De va 2019 de…

Dit for de året.

Fort gick de också och som vanligt börjar jag bläddra bland bilderna för att komma ihåg vad som egentligen hände…

Mitt klåbbade och opererade ben finns på varannan bild och de andra bilderna handlar nästan alla om får. Inga stora överraskningar här inte.

Några bilder, och några tankar om året som gick…

Snö hade vi, tydligen… På bilden, vägen hem från bron i mitten av Januari. Långa mörka kvällar, men nog är det ändå mer trevlig vinter-feelis och mysigt med snö, än det blaskaslasket vi dras med i år…
Eftersom jag var ganska orörlig första delen av året, blev det inte så mycket uträttat om dagarna, men spika fågelholkar kunde jag, och en ny kaninbur såg dagens ljus. På bilden, det som småningom skulle komma att bli ett hus till Joppe-kaninen. När våren kom hängde jag upp fågelholkarna och flera av dem fick hyresgäster medesamma 🙂
Lamningen gick väl ungefär som den brukar, någon liten patient in i badrummet, men för de mesta gick det bra. Lamm kom de som sjutton och när allt var klappat och klart räknade jag ut att snittet låg på 3 lamm per tacka. Hujhuj, men, trots att lamningen var senare lagd, pga foder-sparande och att det var många lamm per tacka, så växte lammen riktigt hyggligt ändå.
På bilden håller jag lilla skruttan, hon bodde i mitt badrum om nätterna i någon vecka. Första dygnen var ganska … ja, spännande/kritiska. Jag undrade nog många gånger när jag steg upp kl 03, för att ge henne en halv dl mjölk, om jag verkligen har alla kottar i granen… Men, med tiden blev hon starkare och starkare och några bilder ner finns en bild till på henne.
Mat mat mat… Det var att räkna balar och när dagen D kom för betessläpp och huset småningom blev tomt hade jag exakt en ensilage bal kvar. Skulle våren blivit seg, långdragen osv… ja, de vill man inte tänka på. Våren kom tidigt, med en liten kallare period just efter att jag släppt ut fåren, men de hittade ändå så mycket mat de behövde på betena fast tillväxten lite avtog. De sägs ju att har man tur behöver man inte förstånd, men, när de gällde att få fodret att räcka till behövde man nog både det ena som det andra… Minns ännu knuten i magen… Hur ska det gå… Räkna räkna, men håller kalkylerna? Fast man hur räknar, kan man ha räkna fel, eller misstagit sej, men, de gick bra. De som ju också var ett litet orosmoln var ju att jag själv va frånvarande från fårhuset några månader och skulle ha avbytare, men, de va inga problem. Kalkylerna höll och avbytaren va guld värd! Sånahär gånger är de så otroligt värdefullt att ha en avbytare som man kan lita på, och de kunde jag!
Jaktkort hann jag med på våren också. Intressant, lärorikt och innehållsrikt detta med jakt. Nu börjar jag ha pejl på dedär med mat sådär småningom. För att förstå maten på tallriken, är det intressant och bra att veta till bakgrunden. Hela bakgrunden… Att som bonde känna till allt från foder, till födsel, till uppväxt, till slakt, till styckning… Det ger en så mycket när man står där med en köttbit och ska börja värma stekpannan. Men som jägare, att känna till hela linjen… där är man ju inte så närvarande i första skedet av djurens liv, men från det att skottet gått, till det att man har det på tallriken, de börjar jag ha pejl på… snart… I februari gick jag en kurs i viltstyckning och det gav nog på nåt vis lite “blodad tand”… Hursomhellst, intressant är även det…
När båten är i vattnet, efter en lång vinter ska man ha ut nät. De kan ju hända att man får bara simppor, men får man ens de får man vara glad snart, för fisken lyser nog med sin frånvaro mer och mer… Vårens vackra kvällar… Snart är vi där igen, men får se om det blir att sätta ut båten då, kan ju hända den redan är i sjön? Som de nu ser ut så är det ingen brådska med upptagningen, men ? Nog brukar de bli lite vinter i februari ändå, men blir de inte att dra upp båten, då försvinner ju dendär känslan när man tar första båtturen efter den långa vintern…
Ut på bete, äntligen… När får och lamm är mätta, och ligger i solen och idisslar och njuter… De är bomull för själen…
Gräs gräs gräs gräs gräs…. Och tänk va gräset växte… Man blev riktigt lugn i huvudet av att se hur mycket foder det fanns… Ända tills balmaskinen rasade… Men, i det skedet hade jag redan foder så det sku räcka, och tack vare vänner och bekanta löste det sej även med de gräs som låg obalat… Evigt tacksam!
Jordgubbar är mums, men kanske man ska tvätta händerna före man börjar med dem… Att ena stunden stå på huvudet i nån maskin, duscha hydraulolja och kleta vaselin och sedan i följande stund frysa in jordgubbar… mm.. de har ju sina för och nackdelar…
Avbrott i vardagen. Jurmo, en holme bland så många 1000 andra, ändå finns det inte någon som ens lite liknar. Alla holmar är speciella på sitt eget lilla vis, men, jag undrar nog om inte jurmo ändå tar priset i att vara speciell… Ett längre avbrott i vardagen fick jag även då vi, jag och Conny, gjorde en lite längre resa, den till Sverige när vi bland annat hälsade på älgarna i Bjurholm, och körde över stekenjokkplatån. De va nog en intressant resa… En rolig detalj i det hela upptäckte jag när sedan hösten kom och jag skaffade sveriges tv 4, och vi kunde se Bonde söker fru. Mitt i allt, där va de ju! Bekanta vyer från i sommras! De va ju Ankarvattnet! Jimmy som var en av bönderna som deltog, bor i Ankarvattnet, och där körde ju vi i sommras! Vi gör så när vi reser att vi bokar inga övernattningar, utan vartefter vi kör så googlar vi övernattningsplatser. Jimmy driver en camping, den va vi och kollade in. Väldigt vacker plats, men vi tyckte vi hade lite långt till kvällen då ännu och ville hinna en liten bit till innan natten, så vi svängde på gårdsplanen och fortsatte några mil till. Men lite roligt är de ju att ha hälsat på Bonde söker fru – kossor, för dem stannade vi och hälsade på och pratade några ord med 🙂
En vardagsbild från juli. Just då tycker man inte det är varken vackert eller nåt extra med det, men nu i januari, när stormen drar kring knutarna och havet duschar hela vindarkobbin blir bilden medesamma så idyllisk, och man längtar till kvällarna när man kan fara och lägga nät i bara kortärmat kl 21 på kvällen
Några marknader hann jag med under året också. Här på bilden är det skärgårdens skördefest på gångs.
Höst. Utan hemlängtan. Fåren på Trunsö var inte riktigt med på noterna på att avsluta sommarvistelsen när jag hade tänkt de, men med lite övertalning fick vi hem dem. Ofta är de nog helt med på att komma hem och med i båten, men i år va de flera ställen som dom började krångla när de skulle hem… Men, hem kom dom till slut alla…
Så mycket som jag cyklat i år, har jag inte cyklat förut. Inte säger jag för de att jag cyklar mycket, men någon eller några turer i veckan har det blivit. De är inte främst för beach 2020-formen, den uteblir nog minsann, utan de är för att stärka musklerna i knäet som jag cyklat. Knäet trilskas och mårrar lite emellanåt, och det vill ha, och ska ha ständig aktivering. Jag började cykla på våren, har cyklat vad jag hunnit över hela sommaren och nu på hösten fortsätter jag bara… Alternativet är att gå på gym, jomppa det hemma och inne, men de är så skönt att komma ut och få trampa sej fram i friskluften. Jag har även första gången i livet provat på Zumba. Måndag kvällar har jag pallrat mej iväg till kyrkbacken för att vara en av 40 deltagare i zumba. För en småhalt och fyrkantig person som jag, är det lite svårt och helt obegripligt mellanåt. Armarna ska till höger, baken åt vänster och fötterna ska kordineras i takt med nåt polkashottisaktigt. Men de är så kul! Och visst blir både kroppskontroll, kondition bättre 🙂 På bilden är det Kirjais by en vacker höstdag. En nackdel med att bo i ändan på en väg är, att ska man motionera längre än runt hemholmen är det samma väg man ska alla gånger. Lite lejdot, men det finns ju annat som varierar. Vädret till exempel, eller som här om dagen när jag va ca 6km hemifrån kl 18.30 och pannlampan gav upp. Jag fick cykla hem i torparsolens / månens sken… Det var ganska klart väder den kvällen och månen va ändå halv så jag såg lite vart vägen tog vägen 🙂
Kalla mornar och älvor som dansar på havet – himlens spegel
Skruttan, som bodde i mitt badrum har hunnit bli stor flicka. Hon har haft namnet skruttan hela sommaren, men nu på hösten blev det rörigt när jag och Mathias skulle prata om fåren. Det finns nämligen ett får som heter Puttan, eller blindis som Mathias kallar henne eftersom hon är blind på ena ögat. Vi blandade ihop Puttan och Skruttan och de blev bara rörigt, så vi kom fram till att Skruttan får byta namn, och hon kallas numera för Pandis, eftersom hon är svart och vit lite som en panda-björn.
Tamare får har jag aldrig haft. Hon följer efter en vartän man går, om hon bara slipper med. Man kan ju inte ha henne att drälla i fötterna helatiden, men, i koppel kommer hon glatt eftertassande vart man än går…
Och så blev det jul, med allt gott som hör till. Det viktigaste på julbordet är nog ändå skinkan. Utan pappas bastu-rökta skinka – ingen jul. Men, bastun brann inte upp i år heller, så det blev skinka på julafton som jag i år firade i Töjby
Riktigt dagarna innan jul kräktes min motorsåg. Kedsmörjningen krånglade och jag skulle blåsa rent den från smuts och grums. Jag kom åt hålet där kedoljan kommer ut och så blärfs sade det, och så var det riktigt som att sågen kräktes kedolja. Det kom med sån fart att jag fick en skaplig dusch över mina byxor. Skulle jag mött någon på vägen in, skulle de absolut trott att jag kissat ner mej… Skrot. Nå, jag kastade motorsågen med i bakluckan på bilen när jag for till Töjby och med lite reservdelar och slang så fixade Conny sågen, så nu går den som tåget igen.
Skruva är inte riktigt min grej. Jag använder gärna, men, när det sen krånglar, nånting såntdär som jag aldrig petat i och på förut, som lager och sånt, då är de så himla fint att ha någon i närheten som kan hjälpa en med dyligt.

Sådant, i stort har mitt 2019 handlat om. Nu blir de att se vad 2020 för med sej. Antagligen blir det väl någonting liknande… eller så inte. Det återstår att se…

Gott nytt år till alla läsare!

Författare: Charlotta

Hejsan! Jag heter Charlotta, men kallas kort och gott för Lotta. Jag är 34 år, fårbonde och mamma till Mathias, 9år. Jag driver en liten gård som heter Västeräng på holmen Ytterholm i Nagu. Jag har ungefär 30-35 lammande tackor. Med tackor, ungdjur och lamm blir dom runt 100 djur sommartid. I dagens förhållanden är det ganska lite, men det brukar fylla mina dagar alldeles tillräckligt eftersom jag sköter dem, deras bete och 12ha åker mest ensam. Jag odlar enbart foder till fåren på åkrarna. Har jag tid över, fyller jag snabbt de timmarna med bär- och svampplockning om hösten, bottenmålning av båtar om våren, skogsarbete om vintern och fiske om sommaren. Holmen jag bor på, Ytterholm, är en holme helt utan förbindelser. Det finns en liten gångbro av trä, så man kan ta sej till och från holmen med matkassen och sådant man orkar bära, men alla övriga transporter av allt vad som behövs i ett jordbruk, sker på vintern över is, eller med pappas pråm. Sommartid betar fåren på holmar runtom i skärgården. För tillfället har jag betesmark på 8-9 olika holmar. Får är jättebra landskapsvårdare. De ser till att den underbara skärgård vi har hålls i bra skick.

8 reaktioner till “De va 2019 de…”

  1. Fina bilder. Man kunde tro att du bor i paradiset. Fast där finns väl inte krånglande motorsågar. Jag for idag till skogs med två motorsågar av vilka inge fungerade så jag fick komma hem med svansen mellan benen …

  2. Jag har hört att bakning och att knåda deg ger rena händer så skruvandet och rundsmörjning bör man sköta innan bakningen tar vid.

  3. Har man riktigt svarta händer, så svarta att de inte på något vis går att tvätta rena, är det bara att tillverka en pizzadeg eller liknande som innehåller fett så är problemet löst….

  4. Ett väldigt korrekt och sakligt konstaterande, Christer! Då har man rena fingrar när bullarna ska avnjutas!
    Som Charlotta konstaterade så är inte åren bröder. I fjol var det aktivt minsann på snöröjarfronten i januari med början från nyårsafton. I stället var jag ut en gång i december. Denna säsong lite tvärtom tydligen för i november och december rätt livligt men i detta “raparally” som vi nu har i januari och tydligen kommer att få dras med än tid ännu så blir det inte mycket av. Dessutom kostar detta tinande och frysande hårt på byvägarna.
    Fina får!

  5. Då kanske det blir svartbröd :-). Men jag har börjat använda linoljesåpa som är mycket bättre än alla rengöringsmedel jag använt förut. Det är otroligt att genomsvarta händer från skruvandet i verkstaden kan blir alldeles rena med linoljesåpa … Fast ibland får man tvätta sej i flera vatten.

  8. Jag brukar köpa från byggnadsvårdbutiker. I Sverige finns de nästan överallt t.o.m. i Arboga. Här har åtminstone Byggnadsapoteket i Fiskars:

    http://www.byggnadsapoteket.se/product/ytbehandling/olja,-vax-sapa/art-241-72-01-1

    Linoljesåpa är fantastiskt också för färgborttagning (lämna inte såpa länge på målade ytor). Jag har rengjort flera år gamla torkade penslar (stenhårda) genom att låta dem ligga i linoljesåpa och sedan tvätta dem. De blev som nya ! En liter kostar ca. 17 euro och räcker hur länge som helst. Vi köpte små pumpflaskor med linoljesåpa från Sverige som jag har vid lavoaren där jag tvättar mina oljesvarta händer.

Kommentarer är stängda.