Nä, inte vädret. Det är fint med litet minusgrader och litet snö. Men det är dystert att inte kunna börja med skogsarbetet för Zetorn ligger sönderplockad på verkstadsgolvet.
Jag har fått nästan alla reservdelar som jag behöver men dumt nog beställde jag inte ny vevaxel i tid och nu finns den inte mera i lager. Den kommer den 21 december men jag hinner knappast få den före jul. Och man kan inte skruva ihop traktorn utan att ha vevaxel.
Det blev en veckas arbete med annat. Flismataren gick sönder igen och så måste jag plocka in allt före snön kom. Nog är det underligt att man med 70 års erfarenhet inte kan få in allt i tid förrän vintern kommer.
Flismataren har ett konstruktionsfel. Den har tallrikar som drivs runt av skruven för att hindra flisen att bilda valv. Visst fungerar det – så länge den är ny. Men då skruven slits så kommer tänderna förr eller senare att komma precis mitt emot tänderna på tallriken och så sitter den stenhårt fast. Då brister drivkedjan.
På bilden ovan ser man att översta skruvgängan kommit prcis mitt emot tanden på tallriken och då brister kättingen. Det syns också bra att skruven blivit ganska sliten. Jag var tvungen att ta bort tallriken helt. Det blir inte samma stenhårda låsning med en tallrik men jag måste då skyffla flis varje kväll eftersom den inte rasar ned på ena sidan.
Jag försöker nu fundera ut någon omrörare som fungerar i stället för tallriken. Vibratorn fungerar tillsammans med tallriken men inte utan tallrik. Det är inte lätt för då man fyller på med flera skopor flis så är det mycket tungt att få omröraren att röras.
Det här är ett exemple på konstruktiv tidsbomb dvs. en konstruktion som förr eller senare ställer till ett elände. Ett annat exempel är modernt byggande. Eftersom de envisas med att sätta in plast och andra dåliga material så blir det mögel och det är konstruktivt mögel. Barnbarnet går i en skola som “sanerades” och efter ett halvår är där mögel igen … Hela den moderna byggtekniken borde saneras.
Nu då jag tvingas vara hemma (inte i skogen) så märker jag att det finns en massa arbeten som borde göras men blivit uppskjutna hela sommaren. Jag har uppdaterat flera datamaskiner och det är ett arbete som tar mycket tid. Krånglar det (och det gör det förstås) så kan det gå flera dagar till en uppdatering.
Så har jag tagit itu med räkningar som skall betalas och beställningar som skall göras. Skrivbordsarbetet på ett jordbruk tar en massa tid. Så länge man har utomhusarbete så skjuter man upp skrivbordsarbetet till vintern. Nåja, nu är det vinter. Så det är väl bara bra att jag måste syssla inomhus.
Ladans golv är inte riktigt färdigt än heller så jag lägger pussel med bräder och blankor i tre lager. Visst märkte jag ut allt virke då jag tog upp golvet men det blev så mycket ändrat att man inte kan lägga det tillbaka på samma sätt.
Om jag inte kommer ut i skogen på ett par veckar till så hinner jag kanske sköta om allt möjligt som jag skjutit upp länge. Och det är ju bra.
Men dystert är det att inte fara till skogs …
Jag har många gånger förundrat mig över hur de gamla gubbarna som byggde t.ex min hemgård 1858 bara fick till det som de fick. Jag menar, de hade ju knappt annat än bilyxa och någon smidaspik men se bygga hus som håller i flera hundra år av trä, det kunde de. Hållfasthetsberäkningen gick ut på att man tog till så det höll. Dessutom valdes virket redan i skogen till sitt ändamål. Fönsterkarmarna av tätvuxen, kvistfri furu och under karmen ett helt näverstycke som ångades så det omslöt första stocken under fönsterkarmen så ifall vatten av någon anledning kom in under karmen rann det av. Enligt berättelsen så städslade min förfader timmermannen på tre år när gården byggdes och när man synar konstruktionen nogrannare så fattar man nästan inte om tre år ens räckte. Brädfodringen är fortfarande original, gjord av utvalt virke med fibrerrna rätt väg (för att stöta ut vatten) och med olika urgröpningar, vattenskåror och luftspalter. Har fortfarande kvar hyvlarna som timmermännen använde och bara till täckribban i brädfodringen fodrades fyra olika hyvlar.
Behöver knappast tilläggas att jag är rädd om dom. Stockarna som användes i de sk “mullbänksgruderna”
låg rakt i myllan under huset. Men de ruttnar inte för man drog dem genom glödande kol och ytimpregnerade på så vis.
I staden har nästan alla offentliga byggnader och skolor från 70-talet sanerats eller rivits pga fukt och mögelproblem. Vid varje bygge måste finnas en ansvarig byggmästare. Givetvis kostar han, men var finns de ANSVARIGA byggmästarna när bokhyllan far genom vardagsrumsgolvet pga fel konstruerad torpargrund, eller skolan byggd på 80-talet måste rivas? Eftersom dessa gentlemän nog tar betalt kunde man ju också fodra ett visst ansvarstagande som ju titeln säger. Minsta lilla privatföretag ska ju certifieras hit och dit och blir nog ganska fort ersättningsskyldigt om något går snett. T.om måste snöröjarna kunna visa upp en gällande ansvarsförsäkring utifall att man råkar i misstag skicka Mandas postlåda i omloppsbana eller upptäcka att den bulliga snödrivan faktiskt var en nersnöad VW-bubbla med betoning på var.
Tyvärr tycks inte sådant som ansvar gälla ansvariga byggmästare, åtminstone har jag inte hört att de skulle ställas till svars. Certifiering… egenkontroll…?
Jo, de gamla timmermännen kunde minsann bygga hus som håller hur länge som helst bara man ser till att taket inte läcker. Och när dagens dårar river de kärnfriska stockhusen och bygger moderna mögelhus i stället så är det så man kunde gråta blod …
Certifikaten duger inte ens till att torka sej i bakändan – de är fullständigt värdelösa liksom nästan allt annat numera. Jag brukar säja att de kompetenta inte behöver behörighetspapper utan bara de inkompetenta. Så behörighetspapper är ett bevis på inkompetens :-).
Fy tusan för dagens samhälle. Tur att man inte lever för evigt utan snart kommer bort från denna korkade jämmerdal (fast jag måste sköta stället ännu en tid så att ungdomarna hinner bli pensionerade :-)).