RIP Spöötje.

Den eländiga starten på året verkar fortsätta. Inte nog med stormfällning av skog, frugans sviktande hälsa och en vän försvunnen i snöskred, nu blev det kattbegravning också.

Min trogna jaktkompis fick jag lov att förpassa till de sälla jaktmarkerna ikväll. Katten hade tydligen smitit in i stokerutrymmet i går kväll då jag kontrollerade hur mycket flis som återstod i fickan. Hon brukar följa med mig under mina kvällsrundor i hopp om att vi hittar nåt möss att jaga, igår såg jag dock inte till henne men hon hade tydligen obemärkt smugit sig in. Under natten verkar hon sen ha fastnat i inmatningsanordningen så att ena tassen blivit halverad. Fanns inget annat att göra än be grannen komma med bössan.

Spöötje (spöket) var som namnet förtäljer ingen vacker katt men en väldigt god jägare som varit med om mycket. Jag hade dömt henne till döden redan för många år sen då hon i samband med att hon ynglade lade ut hela livmodern, men under tiden jag sökte efter nåt att slå ihjäl henne med hade barnen förbarmat sig över henne och kvickt åkt till veterinären för operation. Det blev inte billigt men jag är nog sist och slutligen glad över deras tilltag för vi har med åren byggt en speciell vänskap då vi med gemensamma krafter gått igenom skrymslen och vrår i jakt på möss och råttor. Spöötje skulle ha om jag räknat rätt blivit 18 år nu till sommaren och jag kunde inte tänka mig att hon skulle bli tvungen att genomlida ålderdomen på tre ben samt klorna förstörda på andra framtassen. Hon fick nog det bättre i katthimmelen. Tack för åren och vila i frid.

Författare: Christer

Har sysslat med odling sen jag tog de första stegen ut på åkern för att granska om "groddan ha komi opp". Fårfarmare var jag i ett 15-tal år efter att som 9-åring köpt en betäckt tacka för barnbidraget. Utbildade mig till trädgårdsmästare och jobbade 10 år som arbetslärare på trädgårdsskolan vid Korsholms skolor innan vi år 1988 köpte gården här i Långmossen. Gården har sen dess specialiserat sig på odling av grönsaker på friland men vi odlar också spannmål samt bedriver skogsbruk. På senare tid har gården, på förslag av våra amerikanska släktingar, kallats FinneFarm och och numera med tillägget db (dödsbo) efter fru Eivors bortgång hösten 2019. Ett familjeföretag som sysselsätter mig, äldsta och yngsta dottern på heltid samt mellandottern på deltid. Min son som lämnade oss i augusti 2009 jobbade också på gården vid sidan om sitt jobb som skogsmaskinsförare. Ännu en tragisk händelse drabbade oss i juli 2010 då vår produktionsbyggnad brann ner till grunden. Vi har nu byggt upp byggnaden igen och återanskaffat en stor del av inventarierna men ännu fattas en del maskiner för spannmålsodlingen och skördemaskin för grönsakerna. Mina inlägg här på Bondbloggen färgas säkert av dessa tragiska händelser eftersom de starkt påverkar det vardagliga arbetet men försöker ändå beskriva livet här på gården i en positiv anda. Visa alla inlägg av Christer