I samband med Bondbloggens tioårsjubileum lovade jag de aktiva bloggarna att skriva ett litet ”vad hände sedan”-inlägg, alltså lite berätta vad som hänt sen jag skrev mitt sista blogginlägg 2013.
Det mesta är väl sig ganska likt. Nån maskin har bytts ut, nåt arrende har tillkommit och nåt har fallit bort men ramarna för mitt jordbruk i stort de samma som för sju år sedan. Stommen i verksamheten är dikoproduktion kombinerat med växtodling. Lite direktförsäljning av kött sysslar jag med, vi säljer ungefär ett djur/månad så det räknas som rätt småskaligt. Jag har gjort ett par smärre utbyggnader av ladugården och håller på att öka koantalet en aning, det skall ligga på 40-50 moderdjur så småningom.
Växtodlingen drivs fortsättningsvis i ett långtgående samarbete med grannen Jonas. Vi sköter båda enheternas åkrar som om de vore en gård och delar på inkomster och utgifter på basen av hur stor areal var och en tillför samarbetet. Det gör att vi får möjlighet att sprida riskerna mer, får effektivare användning av maskiner och kan uppnå lite stordriftsfördelar. Sammanlagda arealen ligger på cirka 150 ha vilket inte är jättestort men tillräckligt för att få lite skalfördelar i verksamheten.
Huvudgrödan i odlingen är korn och havre till utsädesproduktion. Vi odlar allt utsäde på kontrakt med ett utsädespackeri i närheten. Därtill har vi till och från haft en del ärter, rybs och vete de år vi fått det att passa i växtföljden. När Jakobstads Reko-ring körde igång sommaren 2013 beslöt vi att börja odla ekopotatis till ringen och de följande åren svällde den odlingen ut ytterligare en smula. Min gamla båsladugård byggdes om till potatislager och vi skaffade sorterings- och förpackningsutrustning. Just nu är marknaden för ekopotatis inte riktigt i balans och vi har därför minskat på matpotatisen och odlar mer stärkelsepotatis till industrin istället. Vi har fortsatt leverera potatis till Reko-ringen, men en del har också gått till lokala butiker och grossister.
2013 blev jag delägare Tajma, ett småskaligt, lokalt slakteri som startades upp av ett drygt tjugotal jordbrukare. Min tidigare styckare Pentti hade signalerat att han så småningom ville lägga av med kötthanteringen så möjligheten att få ett ”eget” slakteri kom perfekt. Slakteriet byggdes under vinter och sommaren och körde igång på hösten 2014, så vi börjar ha ett par år på nacken så småningom. Nu åker mina djur bil endast fem km och allt från slakt till styckning och förpackning sker på ett och samma ställe. Den dagliga verksamheten sköts av anställd personal, men slakteriet har ingen gemensam marknadsföring utan alla delägare sköter sin försäljning själva.
Odlingsmässigt var somrarna 2015-17 utmanande, med alltför riklig väta vissa år och allt för torrt väder andra. Under ett par av åren var det rent av lite si och så med fodertillgången och jag tvingades minskade djurantalet en aning. De flesta djurägare håller en liten buffert i foderlagret så att man klarar också ett sämre år, men två-tre sämre år i följd har nog ingen marginaler för. De senaste åren har arealen ökat en aning och jag har fått återuppbyggt både djurantal och foderbuffert.
Under åren med Reko-ringen hade vi märkt att en del kunder nog var intresserade av närmat men ändå inte riktigt tyckte att ringen passade dem eftersom tidpunkten för leverans var så kort. Vi undrade om den här gruppen var tillräckligt stor för att bära en gårdsbutik inne i Jakobstad och det fanns ju liksom inte nåt sätt att ta reda på det annat än att testa! Tillsammans med Engagårds som producerar lammkött startade vi en Gårdsbutik Två Gårdar hösten 2017, först i anslutning till Skorpan (ett lokalt cafe) och från hösten 2018 i en försäljningsvagn på torget. Ägarna turas om att hålla butiken öppen och vi säljer förutom produkter från egna gårdar även en del andra jordbrukares varor. När vi är skrytsamma brukar vi framhålla att vi åtminstone vissa tider på året är det absolut största företaget på stadens torg och det är ju inte så illa. (Händelsevis råkar vi även vara det enda företaget som har verksamhet på torget vintertid.)
Så trots att huvudinkomsten i verksamheten fortfarande är produktion som går via de etablerade kanalerna som slakterier och packerier har direktförsäljningen kommit in som ett sidospår och komplement. Egentligen passar det mej inte alls, jag trivs inte med att sälja saker, men kontakten till kunderna är ett element som jag finner väldigt tilltalande. Det sägs ibland att konsumentens syn på maten ändrar när man vet vem som har producerat den, men även min syn på maten ändrar när jag vet vem som äter den.
Så det mesta är som förr och en del har ändrat. Men det är fortfarande lika fascinerande att arbeta med jorden och djuren.
Tack Mats för att du tog dig tid att delta i jubileumsträffen och tack för att du tog dig tid att teckna ner vad som skett sen sist. För även om man via olika kanaler hört lite vad som hänt så är det bra att få det så här till kännedom.
Jag tror, nää jag vet att det här uppskattas av dem som följt bloggen sen början.
God fortsättning och du är välkommen att teckna ner ytterligare nån rad när andan faller på.
Tack!
Christer kanske har hört nånting men här närmare ekvatorn vet vi ingenting alls vad som har hänt så ditt inlägg var välkommet för att släcka litet av vår nyfikenhet. Väldigt intresant produktionsinriktning !
När vi nu ska blicka tillbaka, så var det Mats som i tiderna tipsade mig om att Bondbloggen finns. Rågrannar som vi är så har vi en del samarbete kring näringsbalans för växtodlingen. Ett samarbete tillsammans med Jonas och Mats är synnerligen givande med positiva killar som gillar utmaningar och söker nya lösningar när de gamla vattnar ur!
Det är ju nästan som julafton nu, när Sonja, Kalle och Mats är med igen och skriver i Bondbloggen!
En sak som jag verkligen undrar över är hur samarbetet mellan Mats och Jonas fungerar i praktiken? Jag förstår att det kan gå bra om man är goda vänner och vant sej att komma överens under en läöngre tid. Men hur organisera man det när skördemaskinerna behövs just under samma timme före regnet kommer, hur säkerställer man att alla maskiner är i skick och reparerade efter användning och andra liknande potentiella orsaker till att det kan skära sej nu och då.
Jag vill ju inte ställa samarbete under tvivel, tvärtom det är ju trevligt och lönsamt, men hur förutser man problem och styr förbi grynnorna?
Det här svaret kan nästan bli ett eget inlägg, men jag skall försöka hålla det kort. 🙂 Bondbloggberoende har helt rätt i att personkemin och kommunikationen är helt avgörande, funkar inte det havererar samarbetet garanterat. Meningsskiljaktigheter finns alltid, frågan är om man klarar av att reda ut dem.
Vårt samarbete är alltså inte bara ett maskinsamarbete utan ett odlingssamarbete och det är en viktig faktor. Vi gör ingen skillnad på “din spannmål” och “min spannmål”, allt är “vår spannmål”. Då är det den där dagen när regnet hotar ingen skillnad om vi tröskar min åker eller Jonas åker, vi får båda del av inkomsten oavsett. I år har jag bidragit med 60% av arealen och Jonas 40%, det betyder att jag får 60% av inkomsten oavsett om den aktuella grödan stått på Jonas eller min åker. På samma sätt får Jonas 40% av grödan också om den växt på min åker. Så vi behöver inte gräla om vem som får tröska först, eftersom det egentligen inte är nån skillnad ekonomiskt.
Maskinerna äger vi faktiskt i huvudsak själva; jag äger harv och plog, Jonas äger såmaskin och tork o.s.v. Det gör att ansvarsfrågan är tydlig; det är jag som skall se till att harven är i skick. De maskiner som vi äger tillsammans sköter Jonas i huvudsak om, helt enkelt för att han är bättre på maskiner och mer intresserade av dem än jag är.
En viktig del med samarbete är också att man har nån med sig att ventilera tankar o åsikter med i stället för att ensam sköta o fundera på allt😊