Att inte vara blåst

I mitt förra inlägg tangerade jag filosofin att det är lättare att skriva om motgångar än medgångar. Föga anade jag då att blåsvädret som höll på att skapas utomhus just då jag skrev det skulle lägga mig i ett sådant läge att jag skulle bli tvungen att skriva om en medgång – hur det nu sedan kommer att gå.

Att vårt samhälle drabbades av storm kan inte ha undgått någon. Ej heller det att stormen i fråga ställde till en massa bekymmer för alla och envar är inte heller nån nyhet. Egentligen verkar det vara ganska få som gått skadefri ur eländet, om inget annat så har många varit länge utan el och det kanske t.o.m finns nån som är det ännu – 10 dagar efteråt. Listan på skador kan göras lång, fallna träd, skadade och bortblåsta tak, nerkylda hus och allmänt besvärligt för alla och envar.

Utom för oss

Faktum är att så långt jag har kunnat konstatera så har inte stormen ställt till något alls som är värt att nämna om i den del av världen som jag kallar vår. Om jag skall vara helt ärlig fattade jag inte ens hur mycket det blåste medan det pågick. Visst, Lovisa och jag var ute och stormsäkrade växthuset på kvällen, men det tål överlag inte så mycket vind så det var inget dramatiskt i det. Inget elavbrott heller utan elen var standby under hela tiden. Faktum är att jag gick och lade mig med ett fånigt flin på läpparna – återigen hade väderlekstjänsten bommat i sin prognos, inte blev det ju nån storm. Trodde jag. Det var följande morgon när jag konstaterade att mina kollegor haft minst sagt fullt upp under natten som det började gå upp för mig att det nog blåst minsann.

Hur är detta möjligt då? Största orsaken är förstås vindriktningen, nordöstlig vid betyder att gården är skyddad av skog helt och hållet, så det måste nog ha varit den största avgörande faktorn. Helt skadeolidande blev jag förstås inte, visst har ett antal träd fallit i skogen men inga ohanterliga mängder och framför allt inte i högar, utan ett här och ett där.

Det som kanske ändå förvånar mig allra mest var att plåttaket på min enda plåttaksbeklädda lada klarade sig, det var på väg bort i en försiktigare vind för några år sen och spikades behjälpligt fast tillfälligt så det var jag helt säker på att kunde letas långt från ladan. Men inte ens det. Alla träd på tomten stod kvar följande morgon.

Det verkar som om man för en gångs skull har stått i den hage där gräset var grönast och det känns förstås bra. Men visst kändes det orättvist när man tittade till förödelsen hos grannarna som hade rena rama plockepinn med fallna granar på tomten. Tre grannfastigheter var strömlösa i 48 timmar och det kändes ju nog en smula orättvist. Som tur är kommer matarledningen med elström rakt över åkrarna till vår transformator och eftersom gårdsledningarna är nergrävda sen ett år tillbaks är inte vår elförsörjning såå utsatt för fallande träd, men felet kan ju förstås uppstå längre bort.

Hur som helst får man ju sig nog en tankeställare över hur små och sårbara vi är när naturen går i baklås, och oavsett hur man bröstar sig över uteblivna skador så skall man naturligtvis ha två saker i åtanke – det är turen som avgör och nästa gång kan det vara min tur att råka sämst ut.

Men denna gång gick det bra.