Jag vet inte vem du är, jag vet inte om du är min vän. Men, jag vill ändå önska varenda läsare en en glad vändag!
Det har senaste tiden varit mycket prat om ensamhet. Väldigt många känner sej ensamma. Eller är rädda för att bli ensamma. Jag tycker det också är på tiden att kanske sätta en liten strålkastare på ensamhet ur ett bonde perspektiv. Mitt perspektiv… Jag har funderat länge på att skriva nåt om ämnet, men de har liksom inte blivit av… Men nu ska jag försöka samla ihop ett bottenskrap av mina tankar om ensamhet… För, bönder är ofta ensamma. På olika sätt. Främst är de kanske det att bönder ofta jobbar ensamma. De tillbringar många, många, MÅNGA timmar om året ensamma i och med jobbet. Har de tur jobbar frun/flickvännen/mannen/pojkvännen också på gården, men de är väldigt få förunnat. Frun/mannen kanske jobbar med annat än jordbruket, så de ses bara nån timme på kvällen, eller så kan de vara så att man inte har nån fru/man. Då kan bonden vara ensam från morgon till kväll. Dag ut och dag in… Då blir det viktigaste man har släkt och vänner. VÄNNER! Riktiga vänner. Hur man definierar riktiga vänner är ju upp till var och en, men, de växer inte på träd…
Så, många är ensamma. Väldigt mycket. Jag är ensam. Väldigt många timmar i veckan eftersom jag jobbar ensam på min gård, jag jobbar ensam i skogen, jag äter oftast lunch ensam och jag bor väldigt avsides, så de viker inte in någon sådär i förbifarten, och kommer någon så blir man helt förundrad och undrar vad i hela fridens tider vill dom nu? Så, för det mesta är jag ensam. Jag trivs med ensamheten, till en viss gräns. Jag är ju inte helt utlämnad till mitt öde, jag har vänner och så finns ju familjen på samma holme, och så bor Mathias med mej. Så inte är jag ju ensam på direkten, men, visst kommer ensamhets känslan krypande in under skinnet emellanåt… Och jag vet att jag inte är ensam bonde om den känslan. Är de kanske så att bönder är mer ensamma än övriga yrkeskategorier? Sen är ju frågan hur man ställer sej själv till fenomenet ensamhet. Är jag ensam? Egentligen? Jag har Conny ett telefonsamtal bort, och vi ses rätt ofta. Pappa och Maret bor bara något 100m bort, Mathias finns hos mej varje dag, jag är med i föreningar, går på kurser, och träffar massor av nya vänner och bekanta hela tiden, men, ändå kryper ensamheten på mej emellanåt. Jag tror det kan finnas en igenkänningsfaktor i det jag skriver hos bönder där ute? Eller är jag ute och cyklar?
Det är ju inte för inte som det startats upp sånahär “ta hand om bonden” – projekt. Dom behövs. Men, projekt är projekt, de skulle gälla att bonde-kåren skulle ta hand om varandra också. De är de många som gör, håller kontakt med varandra, men långt ifrån alla. Mera sådant. Eller, inte behöver de ju vara bonde-kollegor heller, men, överlag, mer prat, mer kontakt mellan människor. Sitter vi för mycket framför skärmarna med våra fb-vänner, men glömmer bort hur man är vänner “på riktigt”? …. Knepigt ämne att få rätt ut i text, visst har man sina riktiga vänner på fb också, men… ja, kanske ni förstår hur jag menar…
Som sagt känner jag mej ensam emellanåt, men de råder jag bot på med att ringa någon, fara någonstans så man kommer lite utanför sin bubbla, jag går på kurser, för tillfället lite fler än jag egentligen tänkt… Jag är med i föreningar. Och om int annat så hittar jag på egna stolleprovsprojekt som involverar, (eller drabbar) en och annan…
….. De finns mycket att vrida och vända på inom ämnet ensamhet. De är nästan oändligt, men, man måste ju börja någonstans…
I skrivande stund sitter jag ombord på ms Grace. Jag har följt Mathias till Åland, han ska tillbringa sportlovet där, och själv ska jag styra näsan mot västnyland imorgon morgon för att gå en viltstyckningskurs några dagar.
Så från däck nro 11 önskar jag alla läsare en riktigt glad vändag 🙂
Förr (på 60 talet) fanns något som hette/ eller kallades ungkalrsskatt. Ogift man hade högre skatt än en gift man. Ja är för ung, kanske nisse minns hur det var !
Tack detsamma, Charlotta!
Fina tankar du beskrev och visst känner man igen sig i texten för även om jag har förmånen att ha en del folk runt mig här på gården så är det många av dygnets timmar som man jobbar för sig själv.
I unga år hade jag inte så många vänner, jag var antagligen lite udda som trivdes bäst med att påta i jorden, så jag lärde mig tidigt att vara för mig själv. Med åren har antalet ökat i alla fall, och det är nog roligt och viktigt med vänner. Jag har t.o.m. ett par som oftast ringer då jag håller på att plocka fram telefon för att ringa dem, de om något tycker jag berättar att man tänker på varandra.
Så än en gång tack detsamma Charlotta och glad vändagsafton åt alla Er andra bondbloggsvänner också!
Glad vändag önskas ! Fin text av dig än en gång !
Glad vändag i efterskott! Det är nog ett ensamt yrke att vara bonde! För min del så blir det mer socialt då man har nåt inhopparjobb nu som då. Även sammarbete mellan gårdar gör bra även åt sociala sidan. En sak som betyder mycket för mig är att man ibland deltar i gemensamma träningar eller att man gör en gemensam länk med någon kompis. Men det bästa är att få delta i olika motionsevenemang. Vilken härlig känsla, och inte bara själva loppet utan före och efter också. Nu då du har pojkvän från Töjby så kunde du Lotta ta med Conny och komma på Farmrace som vi ordnar i Övermark den 12 juli. Ett kortare hinderbanelopp med lantbrukstema och inte så svåra hinder. Bara du får benen i Skick.
Vill också lyfta fram Bondebåten 30 mars, må bra dag som ordnades av LPA på hösten och oss bönder emellan. Alla dessa är bra och sociala evenemang åt jordbrukare.