan sida också. Är lite Round-Up verkligen slutet för kretsloppet och kan det vara fel att tillföra lite konstgjord kväve för att flera människor och djur skall få mat? Vem vet – åtminstone inte jag.
Hur som helst, om man idag är en konventionell bonde som odlar alldeles för små arealer och inte har djur som räcker till för att producera gödsel till egen mark, då känns det nog lite som om man står på stationen och tittar på tåget som gick. Lönsamheten är dålig, byråkraterna jagar en, miljöorganisationerna tar flyget till orter där man sammankommer och fördömer dagens jordbruk och kanske man har rätt, återigen – vad vet jag.
Ändå förmår jag mig inte till att ge upp, må så vara att man inte passar in i dagens fyrkantiga modeller, men jag har en bergfast åsikt om att varenda hektar odlingsjord kommer att behövas så länge mänskligheten finns. Även mina ynka trettiosju fyller nog sin plats i kretsloppet – både i år och nästa år. Och det måste vara bättre att vi delar på den – det kan inte vara meningen att endast en bonde med jättemaskiner brukar hela arealen i Närpes. Det vägrar åtminstone jag med en dåres envishet att omfatta.
Visst det finns en hel del mittemellanlösningar att ta till, det går att odla vall och grönträda, det går att arrendera ut och visst finns det andra lösningar också, alternativa grödor som kummin eller bondbörna, visst har jag funderat över sådana också, men ingenting av detta känns som en permanent och hållbar lösning på varken den mentala eller ekonomiska biten.
Härom kvällen kom -lite som ett brev på posten – ett program i Sveriges TV, det hette den sista skörden och var nog så tankeväckande. Det var väl lite grann av allt det jag funderat på i komprimerad form, fast ännu djupare och mer dramatiskt. Det handlade bland annat om hur mycket odlingsjord som “dött” på bara femtio år, kanske inte i Finland, men i Amerika och var det nu var. Om jag nu tolkade programmet rätt så sades det inte att det direkt var den ekologiska odlingen som var kartan bort ur eländet, utan mera att ge upp intensivodlingen och börja tänka på annat än pengar i odlingen. Jo, det är ganska lätt att säga när man vet att de flesta bönder idag går på knäna och de inkomster som finns att hämta oftast hänger samman med just stora enheter och intensivodling.
Nåja, någon riktig intensivodling på det sättet tycker jag inte att hålls med, som sagt, växtföljden har nog varit i skick under hela min tid, men det är detta med Eko-odling som plågar mig mest. Hur är det med argumentet att maten inte räcker till åt alla om vi alla började Eko-odla. Kanske är det så men vad hjälper det då om konventionell odling lik förbaskat tar död på jorden. Hur är det med alla överfaret med traktor som behövs vid eko-odling. Det skall ogräsharvas och så vidare, hur är det med Round-Up i förhållande till fossila bränslen. Vilket är bättre? Finns det överhuvudtaget någon som vet, eller har vi alla bara en övertygelse och stänger inputen för andra argument?
Mycket mera skulle jag vilja säga men hur som helst så är det nog min övertygelse att små enheter är till större gagn för samhällsekonomin än några få stora. Som jag har sagt förr – jag missunnar ingen att “göra det bra” och förstora, men när samhället börjar uppfinna verktyg för att underhålla stora enheter på bekostnad av små – då undrar jag nog om vi inte är på väg mot “Den sista skörden”
Hej Kalle
Förbaskat rätt vad du skriver, allt detta vet vi , men beslutsfattarna verkar inte alls veta nåt annat än stora enheter, så är det med jordbruk-skolor-sjukhus-dagisar- butiker osv. Allt stort är dessutom så sårbart mögelskolor-sjukhus-dagisar osv. detta är följderna av stort o mäktigt. Jordbrukarna sitter nästan som i “råttfällan” så klämda är vi, dessutom har många gått i konkurs i sina försök att utvidga odlingen med dåligt resultat. Hur länge detta kan pågå det återstår att se, jag är i den tron att det förr eller senare återgås till mindre enheter med flera odlare,, för maten är ingen självsäkerhet varken här eller nån annanstans i världen .
Nu för tillfället vet vi ingenting om när vi kommer ut på åkern och hur detta år blir eller uteblir då vädret är avgörande i all odling.
Glad Valborg i alla fall till dej o familjen OBS! bonden behövs nu och alltid.
Jag är född och uppväxt i det “gamla” jordbruket före växtskyddssprutor och EU-byråkrati så jag har sett en hel del förändringar. Helt kort så anser jag att alla “profeter” är helkorkade och reglerna helt åt skogen och att de blir tvungna att ändra på dem då livsmedlen helt enkelt tar slut. Så jag bryr mej inte ett dyft om deras “linjedragningar”. Problemet är bara att härda ut tills de förvisas till den historiens skräphög där de hör hemma.
Liksom Kalle tycker jag att det är idiotiskt att vara så fanatisk med förbud mot det ena och det andra. Jag anser INTE att det är bra att dra en så hård gräns mellan “ekologisk” och “traditionell” odling. Det är bara byråkrati. Naturligtvis borde man använda så litet kemikalier som möjligt men det är korkat att förbjuda dem helt.
Det är helt klart att vi har rätt och dom har fel. Punkt. Ingen orsak att vara ängslig Vi gör som bönderna i alla tider gjort: Försöker överleva fogdarnas förtryck – det ändrar inte ett dyft att de är “demokratiskt valda”. Och det har vi tusenåriga traditioner för. Dalmasarna måste gå till Stockholm på vintern för att tjäna ihop litet tillskott till försörjningen och vi tar jobb utanför jordbruket. Vad är skillnaden ? Det där att vara heltidsbonde var bara en liten parentes i historien som förorsakades av livsmedelsbristen efter världskrigen.
Det är som vanligt: Syndafloden är på kommande men man dansar och roar sej som i Frankrike före revolutionen på 1700-talet (uttrycket “efter oss syndafloden” kommer från Madam Pompadour 1721-64) . En del varnade för oljekrisen och för bankkrisen men de flesta bara skrattade åt dem. Det saknas inte nu heller folk som varnar för livsmedelskrisen men folk fortsätter bara som förut. Då krisen är ett faktum så skall det förstås sökas efter syndabockar i stället för att man ser på sej själv i spegeln.
Dokumentären kan ses på play o var mycket sevärd. Kanske vinklad men ändå värd att se. Hoppas det snart kommer en mellan variant mellan konventionellt o eko. Tror nog att det borde vara möjligt att minska både på gift o konstgödsel. Håller med om att det är ett stort steg som känns osäkert att övergå till eko men så här kan det inte fortsätt. Med tanke på både ekonomin o miljön.
Bra inlägg, Kalle!
Nää Kalle inte har tåget avgått här i våra trakter än för så illa som det ansågs vara i det vinklade programmet “sista skörden” är det inte.
Jag såg programmet på svtplay och visst kan man hålla med om en del saker som att man ska vara rädd om den brukbara jord vi har, ett ämne som jag tidigare behandlat i bland annat inlägget om “av jord” http://www.bondbloggen.fi/2016/12/av-jord/ Tyckte att programmet gav en felaktig bild av situation genom att varva bilder av det multinationella agribusiness jordbruket med i det här fallet svenskt familjejordbruk. Den ovetande urbana människan kan ju förledas att tro att det är likadant överallt inom jordbruket. Att jämföra industrijordbruk men enbart dollartecken som styrmedel med nordiskt familjejordbruk där varje bonde med självaktning försöker överlämna hemmanet i bättre skick till nästa generation är inte rätt, det må sen handla om konventionellt eller eko.
Sen är det inget som hindrar ett jordbruk nånstans mellan konventionellt och eko. Man kan också hålla växelbruk, vårda jorden, minska på eller lämna bort kemikalier i det konventionella jordbruket. Visserligen så får du inte de högre produktpriserna och stöden som ekobonden får men du slipper byråkratin som ekocertifieringen för med sig. Vilket i sin tur ger dig mera tid att vårda jorden eller införskaffa mera lärdom om odlandet. Och sen är det precis som du skriver inte pengar som är allt här i världen.
Hej igen Kalle, här ett läsvärt blogginlägg från Sverige med tänkvärda tankar kring markvård m.m. https://greengard.wordpress.com/2017/04/28/sista-skorden/
Intressant ämne och bra skrivet, allihopa! Om man läser mellan raderna så tror jag Kalle vill fortsätta som förr med odlingen men du harmas över att du vet att det skulle vara lönsammare att välja ekologisk odling eller att fortsätta med konventionell odling med större inslag av vall och viltåkrar? Som bonus kommer ju bättre markstruktur. Visst kan man ifrågasätta en massa saker och det ska man också. Stödsystemet är som det är, vi vet alla att det är långt från perfekt. Samtidigt har vi överproduktion som sänker priserna. Jag tycker som Christer att om man för tillfället inte vill övergå till eko så tycker jag inte man ska lämna bort de möjligheter som finns inom konventionell odling. Som Christer skriver så får man inte alla eko fördelarna men som sagt pengar är inte allt. Det är aldrig fel att värna om markstrukturen, öka mångfalden och förhoppningsvis må bättre själv på kuppen.
Två små tillrättalägganden. Nej Christer, jag tror inte tåget har gått gällande odlingsjorden i våra trakter, jag tror vi har långt kvar till läget i TV-programmet, men jag börjar tro att tåget kanske har gått för en sån som jag, arealerna är för små och kunskapen räcker inte till för att helt lägga om tex då till eko. Dessutom är det ju omöjligt att gå från konventionellt till Eko på en säsong utan det är sånt som tar tid. Så det jag åsyftade med tåget som gått var nog det helt personliga utgångsläget, sen att jag vävde in programmet berodde mest på att jag hade inlägget nästan klart skrivet när jag såg det.
Sen Johnny, nej inte på det sättet harmas, utan snarare harmas över mina dåliga möjligheter att kunna bli ekobonde. Om något skulle vara bättre för plånboken och (kanske då) miljön så varför inte. Men utan säker tillgång på naturgödsel, ingen egentlig kunskap och begränsat antal odlingssäsonger kvar så känns det som ett omöjligt projekt. Fast till den delen har du ju rätt, visst skulle jag vilja att det fått vara som det är.
Angående dokumentären så kan man ju undra varför “konferanciären” som tydligen var frälst i ekoandan bara använde betongspaden i den konventionella jorden? Vilken jord som helst gör motstånd med betongskyffeln. Därmed inte sagt att det inte fanns korn av sanning i filmen. Så lätta maskiner som möjligt med rätt däcksutrustning och i mån av möjlighet växtföljd håller strukturen i skick. I Danmark rekommenderar man max 12 m3 gödseltunnor idag med motiveringen att det är axelvikterna som räknas. Ändå kommer de största riggarna just från Danmark! Men varför ska allt behöva vara svart eller vitt? Man utnyttjar gårdens egna resurser och det som fattas måste skaffas till utifrån. Ingen rymdteknologi alls. Tror heller ingen sprutar mera än vad som är nödvändigt och de som
försummat ogräsbekämpningen brukar heller inte behöva inlärning under upprepning nästa odlingssäsong.
Renodlad ekoodling passar för nötgårdar med en kunnig och engagerad odlare och då kan man till och med komma upp i någorlunda samma skördenivåer som sk konventionellt. Tyvärr finns det allt för många som gått över till eko enbart för stöden och i de fallen
är nog skörden ingen skörd varken närings eller kvalitetsmässigt utan rena rama problemavfallet. Likaså kan man fråga sig varför vi gödslar och bekämpar? Jo, för att höja kvaliteten och näringinnehållet (jfr selentillskott i handelsgödsel) samt skördenivån. I programmet framkom också att vi så småningom kommer att få problem med att få fram tillräckligt fosfor. Borde man ha tänkt på när Kemira fick sälja
bort världens renaste apatitgruva till norrmännen!
Måste nog hålla med om att eko målas ut som ett perfekt odlingssystem utan problem. Få talar om ständig kvävebrist, brist på många andra näringsämnen, problem med ogräs (speciellt tistlar), låg uttnyttjandegrad då 250 kg utsäde i många fall ger en skörd på bara 1000kg dvs 750kg spannmål ska täcka kostnaderna för plöjning, harvning, ogräsharvning, tröskning och Torkning. Men visst finns det många som kommer upp i bra skördar också. Oavsett så är eko för tillfället betydligt lönsammare än konventionellt.
Jag tror att du Kalle skulle bli en mycket bra ekobonde speciellt för att du anser att du saknar kunskapen. Det betyder att du kan lära dig. Det skulle vara mycket intressant för alla som läser bondbloggen om någon av bloggarna slog över till eko och berättade om hur det går både på gott och ont.
Tack, men nej tack. Jag har varit med om “eko” efter kriget då det var dåligt med bigödsel och inga sprutmedel alls. Vi hade många kossor så det gick an då nästan allt var i vall men lärde mej då att kossor äter från 20 ha men skiter bara för 2 ha. Och det var minsann ingen intensivodling. Nu finns det knappt kossor alls i byn och utan sprutning så tar kvickrot och ogräs över snabbt. Det såg jag bra då jag hade “miljövårdsåker” som inte fick sprutas.
Det som skörden tar bort måste återställas på något sätt. Om det inte finns kuddskit så med något annat. Underligt att miljöfjantarna som snackar sej hesa om “kretslopp” inte fattar det. Och ogräset måste bort på något sätt. Jag har en dagbok från 1907 där det beskrives hur man gick man ur huse för att plocka tistlar i veteåkern. Men den var mycket liten och alla stadsbor måste flytta till landet för att plocka de nuvarande vetearealerna.
Jag väntar tills det kommer fungerande system – sedan går jag gärna över till “eko”.
Tack Kalle för att du delar med dig med dina funderingar. Jag tror att många går och grubblar på samma saker nu just. Det som oroar de flesta med övergång till ekoodlig är säkert ogräsen. Det som jag ibland undrat över är om vi (människan eller industrin) gjort allt för att ta fram biologiska växtskyddsmedel, dvs alternativ till de herbicider vi använder idag som vi inte känner till alla sidoeffekter av? Eller är det de stora kemiföretagen som Monsanto etc som tillåts styra och ställa i den miljardindustri de bedriver? Kanske man inte rår på ogräs som flyghavren direkt med biologiska medel, men ta lergräset som exempel. Kanske fler vore villiga att pröva på ekoodling om det fanns en större drive inom branschen att utveckla ekoodlingen?
Just precis Nisse, vi var ju alla ekobönder ännu på 50-talet och kanske senare. Jag minns precis hur “bra” det växte, det var ju en fördel förstås för man sku inte ha orkat med stora skördar på den tiden när allt gjordes för hand. Jorden måste ju ha utarmats på den tiden, den gödsel som man fick från djuren var ju bara en bråkdel av vad som togs bort. Ogräsförekomsten har jag dåligt minne av men jag kommer ihåg att v hövallen ofta bestod av maskros och andra blommor, sällan klöver och timotej.
Undrar om nått har hänt på eko fronten de senaste 50 åren? Eller är allt ännu som på 50talet?
Det har nog skett en hel del på ekosidan på senare tid. Biologiska bekämpningsmedel mot sjukdomar och olika mekaniska attiraljer (ganska dyra dock) mot ogräsen och gödselprodukter gjorda på avfall.
Just utvecklingen av biologiska bekämpningsmedel har gjort att eko och konventionellt närmat sig varann då de också går att använd i den konventionella odlingen.
Ekoodling 2017 är inte samma som odling 1950.
Finns skickliga ekoodlare som har samma medelskörd som sina konventionella bröder.
Det gäller bara att blanda ny teknik med att veta hur naturen fungerar.
Alldeles riktigt. Men som Christer påpekade kan de speciella maskinerna vara dyra. Att i stället för bekämpningsmedel börja använda en massa brännolja tilltalar inte mej heller. Jag kan tänka mej att det fungerar ifall man har djur men det har jag inte. Det jag försöker säja är att det kan finnas enskilda förutsättningar som gör eko-odling möjlig på vissa ställen men det jag vill se är SYSTEM som fungerar mera allmänt. Skördarna behöver inte vara så stora men det ekonomiska resultatet måste vara minst lika bra som för det konventionella jordbruket.
Så frågorna kvarstår för mej:
1) Hur ersätter jag de näringsämnen som försvinner med skörden ?
2) Hur bekämpar jag de besvärliga ogräsen (kvickrot, baldersbrå, mm) ?
Jag är inte intresserad av svar som fungerar bara för entusiaster utan de skall fungera för vanliga bönder. Till dess förblir eko-odlingen marginell även om jag gärna tar in vissa metoder i min egen (icke-eko) odling. Men då måste de vara väldigt lönsamma för jag kan inte få ekostöd och inte ekopriser för produkterna.
Någon annan kan gärna också svara. 1. Det lär finnas granulerad gödsel att köpas (250€ per ton) som innehåller kväve, fosfor och kalium. Enda problemet med denna är väl att bara 5% av kvävet är lätt lösligt. Vet ej med andra näringsämnen om de är likadanna? Men nog är det som du tänkter att man utarmar marken på många näringsämnen speciellt fosfor och kalium. Det finns stora reserver i marken men allt är inte tillgängliga. Klövervallar så ger skapligt med kväve men beroende på mineraliseringen så är det inte alltid lätt tillgängligt. 2. Ogräsbekämpning med vall, slåtter flera gånger. Många ogräs så blir inte så stora och kraftiga i eko just pga näringsbristen (men stora skördar tycks man få i alla fall:) )
Jag tror själv att radhackning skulle fungera bra (cameleon heter maskinen som både Harvar, sår och radhackar.
Jag delar inte helt Christers optimism då det gäller familjejordbrukets förmåga att värna jorden bättre än stora agrobusiness. Det är rätt många bönder (också nordiska) som av ekonomiska skäl tvingas köra väldigt intensiva växtföljder och vi har tyvärr nog också biologiskt – om inte döda så åtminstone – passiva jordar på våra breddgrader också. Industrijordbruk är inte en storlek, det är en approach. Men jag håller med om att vi inte ligger lika illa till som t.ex. USA.
Vad gäller Nisses frågor är den ena enkel:
2) ogräs bekämpas med en bra växtföljd (vi kör 2 år vall, 3-4 år spannmål) kombinerat med stubbearbetning (minst en kultivering/tallriksharvning efter skörd). Vi har ogräsharvat nångång, men fröogräs är egentligen inte nåt problem. Kvickroten är under kontroll, mjölktistel är ett gissel på vissa (två) skiften, men nog knäcker vi den ännu. 🙂
1) tar egentligen för länge att svara på för att det skall kunna göras här. Första steget är att inte föra tillbaka så mycket. :)Jorden innehåller stora svårlösliga näringsreserver och med en jord i bra skicka mobiliseras den effektivare, så i princip behöver du tillföra mindre. N tillförs i huvudsak via växtföljdens baljväxter (därför skall vallen vara två-årig). P och K kan fås via stenmjöl, men det finns också lösningar typ benmjöl, rötrester från biogasanläggningar, m.m.. Den nöt som verkligen borde knäckas är hur vi på ett vettigt sätt återför avloppsslam från reningsverk, fixar nån den biten skulle det gynna både eko och konventionellt. Absolut bäst är det om ekogården också har nån form av djurhållning, helst ett djur som äter gräs. Då får man både avsättning för den där vallen och tillgång till gödsel för att styra näringsämnen till de skiften som behöver dem mest.
Hos oss startar nu den 22:a säsongen som ekoodlare, samarbetspartnern har åkrar som varit i ekologisk odling i c. 50 år så jag dristar mej till att påstå att det nog går att få det här att funka på längre sikt också. 🙂
Tror ej ännu avloppsslam från reningsverk är det optimala ekogödseln. Bla penicillin och hormonrester(p piller)
och allt annat som finns kvar när kemi och läkemedelsindustrin tagit ut sin förtjänst. Till skogsgödsel duger det bättre.
Nisse har nog kört fast i sin enda miljövall. Inte slutar man köra bil för att man en gång kört i diket en gång. Ett misslyckandet gör ingen mästare.
Min bror var ekoodlare och jag var(är) vanlig odlare men det finns nog lättare sätt att tälja guld. Normal arbetstid, tid för sjukdom och semester mm
Det var den gamla miljövårdsåkern som var rena fanskapet. Numera får man spruta på hösten (minns inte exakt när). Jag har gått över till gröngödslingsvall i stället (som man kan ha i två år och får avsluta med glyfosat) och det blir intressant att se hur den fungerar (första skörden kommer hösten 2018). Jag slutar inte med vall men det går så långsamt att pröva olika metoder att jag nog hinner dö innan jag kommer fram till ett fungerande system :-).
Och avloppsslam vill jag inte ha …
Nån som har bra tips på literatur kring odlingstekniker för eko odling?
Hej Mats, nästan så jag väntade en kommentar ifrån dig 🙂
Visst, kategoriskt så är det säkert så det finns alltid både och oberoende om det är stort eller smått. Men tror att det är mera vanligt att inom agribusinessen trots bättre vetande missbruka jorden medan det inom familjejordbruket kanske mera beror på brist på kunskap och kanske helt enkelt för att det med ett riktigt växelbruk skulle bli så små kvantiteter avsalugrödor att det är svårt att marknadsföra dem genom de vanliga “kanalerna”.
Sen räcker det nog inte med att kalla sig ekoodlare för att få jorden i skick heller. Har sett fall där inte en enda mås varit intresserad av att kolla harvningsresultatet efter ekobonden. Det krävs nog lite mera än en “titel”.
Tror nog annars att jag själv skulle ha kunskapen att klara ekologisk produktion men ett skördebortfall har jag nog räknat med (speciellt som jag inte har egna djur). Vilket skulle kräva ytterligare areal för att bibehålla skördemängden och växtföljden. Jag försöker nu hålla 5-årig växtföljd men skulle antagligen bli tvungen att lägga till ett par år för att samla tillräcklig näring och hålla ogräsen stången om jag gick över till eko.
Få se hur stor ekotrenden blir under de närmaste åren då försäljningspriserna på produkterna är för tillfället höga och utbudet är litet.. Om utbudet ökar märkbart sjunker ju även priserna snabbt och lönsamheten blir dålig.. Dessutom måste övergångsperioden finansieras… många frågetecken blir det före man vågar gå över till eko.