Denna lilla märkliga historia passar så bra ihop med Nisses förra inlägg att det får bli en egen liten historia. Tänkte först kommentera Nisse, men vi tar det såhär istället.
Nu i pausen mellan grödorna har jag passat på att byta ut lite delar på tröskan. Inte för att mycket på Claas behöver bytas, men något liebett nu och då går åt sig och som denna gång då – ett liefingerpar.
Att byta ett liefinger är inget man behöver vara ingenjör till så jag gav mig ganska oförberett på jobbet. En av skruvarna var krökt på undersidan så det blev att skära bort den med vinkelkapen. Fortfarande ingen dramatik i det hela. Det som dock började jaga på lite var att det pratades flitigt om stora inkommande regn i radion så jag började fundera på att inleda rapströskningen efter att fingret var bytt. Det blev alltså lite mera allvar i situationen.
Nu hör det till saken att jag i en bänk i garaget haft några lådor med gamla tumsskruvar och lite annat smått och gott som stått orört sen tiden pappa huserade på gården. Jag har för min del aldrig under 30 års tid använt nånting ur någon av dessa lådor. Därför bestämde jag mig i söndags för att dom får gå till metallåtervinningen, och det redan samma dag. Det som jag inte behövt på 35 år kan jag nog inte behöva framöver heller – så gick resonemanget. Nåja, det gick som det gick, dagen gick för snabbt och nån sväng till metallåtervinningscontainern blev det inte i söndags.
Nåja, nu kan den framsynte redan räkna ut vart detta bär. När den avskurna bulten skulle ersättas hittade jag ingen passlig i mitt skruvlager – och det är ändå rätt omfattande.
Däremot fanns det flera stycken i lådan som redan låg på flaket som var på väg till metallåtervinningen.
Så efter 35 års av väntan skiljer det 20 timmar mellan avyttrandebeslut och behov. Det går liksom bra ihop med min livsåskådning att någon eller nånting håller ett öga på oss och griper in når dom riktigt dåliga besluten håller på att tas. Nu var inte detta något livsavgörande, rätt bult hade nog funnits i närmast skruvhandel, men det sparades ju in en resa på 40 kilometer. Däremot gick så mycket tid åt till letandet att det inte blev nån rapströskning i går. Få se hur det blir idag.
Man kan ju inte med bästa vilja i världen säga att rapsen ser bra ut. Undrar hur många generationer som finns med på bilden. Som synes finns både åldringar, ungdomar och barn med. Suck. Rapsblommor i slutet på september.
Det vanliga är väl nog ändå att man behöver något strax efter att man slängt det. Enklast är väl att aldrig slänga något, fast då hittar man heller inget fast det nog finns i lagret.
Håller med! Jag brukar inte kasta så mycket men skulle gärna vilja. Om man tänker logiskt så om man tar bort det som inte behövs så får det som behövs mer synlighet. Har man allting blandat så hittar man inte det man behöver trots att det finns.
Då det gäller livsskådning så tror jag att vissa saker händer oavsett. Vi tror vi har full kontroll men har vi det? Ibland blir saker som vi tror blir bra dåliga och vice versa. Lantbruk återspeglar detta många gånger. Vi har en favorit i odlingsplanen som vi tror starkt på men på hösten är det ibland annorlunda. Ända favoriten som klarar sig alla år är viltåker och vallen. Tror inte alla håller med mig då det gäller viltåker. Jag kan tillägga att om glyfosat används i odlingssystem så lyckas både grödor och viltåkrar bättre.
Kan man inte lita på att ens tyskarna har millimetergängor ? Jag gillar gamla MF-traktorer men svär över tumsgängorna varje gång man skall reparera nånting.
Nu har jag gått över från att kasta bort tums skruvar till att sätta upp ett lager av dem eftersom de förekommer litet här och där. Något fullständigt lager blir det inte men ibland är det fråga om att köra eller vänta en vecka. Mitt lager är redan nu stort så jag vill inte fördubbla det.
Farsan slängde nästan aldrig nånting och jag är ännu värre. Men som han brukade säja så kräver ett skrotlager “ein förskreckligär åårdning å ein braa laagärkaar”.. Nu har jag det bra för brorsan är bra på ordning men han slänger bort för mycket. Så han ordnar och kastar bort gammalt skräp och jag plockar in det tillbaka. Tydligen skall man ha bränt fingrarna tillräckligt de senaste 50 åren för att lära sej spara gammal skrot.
Konstigt att Kalles Claas har tumsgängor till fingren!? Min 48:a -99:ans modell har nog mm-gängor. Kalle nämnde en gång remspänningen till generatorn. Jag hade också problem med den. Hjälpte inte vad man förstärkte och donade likt förbannat darrade den sönder och t.om sprack av materialtrötthet till sist. Botet kom när jag ändvände remspänningen så belastningen kom andra vägen. Sedan dess har den hållit…. Brexit var väl väntat redan vid britternas EU-inträde. Sa redan då till Husets Härskarinna att dom som är så konservativa att de använder styvnackat tum och fot när resten av EU använder mm lär inte hållas med länge.
Den där 10-års (ibland betydligt längre) mellanlagringen innan Eko-rosk är ibland ett livsuppehållande villkor som besparar både kostnader och spring. Problemet är ju att veta var allt finns. Var inget problem förr när man var ensam, men nu är vi två i verkstaden och den yngre av oss är vän av ordning. Något han
med största sannolikhet ärvt av sin mor. Betyder att när han “ordnat upp ” i verkstaden sätter jag halva dan
på att hitta prylen som jag visste EXAKT var den fanns!
Ett gammalt talesätt lyder: “Att hålla ordning är ingen konst, men att behärska ett kaos fodrar ett geni”!
Tolka det som ni vill!!
Nu sedan brorsan blev pensionerad så är vi tre som plockar in saker på fel ställe …
Aj aj brorsan! Du ska int rådda till det
Mitt varma medlidande Nisse!
Nå, jag får ju massor med hjälp också. Men det är lustigt hur folk kan ha olika logik. Farsan och jag satte i tiderna in saker enligt helt olika system och jag kunde för mitt liv inte hitta det som han satt undan …
Hmm, om du frågar honom så har han en klar uppfattning om vem det är som egentligen står för råddet :-).
Jo, jag som kontorsarbetat hela livet vet precis vad det som vi kallade “hallittu epäjärjestys” var, man visste nog i vilken pappershög det sökta dokumentet låg – fast det tog någon minut att hitta det vid behov… och samma gäller hemma när ett specifikt verktyg behövs…men har man en gång fått för sig att sätta det någon annanstans så gudbevare att man hittar det sedan. Har tagit som princip att ALDRIG flytta om i “verkstaden/förrådet” om inte hela parken måste ommöbleras, och då får man ta allt från början igen! Och lämna aldrig något “jag sätter det nu bara ur händerna” på ett udda ställe! Telefonen hittas ofta genom uppringning via någon annan telefon då man glömt i vilken ficka den senast lämnades, men skiftnyckeln och skruvmejseln brukar inte svara på en uppringning.. en gratis idé för en patentnisse att ta vara på??
På den tiden då jag jobbade i Otnäs så hade killarna på Räknecentralen stora högar med papper (mest utmatningar) överallt på bord och hyllor och på golvet. Men de visste precis i vilken hög de skulle börja gräva. Den populäraste skylten var “A clean desk is a sign of a sick mind” (Ett rent bord tyder på sjukt sinne) … Du nåde om någon vågade städa upp i deras högar !