Halt väglag.

För en knapp månad sen skrev jag om infrastrukturen eller brist på den här i bloggen. Jag hade då inte tillgång till bild och videomaterial men idag var det dags igen så nu passade jag på tillfället att dokumentera lite.

25.1.2018. Flisåkaren får ta det lugnt och beskedligt.

Dottern åker skridskor.

 

Snöröjning.

Det var som synes inget vidare skogsväder idag med blåst och regn och inte tilltalade det att köra hem flisved heller i det hala väglaget. Men det passade ju bra att röja snö runt växthuset, det är bättre att göra det innan det fryser till igen för då är risken för skador på plasten större. Lämnar man allt för mycket snö längs sidorna på växthuset finns det risk för att plasten brister eller töjs ut. Plasten är ändå ganska seg men det finns naturligtvis gränser för allt, på bilden nedan är det ungefär så mycket som jag brukar tillåta innan jag vidtar röjning.

25.1..2018. Snöröjning runt växthuset.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda.

7 reaktioner till “Halt väglag.”

  1. Nää man får inte va “oppstelld”. Själv har jag alltid kommit fram även om det ibland tagit lite tid. Men man oroar naturligtvis sig för hur det går i en nödsituation hinner utryckningsfordonen fram i tid eller kommer dom överhuvudtaget fram?
    I

  2. Åtminstone förr, -80 talet, fanns speciella dubbdäck för utryckningsfordon som t.ex ambulanser med 3 mm:s utstick. Dessutom med ett antal per däck som var som vargmun. Användes bl.a på den specialambulans som fanns vid Vasa Centralsjukhus som man körde prematurer (för tidigt födda bebisar) med till Universitetssjukhuset i Tammerfors. Kuvösen klarade utan 240 volt i ambulansen knappt 2 timmar.
    Syrran hade hand om dessa prematurer och var med på otaliga resor till T:fors men hon brukar säga att man absolut inte skulle titta framåt när vägen var vit och hastighetsmätaren på 160+. Hon kallade inte ambulansförarna för förare utan lågt flygande piloter! Vet inte om sparivern slagit till lite överallt men nog tycker jag att det borde vara möjligt att även för bussbolagen se till att de har ngn form av halkskydd, t.ex dubbar eller “on spot” när de ju lever på att transportera folk. Sen när en buss kanat av vägen kommer en taxi eller två och hämtar passagerarna! Hur f-n kan de komma fram. Alla slakt- och djurförmedlingsbilar har dubbdäck åtminstone fram. Foder-, mjölk- och timmerbilar har iskedjor, dubbar, sandningsutrustning till drivande axlar etc. och det är väldigt sällan man hör att ngn ghlider av vägen men bussbolagen står med tummen i mun och skriker på sandbilen. När vi gick grundskolan minns jag flera morgnar när skolbussen hade kedjor, lika ibland Haldins fjärrexpresser. Håller med om att väghållningen är en katastrof men jag tror att det lätt blir så när man privatiserar viktiga samhällsfunktioner och vinstintressen kommer in i bilden. Stora anbudsområden som gör att bara riktigt stora firmor som t.es Destia kan åta sig. När man väl fått anbudet läggs det ut på mindre underentreprenörer som får stränga förhållningsregler om när man får fara ut och ploga och inte och givetvis en ersättning som håller vattenlinjen mellan munnen och näsan.
    Under Vägverkets tid plogade man när det behövdes och tog till “vägabjörn” när det fodrades och var det
    en speciellt kostnadskrävande vinter äskades på tilläggsanslag eller så tog man ur nästa års budget men underhållet sköttes även enligt mitt korta minne betydligt bättre än i dag. Ironin i det hela är dessutom att
    de lokala entreprenörer som kommunen anlitat med lagom stora områden nog, åtminstone här, sköter sitt prickfritt till och med berömligt. Här är alla byvägar plogade och farbara varenda morgon när folk ska till jobbet, men stamvägarna är oplogade. Entreprenörerna flyttar sig efter stamvägarna mellan byvägarna men eftersom ingen är intresserad att ge dem lite bränslepengar för att släppa ner plogen så håller de den
    upplyft. Skulle ngn tänka till lite så blev även stamvägarna till en stor del plogade med väldigt moderata
    estra kostnader. Nu när Destia kommer mitt på dagen när allt är nertrampat så får de lös lite modd på mitten och sidorna och resten blir kvar som farliga iskarmar och spår. Då kommer man med lastbil och
    “magabettet” ner. Men det är för lätt och rispar bara lite på ytan. Men som de konstaterade i Terjärvrevyn
    att Vägabjörn är en djurart som har dött ut!

  3. Hej Micke, samma tankegångar där som jag förde fram på fredagsklubben senast. Det finns förare av olika slag, har själv förundrat mig över hur bra virkesbilarna tar sig fram likaså mjölkbilarna med skvalpande last och slaktbilarnas last rör ju också på sig. Bussar och lätta burabilar verkar ha problem när det blåser medan tyngre fordon klarar det bättre. Många gånger är det farten det beror på men också stillastående fordon har kanat av vägen. På bilderna i pressen verkar bussarna mest stå med nosen i diket så dubbdäck fram skulle säkert hjälpa. De lokala entreprenörerna gör säkert vad dom får och kan men om myndigheterna prioriterar telematik framom normalt vägunderhåll på landsbygden så tar medlen slut i nåt skede. Jag saknar också vägbjörnen som hade kraft nog att hyvla bort det fastkörda. Det mesta var nog bättre förr. Vad gäller utrustning på räddningsfordonen kan kanske Kalle upplysa oss om?

  4. Vi är tillbaka i den gamla tiden då man auktionerade bort fattigbarn till den som hade lägsta budet.

    Här har postgången klappat ihop och posten hamnar i lådorna ganska slumpartat. Hela byn måste sedan flytta posten till rätt låda. Fan ta alla neoliberala ekonomer som sparar ihjäl allting.

  5. Killen som bytte namn från Posten till Itella fick miljonersättning för besväret. Samma kille bytte tillbaka till
    Posti och fick igen en dusör! I fjol kom stödsammandragen 28 dagar efter det postats vid kommunkansliet 7 km härifrån. Besvärstiden hade gått ut. Nu yrar man om att privatisera åldringsvården och sälja fastigheterna för avskrivningsvärdet! Måtte fullmäktige förstå att det är högsta beslutande instans och ge sparken åt dessa f——–de småpåvar till tjänstemän med 5 års anställningstrygghet. Hjälper det inte så sätt kommundirektören överst på flyttlasset. Han är ju VD i kommunen och har det yttersta ansvaret.
    Lär redan vara under bildning en massa bolag bara SOTE reformen går igenom. Nu ska tydligen all den service som kommuinvånarna med skattemedel byggt upp kapitaliseras åt några investerare. Vilken vård vi kommer att få och billigt!! När pensionen är slut bär de väl ut sängen!

  6. Posten liksom vägunderhållet fungerar sämre och sämre. I höstas fick jag en räkning där förfallodagen redan hade varit för flera dagar sedan. När jag kollade datumen så var nog räkningen skriven och skickad i god tid, den hade bara varit på väg i flera veckor. Företaget som skickade räkningen finns på kanske 10 km avstånd härifrån. En annan gång i höstas fick kvinnan som bor i sista huset i vår del av byn lådan full med räkningar en dag, de var dock inte hennes allihopa utan borde ha varit fördelade på alla drygt 10 hus som finns här…

Kommentarer är stängda.