Det senaste från Paris – eller något helt annat

Jag har för mig att när det gäller kläder brukar man tala om att man skaffat det senaste från Paris. Men om det omfattar traktorer vet jag inte och det är egentligen inte heller intressant för det stämmer inte ens.

Hur som helst. Ibland går saker inte riktigt som man tänkt sig, trots att man nog försökt. Den bloggläsare som har bra minne kanske kommer ihåg att jag i fjol vid denna tiden blev snuvad på en begagnad Maxxum som jag hade för avsikt att handla. Efter det har jag hela året letat med ljus och lykta efter något lämpligt fynd, men svårt har det varit. Ingenting har egentligen lyckats uppfylla mina önskemål.

Men kanske vi tar hela storyn i sin trista helhet. Jag har ju många gånger skrivit om min princip att varje maskin jag köper skall kunna betalas på åtta år och sedan bytas bort efter tio år. Det har kännts lämpligt och hittills (läs fram till ca 2014) har det gått bra. Efter det började kräftgången. Min Valtra köpte jag ju ny 2002 och den skulle således bytas bort 2012, eller åtminstone ersättas med en ny traktor då. Så var planen. Så gick det inte.

Lönsamheten har ju inte precis givit upphov till några dur-toner på många år, och redan 2012 syntes det vart det var på väg. Så något traktorbyte blev inte av då. Nu har jag hankat mig fram med gam-zetorn på 60 hästar och Valtran med 105 i snart 20 år. Zetorn är ohjälpligen för liten och med två chaufförer i huset blir logistiken lidande med bara en traktor. Älsta dottern får sitt traktorkort om någon månad och blir ju då fullvärdig förare. (Herregud, vart har tiden gått – hon var ju fem år när första Bondblogginlägget skrevs)

Detta gör att nån form av “ny” traktor behövdes. Att fundera på en fabriksny är inte att tänka på, 80-90.000 euro amorterar man inte på 8 år, dessutom är jag inte helt tänd på dessa nya CanBus baserade digitala underverken utan håller mig gärna mer i varmansklassen.

Begagnad traktor är svår att hitta. Kriterierna var ändå inte speciellt hopplösa:

Det skulle vara en Valtra, JD, MF eller möjligen en Zetor, cirka 120 hk, under 5000 timmar och priset under 30.000 euro. Sånt finns inte. Dom som kostar passligt är körda närmare eller över 10000 timmar och om timmarna är låga och priset bra kommer dom aldrig ut på nätet, utan man borde tälta utanför traktoraffären för att hitta dom.

Sen gick det som det gick, nämligen som det absolut inte skulle gå. Varsågod, säg hej till gårdens nya häst:

Det blev en Case 845XL av årgång 1990. Lite patetiskt att denna traktor var 12 år när den nyare köptes men ibland blir man offer för omständigheterna. Känd historia och känt säljare (förra ägaren) lite timmar (4100) samt hyfsat pris gjorde sammantaget sitt och nu har vi då oss en Case – trots alla löften om att inget sånt vidunder skulle komma in mellan grindstolparna efter två synnerligen plågsamma traktorförsök på nittiotalet. Dock charmar jag mig själv med att säga att denna är tysk, dom två jag hade var engelska. Få se sedan om det spelar nån roll. Dessutom är det möjligt att närma sig denna med ett verktyg i handen utan att datorn väser hotfullt, något som är nog så värdefullt i dessa tider. Det är ju faktiskt helt möjligt att öppna huven på denna och förstå vad man ser. Bara en sån sak.

Tyvärr har den ju ohjälpligt en sak mot sig – här finns inga 120 hk utan dryga 80 och det betyder ju nog att även denna ohjälpligen är för liten, men såmaskinen borde den kunna dra och det torde vara tillräcklig hjälp i vårbruket. Så nu då med två dragare och två chaufförer hoppas jag att logistiken skall löpa så vi får så i ro.

Sådär i övrigt sliter gården med tekniska problem på andra fronter, men det lär väl bli en egen blogg vad det lider. Nu skall vi vänta på värme i jorden och förhoppningsvis lite vatten (eller snö – bättre än ingenting)

.