Tiden går fort när man har roligt sägs det ju… och visst är det så! Men, ibland springer tiden också fast man har mindre roligt…
Berg och dalbana är ju roligt, åtminstone så länge de är lagom fart, och de är lite det mitt liv har varit den senaste tiden, och det bara fortsätter…
Sedan jag skrev senast har jag hunnit köpa 5 getter, skadat vänster knä och hoppat på kryckor i nån månad, åkt helikopter, utbildat mej till mathantverkare, anmält mej till en kurs till att bli biosfärområdesambassadör, gått en kortkurs i fiskhantering och anmält mej till en annan kurs i fiskhantering, upplevt Nidarosdomen i Trondheim, kört bottenviken runt och så naturligtvis allt dedär vanliga vardagliga 🙂
Men, jag tänker inte börja skriva om allt nu, för de kommer ingen att orka läsa, men, bland allt dedär, och de som påverkat mej ganska mycket dagligen, och nånting som jag aldrig kommer att komma ifrån, var ju de att jag i påskas skadade mitt knä.
Ren och skär drullighet.
Ett av husen på gården håller på och kommer ner av sej självt. De är hundra år, gammalt och ruttet, så jag sku elda upp lite bitvis av det. Jag sågade av brädor och plockade dem med händerna och kastade på brasa. Nå, så va där ju då en bräda som jag inte sågat av helt igenom… Jag sku ju då va lite cool och sparka av den i tjusigaste ninja style… Nå… de gick ju inte riktigt planenligt… jag slinta, och vingla, och ramla, och i hela händelsen som totalt tog bara någon sekund så vek sej vänster smalben rakt åt höger i någon vända på nåt vis. Knäskålen ur, främre korsbandet och ledbandet på insidan av knäet av.
Där låg jag i den lilla snö som fanns kvar 2 april och krälade. Det svartnade lite för ögonen, och svetten rann. Jag fick av mej jackan och hängselbyxorna så jag fick satt snö på knäet. Jag fick fram telefonen efter en stund men det brände i hela benet och jag fick varken fram ord eller meningar när jag ringde pappa, men, han förstod att nu var det nog inte riktigt bra…
Pappa och systers sambo Tommy va som tur på holmen, och jag fick snabbt hjälp att komma in i värme, och vi ringde efter ambulans.
Då, 2 april var en av de sista dagarna som det gick att köra med bil över isen hit till holmen, så pappa var och hämtade sin bil, och så bogserades jag in i bilen och iväg till Kirjais för att möta ambulansen… men det kom ingen ambulans. Gränsbevakningens super puma, helikopter kom istället.
Det jag tydligast minns var att jag sitter i pappas bil, tårarna rinner ur ögonen som vatten i niagara fallen, benet känns som ett enda stort ont som inte är av denna världen, och så ser jag hur helikoptern sakta sänker ner sej ovanför isen bakom bilen. Det enda jag tänkte just då var ” jag vill inte åka helikopter!!!”
Men, en stund senare kommer två män och tittar på mej och frågar lite frågor. Det bär iväg till en närbeliggande åker, och så packar dom ner mej på en bår och in i helikoptern bär det och så iväg till Åbo. Efter bara några minuter landar helikoptern på flygfältet och jag får åka ambulans till ÅUCS.
Så vidare snygga spiror har jag inte att visa upp, men, poängen är att se skillnaden hos mina två knän på över bilden, och järn-gärsgården jag fick ha runt benet på nedre bilden, vid knäet ser man skumgummitossarna, själva leden, och på båda sidor längs benen fanns alltså flatjärn för att hålla benet rakt. Allt annat än smidigt, men väldigt, väldigt bra och i synnerhet nödvändigt för att benet skulle hållas.
Efter den resan så fick jag hoppa runt på kryckor någon månad, och en korsbandsoperation skulle bli på höstsidan. Tanken var att ledbandet på insidan av benet skulle kunna växa fast tillbaka, så länge det inte vinglar iväg snett igen. Men, så väl gick det inte. Ledbandet sitter inte fast som de ska, och jag kommer att behöva två nya ledband. Knäet är ostadigt, och vingligt. Det hålls nog som de ska, för det mesta, men sen emellanåt mitt i allt så vill de va vingligt. Efter att jag fick lämna bort stora järnstödet så använde jag mej av ett mindre stöd för knäet, men, kråpligt va de…
Svårt att böja, stelt och vingligt har de varit hela sommaren, men, de har nog gått på nåt vis iallafall, och nu är hösten och snart också vintern här.
Dagen D för mina ledband är 5 december. Så till vida att inget oförutsett händer.
Efter det kommer jag att hoppa på kryckor igen någon månad. Förhoppningsvis kommer jag väl att vara i någorlunda skick till lamningen… De är vad jag hoppas på.
Man har ju hört att bondeyrket är ett av de mest olycksdrabbade yrkena. Jag har alltid tänkt att bara man är försiktig och eftertänksam osv… Så klarar man sej nog. Men, en olycka händer så lätt… Det är nog bara så… När man minst anar det, så slår olyckan till.
Och jo… Många många många MÅNGA gånger har jag ångrat min lilla oskyldiga ninjaspark…
Oj Lotta, vad roligt att höra av dej igen; ser fram emot rapporter om allt annat som du har gjort (vi läser nog allt!). Jag skadade mitt vänstra knä också (dock mycket lindrigare) så känner full sympati. Håller tummarna att allt går bra den 5te! Och hoppas att höra av dej igen i fortsättningen!
Aj-aj-aj – det där var inte roligt. Men du är minsann inte ensam om olyckor. Jag har ännu kvar en riktigt öm punkt på armbågen som jag slog i ett schaktblad med full fart för ,många år sedan. Man borde ju bli klokare med åldern men tyvärr är det mest för att jagf inte orkar härja mera som det blivit mindre :-). Det går inte att springa och hoppa som förut.
Hoppas operationen går bra och att du tillfrisknar snabbt !
Roligt att se dig skriva på nytt! Lantbruket hör nog till de farligare yrken. Ofta tänker man att okej det kanske händer andra men inte mig. Ofta sker olyckan då man minst anar det. Man borde ta vara på varje dag för man vet aldrig vad morgondagen för med sig. Överlag får man väl konstatera att vi människor uppskattar för lite bassaker och fixera oss för mycket på status, prylar och egendom. Hoppas den 5:e går bra, att du får hjälp med arbeten på gården och att vi får höra mer av dig!
Bekanta plågor som ger en rysningar då man tänker bakåt.
Mitt knäproblem fick sin början när vi spelade ishockey i högstadiet. Skulle sparka bort pucken framför mål men skridskon skar fast i isen och knäet vreds inåt och foten utåt. Läraren tyckte ändå att det inte va nåt att bry sig om, det går nog om. När jag kom hem var svullnaden så stor att jag med knapp nöd fick byxorna av mig. Det blev en resa till sjukhuset (ingen helikopter dock) för att tappa vätska ur leden och några veckor på kryckor, ledbanden töjda men inte av. De slappa ledbanden ledde sen till att knä hoppade ur led nu som då när man slintade till.
Blev senare i militären nedklassad till B2:a efter en plågsam undersökningsvecka på TILKA. Blev erbjuden operation där men vågade inte låta fältskärn öppna knäet.
Med åren har ledbanden styvnat till och man hoppar inte så ofta över diken längre så det har blivit bättre även om man när man blivit trött känt att leden sviktar och visst har det svullnat till lite under nåt längre skidlopp. Fick rådet av läkaren på TILKA att hålla benets muskler i trim då goda muskler kan kompensera slappa ledband. Så därav försöker jag skida lite vintertid.
För många år sen i samband med en novemberstorm tänkte det ändå gå illa med knäet. En taklucka hotade lossna på växthustaket så jag klättrade upp för att fästa den med några spikar. Stormvinden tog dock tag i luckan och kastade mig över kroppåsen, knäet fastnade dock i nocken och jag undslapp glida ner för plasten med huvudet före. Knäet vreds dock så illa att brosk på ledytorna skadades. Efteråt fick jag problem med att knäet gick i lås och senare blev det titthålsoperation för att snygga till broskytorna. Bra blev inte knäet men det slutade gå i lås i alla fall vilket är ytterst besvärligt då man går i trappor.
Vårt yrke är farligt så det lönar sig att tänka efter före men ibland är olyckan framme. Jag har ändå haft tur även om det varit nära ögat några gånger.
Lycka till med operationen och riktigt roligt se dina texter här i bloggen igen. Ha en trevlig lillajul!
Trevligt att höra av dig och lycka till med operationen.
Hej o välkommen !
Gissa om du är efterlängtad här på bloggen, o dina ulliga gulliga fyrfotade. Men vilket äventyr du haft o ännu kommer att ha innan knäet är återställt. Hoppas nu innerligt att det blir bra, för du behöver dina ben i många många år ännu. För sisådär 30 år sedan fick mitt knä en skada av ren dumhet då oxå, var på hösten opp i släpvagnen o kastade bort jordklumpar som kom opp med sockerbetorna, så hoppade jag ner o benet vek sej på nåt konstigt sätt, där blev jag på marken i leran tills gubben kom för o tömma tanken, han fick halvt släpa in mej o så iväg till läkarn bar det, sen blev det titthåls operation .. har klarat mej rätt så bra sen dess , men vätska har dom tagit några gånger bort nu de senaste åren då det svullnar till det dubbla o är sjukt… Visst har vi bönder ett “farligt” yrke på många sätt, men som sagt vi gör ju oxå “dumheter” som man inte tänker på då man jobbar på. Du har gått många olika kurser så om bondejobbet blir omöjligt så har du nåt i “bakfickan ” som reserv..
En bra fortsättning o lycka till , allt ordnar sej nog 😊 kram ..
Här i östra nyland har vi nu ett tunt snötäcke passligt till 1 advent .
Roligt att du skriver igen! Hoppas allt går bra den 5:e och att du får hjälp med arbeten på gården! Olyckor sker när man minst anar det och alltid lätt att vara efterklok.
Då det gäller captcha koden så hoppas man det blir bättre. En gång meddela det att koden var fel men igår då jag skrev var den så tydlig att jag kan inte förstå att kommentaren inte publicerades.
Häftigt att Charlotta är på banan med bloggandet igen som motvikt till “herremannaväldet” (tänkte skriva “gubbväldet”, men det lät för j–ligt). Alltid intressant att höra om fårskallar och livet i skären!
Samma erfarenhet som Johnny om koden. Försökt 3 ggr och har banne mig haft rätt kod och åkt i papperskorgen. Varför inte slopa hela CAPTCHA-koden? Menar detta är ju inte precis Pentagon utan en blogg…
Jo, vi kan nog slopa den men vem gallrar sedan ut tusentals skräppost ? Per dag. Det är för jävligt med nätet numera.
Eller så kräver vi registrering och inloggning av kommenterarna. Visst, man kanske tycker det hämmar kommentarsmängden men sån himla mängd kommer ju inte in ändå.
Skrev just ett inlägg med det for åt helvete för hundrade gången.
Jag ser inte skillnad på små och stor bokstav.
Bra du är med igen ! Det behövs minst en djurbonde(helst fler) för att kalla det bondbloggen.
Har också bränt flera kommentarer med cazzzz coden
Kommentatorerna borde också få in bilder och film på kommentarer så skulle det bli mera levande !
Nä här kom det tydligen !