Hösten var sen, blöt och eländig. Det vete vi fick in hade nästan 30 % fukthalt. En del fick jag nedtorkat till 18 % men det sista var långt över 20 %. Nu har det minsann varit torkväder ! Varmt och soligt och luftfukt nere kring 30 %. Så jag har naturligtvis haft fläktarna på. Temperaturskillnader upp till 7…8 grader mellan inkommande och utgående luft i lårarna visar att det minsann torkat.
Men då jag skulle mäta fukthalten så visade fukthaltsmätaren felkod. Jag blev ganska sur för den var ny (och ganska dyr). Så jag kollade in nätet och köpte en fuktmätare för 17 euro från Kina. Knappast är den noggrann men troligen noggrannare än käppmetoden. Käppmetoden går ut på att man slår en käpp ned i vetet och går den inte att slå in så är det alldeles för fuktigt (över 25 %) men går den lätt igenom säden så börjar den vara torr (under 16 %).
Visst har jag den gamla vågmätaren med en torklampa som är mycket noggrann men det är också mycket långsam. Nån sorts snabbmätare behövs. Fördelen med den mätare jag köpte är att den har en gaffel med sladd som man sticker i säden och sedan avläser man fukthalten. Det är samma metod som fuktmätare för virke använder. Den nya fina och dyra mätaren som jag har skall ha ett prov av säden som placeras i en kopp med skruvkork. Den är snabbare än vågen men inte supersnabb. Så jag skall pröva gaffelmätaren för 17 euro.
Sedan bytte jag batteri i den fina mätaren och testade flera olika prov varvid det visade sej att det inte var något fel på mätaren utan vetet var så torrt att det gick under skalan … Det fuktigaste provet som jag hittade var 12 % medan de andra var 11 % eller under skalan. Fläktarna stängde jag av omedelbums. Med kalluftstork måste man vara försiktig på våren för man torkar lätt för mycket men jag tyckte bara att höstens vete var så blött att jag inte började mäta i tid. Mätsystemet visade också att säden fortfarande torkade.
Virkeslagringen hade däremot inte torkat så jag började i stället gräva ned en brotrumma vid ladan. Det måste man göra medan marken ännu är fuktig och mjuk för senare på sommaren blir leran stenhård. Brotrumman var bara fem cm under vägen och måste grävas ned minst ett spaddjup mer. Med gripen på skogslastaren krafsade jag upp ytan och lyfte bort brorören av cement. Jag ville ta dem till vara för cementrör är av bättre kvalitet än plast. Då man gräver upp cementrör så hör man genast då skopan (eller gripen) tar i cementen men plast gräver man lätt sönder.
Orsaken till att brotrumman måste grävas ned djupare är att golvet i ladan måste sänkas så att den nya (begagnade) tröskan kan köras in. Den är 30 cm högre än den gamla. Det var ganska precis hur mycket det gick att gräva ned brotrumman för vägdiket måste ju dra undan vattnet också. Så det gamla avvägningsinstrumentet kom till bruk igen. Avvägningen visade att jag kunde sänka brotrumman 30 cm och ändå ha 10 cm fall till vägdiket. Det är inte mycket så jag måste se till att vägdiket alltid är ordentligt rensat från gräs och buskar. Om det blir vatten att stå i brotrumman på vintern så fryser det och man har översvämning nästa vår.
Det är tydligt att brotrumman måste grävas ned djupare.
Det går ganska bra att “gräva” med gripen så länge marken är fuktig. Jag har plåtar som man kan sätta innanför gripen för att lyfta upp jorden men det går bättre att riva loss jord utan plåtarna. I ett dike med tjockt gräs kan man lyfta upp jorden ganska bra för rötterna håller ihop den men annars rinner det mesta genom gripen. Då blir det skyffelarbete.
Man skall inte riva loss den mjuka leran för det är mycket tyngre att kasta upp den då. Mjuk lera går riktigt bra att gräva upp om man tar ut trianglar och trampar föri (trampar ned spaden på sidan först). Som liten fick jag lära mej tramp betär föri då man dikade. Det är ett trevligt arbete bara man först tar bort ytskiktet med gräs och rötter med gripen. Det var inte så roligt förr då spadadiikaren skulle gräva ihop sin försörjning (inklusive en stor familj). De dog unga.
Då de första grävmaskinerna kom så var en spadadiikari och såg på då den tog stora lass i varje skopa. Han konstaterade då att nu kan noo spadadiikaren draa ååt ... Men spadadiikaren har grävt en mängd diken som förvandlat stora delar av landet från kärr och mossar till åkrar och skog. Om man ser på kartor från slutet på 1700-talet så bestod stora delar av vår by av kärr som var farbara endast på vintern då det frusit på.
Nuförtiden kan folk inte ta tag i en spade mer utan det skall vara grävmaskin till allt. Inte att undra på att en av de stora folksjukdomarna är fetma. Vi äter inte bara ihjäl oss utan vi dör på soffan. Jag såg i går en intervju med nån sorts hälsokonsulent som påpekade att gym nog är bra men det räcker inte med en timme varje dag för det blir ändå närmare 90 timmar sysslolöshet i veckan. Man borde röra på sej mer i vardagen och inte bara svettas nån timme på gymmet. Skogsarbetet är bra men det behövs litet kroppsarbete på sommaren också. Att gräva diken är inte så dumt. På våren alltså – på sommaren är vår lera så hård att man inte ens skall försöka hacka i den med skyffel.
Nu är det nya röret nedgrävt. Jag brukar använda en täckdikningshyvel med långt skaft för att få bottnen att luta jämnt åt rätt håll. Med litet vatten i rännan får man med hyveln en mycket exakt lutning. Det blev plaströr fastän jag gillar cementrör. Brotrumman måste förlängas för om vintern kör jag snö snett över den och då man kommer med släpvagnen från andra hållet så har det varit problem att svänga så tvärt. Cementrören räckte inte till.
Våren har kommit och det torkar upp. Nästa vecka lär det bli +25 grader så det blir väl vårsådd så småningom. Värmen har också fått våra sippor och scillor att blomma alldeles förskräckligt även om det börjar bli för hett för tussilagor. Vi har fullt med blåsippor, vitsippor, gulsippor och scillor. Dessutom en mängd lökväxter överallt. De har spritt sej till alla hörn av gårdsplanen. Och jag gillar blommor – mest blå. Hemligheten är att inte kratta för då förstör man de känsliga sipporna.
Glad Mors dag ! Den kanske kan firas i år utanför traktorhytten för vi börja så först nästa vecka.
Idag såg jag två arbetare stå och titta på medan de hade kopplat på ett kvasthuvud på grävskopan och sopade vid ett vägarbete, det hade naturligtvis gått mycket fortare att sopa för hand!
Du har alldeles rätt Nisse i att lite fysisk fostran icke skadar kroppen. Den här tiden på året när jag som 18-åring jobbade på K-Lantbruk som försäljare/lastbilskusk skulle handelsgödseln ut till kunderna. Väckning
kl 03.00 för att hinna till dåtida Kemira i Uleåborg till kl 06.00. Sedan till hemtrakterna för att dela ut mellan 15 och 30 ton för hand i 50 kg:s säckar. Vanligen var klockan ca 22-23.00, om man hade 30 ton. När det var klart, ny fart följande morgon kl 03.00. Ca 3 veckor höll rumban i för att starta igen när 1:a ensilageskörden var tagen i början av juli för gödsling av andra skörden. Behövdes inga godnattsagor eller vyssning när lasset var lossat på kvällarna. Visst var det tungt, men också roligt och intressant. Kl 03.00 är man liksom lite av “King of the Road” och det var bara tunga trafiken i rörelse. LA-radio hade åtminstone inte jag, men teckenspråk med lampor och blinkers fungerade utmärkt yrkesbilister emellan. T.ex vid möte om man fick en vänsterblink betydde det att kusten var klar utan “björnar” (polisen) 50 km framåt, höger motsatsen. Behöver knappast tilläggas att fysiken var i utomordentligt skick när man ryckte in till Dragsvik.
Tyvärr har nog tidens tand gjort sitt även med denhär gossen och inte är väl fysiken urusel, men visst har
väl airbagen löst ut och det kommit alltför många kilon till. Men, man måste se positivt även på det, för visst har Husmodern mycket mera att tycka om nu än när vi träffades nådens år 1979!!
Det var ett rent omänskligt slit att lasta på och av de gamla 50 kg säckarna för hand. En lastbilschaufför härifrån byn tog livet av sej med lastandet (hjärtslag tror jag). Nu lastar de av med kran på 15 minuter och det missunnar jag dem inte alls. Kroppsarbete är bra men det får väl vara någon måtta med det.
Jag var i min sämsta kondition som 30-åring då jag i många år bara suttit vid skrivbordet och jobbat med min forskning. Men då hade jag helt enkelt inte tid att vara i skogen. Det är fel på hur arbetena är organiserade nu då folk inte hinner röra på sej. Sådan arbetsfördelning är helt av ondo.
Vardagsmotion är närmast det att man går i trapporna i stället för att ta hissen och promenerar litet i stället för att ta bilen eller bussen.
Jo, 600 50 kg:s säckar på en dag och flera dagar efter varandra höll nog aptiten uppe! Grannen sa för ett par dagar sen att människan håller på att degenereras för hans konstgödsel leverans bestod av 25 kg:s
säckar. Egentligen var det inte så omänskligt som det låter. Teknikfråga. Man ska inte bära säckarna utan
låta tyngdlagen göra jobbet och ha säcken på axeln. Men iaf, skulle ngn vilja ha mig att lossa 30 ton 50kg:s säckar idag, tror jag nog att jag skulle andas bara åt ett håll, men när man var ung och säcken var
4 kg tyngre än lossaren gick det bra!
Hm Micke . För att få på 30 ton på ett lass behövs det släp och den tiden kom E kortet tidigast vid 21 år.
Minns en gång när jag lastat cemntlavar i Pargas och ovanpå bergullsbalar så volymen var fylld till max. Blev tagen av polisen i åbo de tyckte min lastbil gick så djupt. (Det var före luftfjädring) De beodrade mig öppna bakdörren och där var barra bergullsballar, de beordrade mig öppna sidodörren och där var cementlavar under och bergull ovanpå. Vi såg det på långt håll den var tungt lastad så de stolt. Fram med fraktsedeln(det var bara flygarna på den tiden som hade våg(vågar). Centlasset var i olika partier så det fanns ca tio olika fraktsedlar. Nåja jag visade väl sju, åtta fraktsedlar och de räknade flera gånger och det blev inget överlass men långtradarn var nog tung lastad så de hade nog sett rätt de också. Det blev en sån där vin/ vin situation.
Det var på den tiden vägar och broar var i skick och max last 56 ton. Nu väger långtradarna hur mycket som helst medan många broar är de samma och många vägar har inte asfalterats efter det. Det var storindustrin som drev igen det i kombination med något miljötänk, färre antal bilar/ton. Själv undrar jag ännu ,dåliga vägar(på många ställen) och jätte tunga fordon.
Minns jag rätt var max last 48ton på sex axliga fordon, sedan kom 56 för sju axliga. Bla stockbilar fick ha lagligt 60ton på vintern. Idag säger ja pass. Det är som med stödblanketterna till sist går det över huvudet på en normal människa om man inte minst är doktor. Det var en liten pik åt myndigheter och ingen specifik människa.
De dagar det var 30 ton var det två lass, ett från Oulu och ett från Vasklot. Dagens tradare börjar bli nästan omänskligt stora. Har varit i veckan och röjt slänterna på en byväg. Efter vägen bor en trafikant med djurtransportbilar och han ville ha fri höjd under träden ca 4,5 meter för hans djurbilar är 4,40 höga!
Mäktiga pjäser!
Jag körde cement och nisse flyttade betongringar enligt de lärda. Vi säger också som nisse på gammaldialekt.
http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/cement-eller-betong.
Det ser ut som kalle inta vaknar före kommande kommunalval men då ser jag det som ärligare att han slänger in handduken redan nu. Är man politiker måste man tåla lite mera än en vanlig bond/bloggare.
Tack nisse du har varit bra på gång och Christer går väl ann som ett annat jehu vid den här tiden på året.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Jehu_(uttryck)
Jäär säär vi simentringar.
Hade hårt på G i fjol att exportera spannmål till baltiska länderna för priserna på spannmål där är ju betydligt bättre än i Finland men den lägre tillåtna fordonsvikten i Estland gjorde att det bara skulle ha varit möjligt med ett större “Nuppilass”. +:ar man på färjavgiften så skulle marginalen ha blivit alltför liten.
Tanken var att spannmålen skulle ha gått direkt från gård i Finland till kund i Estland men skillnaden var trots allt för liten i pris.