Vi är nu ungefär i mitten av växtsäsongen. Vårarbetena och sprutandet är förbi och det är bara att vänta på hösten. Sent är det – jag räknar med att vi är nästan tre veckor efter det vanliga. Men så är direktsådden också senare än vanlig sådd.
Det såg eländigt ut då halmen stack upp ur brodden men nu syns den inte alls. Däremot syns det tydlig skillnad mellan mulljord och lerjord. Leran är betydligt sämre. Vi klarade oss i år utan skyfall som i fjol somras dränkte brodden på stora områden. Det har regnat tillräckligt men ganska stilla och ofta.
Vi har en hop med trädgårdsmylla invid en åker och såmaskinen gick litet in på hopen. Där ser man minsann skillnaden mellan lerjord och prima mylla (som Christer har). På lerjorden är vetet ljusgrönt och kort men på myllan mörkgrönt och långt. Men man får försöka med de leråkrar man ärvt …
Precis som Kalle så förundrar jag mej över hur man kan få skörd utan gödsling. Om en bill sitter fast så att konstgödseln inte matas ut ordentligt så syns det minsann tydligt. Och där man kört dubbelt så är växtligheten betydligt bättre. Problemet är bara att priserna är så usla att det inte är lönt att satsa mera på bättre skördar. Blir det en bra skörd i år så sänks väl priserna ännu mer. Så jag bryr mej inte ett smack om höga hektarskördar – det är viktigast att minska på utgifterna. Fast om man kan få bättre skörd till låg kostnad så är det ju värt att försöka. En betydande ökning av gröngödslingsvallen för att förbättra strukturen har jag redan börjat med men det syns först på längre sikt. I år visar resultatet vid halvtid på en hyfsad skörd. Inte rekordskörd men inte heller katastrof. Hösten avgör sist och slutligen hur slutresultatet blir.
För övrigt så kör jag ut flisved för andra flisningen. Den första omgången är redan torr. Det är ingen brist på vindfällen och torra träd men det är en hel del arbete att sätta i hopar. Man borde göra det på vintern då det är svalare och då marken är frusen. Jag såg att traktorhjulen också skadade en del rötter fastän jag tagit bort kättingarna. Det har inte gått så bra med körandet. Ibland är det för hett i hytten så man håller på att få värmeslag och inte är det bra om det regnar heller för då blir det så halt att köra.
Då det regnar så bygger jag. Flissilon har jag byggt om och satt in en vibrator. Det blev som vanligt mera arbete än man räknat med för då man en gång börjat så måste både det ena och det andra fixas först …
Vibratorn är en gammal cirkulationspump där pumpdelen frusit sönder men motorn är i bra skick. Jag har pumphjulet kvar men borrade ett hål och satte en bult åt ena sidan men en tyngd i ändan. Då motorn tvinnar så börjar den darra eftersom bulten förstör symmetrin på pumphjulet. Man ser tydligt att pumphuset frusit sönder. För att inte flisen skall hamna i vägen för skruven så satte jag en gammal målningsburk över pumphjulet. Det gamla pumphuset som gått sönder är bortkastat.
Ett problem med vibratorn är placeringen. Jag satte den mitt på en skiva som är ganska löst fästad så den kan darra ordentligt. Möjligen flyttar jag den litet och sätter till mera vikt på bulten så osymmetrin blir större. Jag var tvungen att bygga om bottnen så att ingenting hindrar flisen att falla över skivans kant. Minsta hinder i nedre kanten på skivan gör att flisen stannar upp. Det är litet besvärligt att testa systemet nu då det går åt så litet flis men det verkar som om vibratorn tömmer ganska bra. Den taggiga metallskivan i bottnen roterar då skruven går och det är viktigt att den tar undan flisen vid skivkanten.
Jag måste också dränera under flissilon. Allt emellanåt måste man reparera kedjan som driver skruven och då måste man krypa ned under flissilon. Det är inte så trevligt då det är blött eller isigt där under. Nu satte jag in ett täckdikningsrör som hoppeligen för bort vattnet.
Det finns en mängd rör (till växthuset) och elkablar under flissilon eftersom huvudcentralerna för el och vatten finns vid pannrummet. Elkablarna skyddade jag med gula plastspiraler avsedda för hydraulikslangar. De är starka och den gula färgen gör att de syns bra. Svarta kablar i lerjord är ganska svåra att se. Oftast brukar jag skydda kablar med tryckslangar av plast men då det gäller en kabel som man in kan eller vill ta loss för att träda genom ett rör så är de gula spiralerna utmärkta.
Förutom vedkörandet så är det i juli högsäsong för byggandet. Det gäller att få så mycket gjort som möjligt för det är inte trevligt att bygga i januari … Nu är växthuslidret i turen och jag sågar virke på Logosolen av torra stockar. Det är bra att kunna såga precis det man behöver och just nu skall jag såga spikregler som är 5 cm breda i ena ändan och 15 cm i den andra och det går ju bra med Logosolen. Den har två vevar för inställning av bredden och de är oberoende av varandra.
Lillkissan är nu i värsta busåldern och rusar omkring och klättrar upp med byxbenet då man dricker kaffe. Den är litet misstänksam mot hundvalpen i grannhuset men de kan redan äta från samma skål och sova på samma trappsteg. Men man måste vara mycket försiktig då man går genom en dörr för den kan helt plötsligt ha rusat fram. Liv i luckan är det minsann …
Intressant! Är det inte risk att vibratorn också packar flisen tätare när det är fullt med flis?
Går det inte att sätta “vibratorn” på undersidan av skivan?
Möjligen, men den skall gå bara då metalltratten är tom. Nästa problem är styrningen av vibratorn. Jag vill ha den fjärrstyrd över nätet. Nätkemera har jag redan i pannrummet och flissilon.
Det vore bäst men så länge jag experimenterar vill jag ha den lätt borttagbar. Nu behöver jag bara lossa två skruvar litet så kan jag lyfta bort den. Det här systemet är inte riktigt färdigt än :-).
Är det bara en “synvilla” på fotot, eller är flis-silon trattformad bara på 3 sidor? Är tanken att överge systemet med ovanpåliggande omrörare, eller är den nya vibran bara ett komplement?
Jag byggde rätt nyligen en snarlik vibra med den skillnaden, att i stället för skruven kapade jag helt enkelt bort en bit av pumphjulet med vinkelslip. Med facit på hand skulle kanske lösningen med skruv varit bättre, då den enklare medger en justering av mängden obalans…
Apropå lerjordar och mylla…är det alltså i praktiken mer eller mindre omöjligt att under “överskådlig tid” genom egna åtgärder åstadkomma en märkbar ökning av humushalten? Jag är totalt okunnig i allt som har med jordbruk att göra, men tycker att om man som gröngödsling skulle odla en kombination av tex. klöver&solros som ger mycket biomassa, så borde ju det öka på humushalten så småningom.
Säkert har det forskats mycket om hur direktsådd vs. konventionell plöjning påverkar humushalten, och det är antagligen inte alls så enkelt som man som amatör skulle tycka att en större del av kolinnehållet i halmen/skörderesterna går till spillo med direktsådd…då direktsådd å andra sidan uppenbarligen har en positiv inverkan på beståndet av daggmask o. andra nedbrytande organismer.
Själv verkar jag i en bransch där det ingår det helt motsatta, dvs. att försöka hålla öppna grusytor helt fria från “allting grönt”…där jag numera kämpar en närmast hopplös kamp mot oönskad men ökande humushalt. 🙂
Silon har just nu bara tre sluttande sidor. Få se om jag sätter in en fjärde. Flisen brukar inte fylla upp den sidan just alls då man kippar frontlastaren.
Jag har kvar omröraren men det beror på om flisen börjar bilda valv för då måste jag sätta in den på nytt. Vibratorn fungerar bara då silon är nästan tom. Jag måste helt enkelt testa nästa vinter med större mängder flis och se hur det fungerar. Jag tycker mej märka att fuktig flis rinner uruselt medan torr flis inte alls är så problematisk.
Det är inte alls omöjligt att öka humushalten på lerjordar. Men då skall det vara mycket vall och just nu vill ingen ha vallskörden. Ensidig odling av vete sänker humushalten men nu då vetet har ett så uruselt pris så kan jag lika gärna så in åkrar i vall och hoppas att strukturen förbättras. Det värsta var då man brände halmen men det har minskat betydligt. Jag vet inte om det är någon skillnad mellan att plöja ned halmen eller låta den ligga på ytan (direktsådd). Om man inte plöjer så ökar humushalten i det översta lagret snabbt men det tar tid innan det blir tjockt. Nästa vår sår jag vete på den första åkern med tre års gröngödsling så det blir intressant att se hur det går. Det är nämligen en riktigt styv lerjord där.
Citat: “skillnaden mellan lerjord och prima mylla (som Christer har). På lerjorden är vetet ljusgrönt och kort men på myllan mörkgrönt och långt.”
Seriöst Nisse, är det så att gräset alltid är grönare på andra sidan? Jag har själv hårda lerjordar som ibland lyckas och ibland inte pga mina egna misstag, tex fel val av såtidpunkt. Jag är också avundsjuk på österbottens mulljordan men du kan inte enbart ge skulden på jordtypen! Det tycks vara mycket bortförlaringar här på bondbloggen.
Vete växer utmärkt även på lerjordar om markstrukturen, dräneringen och växtföljden är i skick. Bara för att det växer utmärkt i din köpta mylla som antagligen är sjukdomsfri och innehåller gödsel betyder inte att det inte kunde se likadant ut på din egen leråker. Det är lätt att komma med undanflykter till varför det inte växer. Har du kolla på dräneringen och växtföljden? Ditt vete är ju helt gult och fullt av växtsjukdomar, detta är icke lerjordens fel utan hur den odlas.
” Men då skall det vara mycket vall och just nu vill ingen ha vallskörden”
Okey, jag märker att jag ganska totalt missförstått det här med vall/gröngödsling, då jag trott att tanken bl.a är att åstadkomma så mycket biomassa som möjligt att återföra till åkern, inte att få ut någon slags skörd.
Jodå, det går att få bra skördar på lerjord också. Problemet är att jag inte kan se någon nytta med att satsa pengar på konstgödsel och sprutmedel då vetepriset är så uselt. Som jag skrev så satsar jag på att minska utgifterna och arbetet. Det skulle bli bättre skördar genom att plöja och bearbeta och spruta men jag har gått in för direktsådd i stället eftersom den sparar massor av tid och pengar. Växer det sämre så må det göra det. Jag förlorar inte så mycket pengar på det. Jag använder tiden till att själv reparera maskinerna och bygga. Det tjänar jag mera på. Visst är det trevligt med fina mörkgröna vetefält (som grannarna har) men jag har nu bestämt mej för att strunta i utseendet. Om vetepriset skulle gå upp till 600 euro per ton (vilket ungefär motsvarar priset förr) så ändrar jag förstås min odling.
Nu kör jag med direktsådd och försöker få den att fungera på något sätt. Ett alternativ vore att gå över till eko-odling dvs. sluta med all konstgödsel och all besprutning. Då kommer åkrarna att se ännu mycket värre ut. Många påstår att det lönar sej i alla fall men jag ser det som en tillbakagång att sätta en massa brännolja på mekanisk bearbetning vilket är nödvändigt om man inte får spruta.
Växtföljden har jag lagt om till betydligt mera gröngödslingsvall men det syns först om många år. Dräneringen är dålig därför att ytan är tillpackad. Det kan vara torrt ett spaddjup nere fastän det står vatten på åkern. Det hoppas jag också förbättra med mera vall men det märks också först om några år. Vi hade mest vall fram till 1975 då vi sålde kossorna och åkrarna var i mycket bättre skick då så vallen är bra för våra lerjordar. Men räknar man bort många år utan inkomster (vallskörden går som sagt inte att sälja) så undrar jag om det ger bättre lönsamhet. Å andra sidan kan jag lika gärna ha vall nu för jag förlorar inte mycket jämfört med veteodling.
Det är helt på sin plats med fina åkrar men jag odlar inte för att få höga hektarskördar utan för att helhetslönsamheten skall vara bra vilket också inbegriper låga kostnader för maskiner och byggnader. Jag är inte heller intresserad av att få nån euro mera per hektar genom att firmorna får huvuddelen av merinkomsten. Stora skördar sänker bara priserna eftersom det finns överproduktion. I stället för att tävla om höga hektarskördar så borde man tävla om vem som förlorar minst på att sänka sin hektarskörd :-).
Det är bra att var och en får odla efter sitt eget huvud – tillvidare åtminstone.
Det finns många olika sorters vallar. Om man vill ha inkomster så borde man sälja vallskörden. Vallen är ändå bra för jordstrukturen. Men ren gröngödslingsvall går nog ut på att allt blir kvar och slutligen plöjs ned. Med klöver så får man kväve i åkern och biomassan ger humus.
Då vi hade kossor så skördades ju vallen varje år och höet kördes bort men visst hade vallen god effekt på jordstrukturen ändå. Det kan vara svårt att bedöma vilket som är mest lönsamt på längre sikt – priserna avgör. I stora drag lönar det sej att ha vall och gröngödsling då vetepriserna är dåliga och sedan odla vete mera intensivt ifall priserna stiger. Jordbruket är obönhörligen trögt och förändringar tar lång tid. Strukturförbättring kan ta 10-20 år. Eller mer.
Som kommentar åt Peik kan väl sägas att ökad mullhalt kan man säkert få snabbt med riklig tillförsel av stallgödsel, torv eller annat humusrikt material.
Stallgödsel är säkert en bristvara i Nisses trakter, kanske kunde det gå att dra nån pråm uppför Tessjö å med dynga från Holland där varan utgör ett problem (kanske kunde projektbidrag för gränsöverskridande samarbete gå att få från EU?)
Att flytta torv från mossen ut på åkern är också lite kostsamt men inte omöjligt, att blanda torv i lera är ändå inte lätt då det oftast blir till dyjord.
Återstår alltså att odla gröngödslingsgrödor som helst borde gödslas för att ge rikligt med biomassa eller hållas fleråriga med inslag av kvävesamlande växter så att vallen gödslar sig själv. Vallens skörd ska inte föras bort utan krossas på plats. Alternativt kunde den rötas i biogasverk och rötresterna återföras men det är glest mellan biogasreaktorerna. Vi borde nog ha lagt Olkiluotos och Pyhäjokis miljarder i biogasverk i stället för jordbrukets möjliga energiproduktion utnyttjas inte just alls här i landet.
Från hampodlingsåren här i nejden konstaterade jag att dess produktion av biomassa är rejäl så kanske kunde den också vara ett alternativ på Nisses lerjordar?
Bondböns odling ökar humushalten endel men tillför kväve.Jag har sett på grannåkrarna som odlat bönor i flere år .efter två bön skördar sår di höstvete med god framgång.Di använder tallriks harv före sådden. Bön besdtåndet är så tätt att inget ogräs kommer fram.
Tar dom bönorna till ensilage eller hur lyckas dom så höstvete efter bönor?
Kossorna håller på att försvinna härifrån. Torv har vi också dåligt av så det mest realistiska är att odla gröngödslingsväxter. Vilket jag gör allt mer. I fjol var klövern magnifik men vintern tog kål på den nästan helt …
Hampodling är en möjlighet men det krävs ett nytt system för att odla och sälja den. Kanske följande generation börjar med det. En bekant till Henrik pressade hampolja och den gick åt omedelbart trots högt pris. Men det är inte så litet arbete att bygga upp ett system för produktion och försäljning.
Skillnaden i vetets färg beror långt ifrån enbart på olika jordarter. Signaturen “J” konstaterar samma sak här ovan. Humus bildas långsamt och alla växtrester är inte humus. Den goda humusen består av mycket långt nedbrutna växtrester och det är en mycket liten del av alla växtrester som bildar “bestående” humus (mindre än 1 procent av all biomassa om jag minns rätt, men mitt minne är inte alltid ackurat). Det tar alltså tiotals år att åstadkomma en betydande och bestående ökning av humushalten. Men det betyder inte att man inte på kortare tid kan åstadkomma betydande förbättring av markens odlingsskick. Här kommer de strukturer som maskar, svampar och mikrober bildar i jorden in i bilden. Om man bearbetar lerjord för mycket eller då den är våt, så förstör man dessa strukturer. En av de viktigaste faktorerna både då man ökar humushalt och då man förbättrar markens odlingsbetingelser är stor växtmassa. Därför kan man inte förbättra någondera genom att odla pinväxt vete år efter år, oberoende av odlingsteknik. Det finns inga genvägar. Goda lerjordar är bondens bästa vän, men de kräver mycket av sin herre.
Det allra viktigaste med lerjordar är just att inte packa till dem då de är våta. Det är ibland omöjligt att undvika då det är våta höstar men ännu värre är att så för tidigt. Det går att förbättra strukturen genom att plöja varvid åtminstone 20 cm på ytan luckras upp. Mitt problem är att få direktsådden att fungera och det är en ny odlingsteknik så där får jag börja från början på nytt. Orsaken till att vetet har annan färg på de ställen där det finns mer lerjord beror troligen på att den är tillpackad. Det försöker jag bota genom att sätta in gröngödslingsvall. Det skulle gå snabbare att plöja direkt men envis som man är så får plogen stå och vänta tills vallen skall brytas. Det är klart att plöjning är en säkrare metod men jag har nu en gång tänkt gå över till direktsådd så nu är det bara frågan om hur man får direktsådden att fungera.
I undersökningarna av direktsådd i Sverige som inleddes redan på 80-talet så konstateras helt riktigt att man måste vara mycket försiktig med tillpackning eftersom direktsådd inte ger möjlighet att luckra upp varje höst som då man plöjer.
Håller med Thomas att lerjordar är inte att förakta. På den gamla goda tiden så föredrogs nog lermarkerna framom mossjordarna. Bättre redskap och gödselmedel samt framförallt dränering har dock förbättrat mossjordarnas användbarhet.
På en del av mina marker har förra ägaren sålt bort mullen så att enbart alven som består av strukturrik grynlera återstår och visst går det att odla gräs och spannmål på den jorden, grönsaker och framför allt rotfrukter däremot lämpar sig inte den jorden för.
Riktigt styv lera har jag inte desto mera stiftat bekantskap med men minns att sådan fanns på Överby skola/Margereteberg gårds marker neråt Grundträsk till.
Kanske gick rotorharvningen för hårt åt strukturen på dina marker tidigare, Nisse?
Vi har mest grynlera men ett par åkrar har ganska styv lera. Nån mossjord har vi inte men endel skiften har litet högre mullhalt. Sedan 1975 har vi odlat mest vete och ganska litet vall vilket säkert försämrat strukturen.
Gröngödslingsvallens hemlighet är nog rotsystemet som i sin tur ställer krav på rätt blandning med vallväxter. Man borde fylla jorden med rötter för det är rötterna som ger mer bestående humus. Naturligtvis är Klövern rotsystem bättre än timotej rotsystem men kombinationen med flera vallväxter är bäst. Biomassan ovanjord innehåller mycket vatten och humus av grönmassan är inte bestående. Visst tar det länge att öka mullhalten men om man kombinerar god växtföljd, riklig gödsling, ser över dränering, kalkning och försöker göra allt i rätt tid så åstadkommer man nog rätt snabbt bra resultat. I många fall handlar det inte om att öka jorden bördighet utan att bevara den. Andra växter som är bra i växtföljden just pga rotsystemet är kummin, bondböna, oljeväxter. Man kan få en tillfälligt bra dränering några år pga växtföljden. Sen har ju också kol / kväve kvoten en viss betydelse i sammanhanget.
Jag är mest intresserad av växter med pålrötter som kan bryta igenom den tillpackade ytan. Visst är kvävefixering och humus också bra men jag tror att det viktigaste just nu är att bryta igenom ytlagret så dräneringen fungerar.